Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Kevin Rowland

Kevin Rowland

Få artister, döda eller levande, har offrat så mycket blod, svett ock tårar på sin konst som Kevin Rowland. 1982 låg han och Dexys Midnight Runners etta på alla hitlistor med »Come on Eileen«. Sedan släppte de »Don’t Stand Me Down«, det bästa album som någonsin spelats in, ock sedan gick allt åt helvete. Kevin Rowland sjönk så djupt som man kan sjunka. Han bodde i ockuperade rivningskåkar, alla miljoner han tjänat gick till kokain ock hans enda vänner var knarklangarna…
…till slut var han så paranoid att han trodde att det bodde rockjournalister i kylskåpet. Det tog honom fjorton år att hitta hem. Att hitta den största kärleken av alla och lära älska sig själv. Och att spela in »My Beauty«, coveralbumet där han låter som världens största soulsångare. Och det har inte varit så jävla lätt för Andres Lokko heller. Han har väntat halva sitt liv på att få intervjua Kevin. När han äntligen får göra det, på ett hotell i Bayswater, blir det den största, viktigaste och sista artikel han skriver i POP. Han är klar nu.

»Too bad to know better, too much to fit in, full of Redding’s kind words, they could have changed everything«.

Omslagstext till »Too-Rye-Ay«, 1982

READING. Klockan är tjugo minuter över fem. Det är lördag, sista helgen i augusti. En tunnhårig 46-åring man i en blå sarong och jeansjacka går in på Readingfestivalens stora scen. I mitten står bara en mikrofon. Promenaden fram till scenkanten är den längsta i hans liv.

Mannen tar tag i mikrofonen. Han säger något med svag röst.

— I’m a nervous wreck.

Det står minst 30.000 personer i publiken. Det blir väldigt tyst. Readings stora scen har aldrig sett så öde ut.

Mannen förklarar från scenen att han ska sjunga tre sånger från sitt nya album, »My Beauty«, och att han ska göra det över en tape med bakgrundsmusiken.

Bandet sätts igång och han sjunger en vaggviseliknande version av »You’ll Never Walk Alone«, Rodgers & Hammersteins ballad som Liverpools fotbollsanhängare — via Gerry & The Pacemakers — sedan länge annekterat som sin nationalsång.

Han sjunger den som om han vore den sista sångaren i världen, den ende sångaren som betyder något.

En liten del av publiken har väntat länge på det här, men det är en liten del. De flesta ser bara en medelålders man i en lång blå klänning som sjunger karaoke till »You’ll Never Walk Alone«.

Innan låten är över kastas den första ölburken upp på scenen. Den följs av en toarulle och en vattenflaska. Och så en till och en till.

Mannen på scenen slutar sjunga och börjar prata med publiken.

»Listen, if someone next to you is throwing things, do me a favour — hit them.«

Ännu fler flaskor haglar över scenen medan mannen där uppe presenterar två, som han kallar dem, vänner.

Två voluminösa kvinnor i svarta underkläder, strumpebandshållare och högklackat promenerar in på scenen, följt av jubel från publiken. Flaskkastandet upphör för några sekunder. Ända tills mannen på scenen tar av sig sin sarong och jeansjacka och blottar en kort, ärmlös vit silkesklänning och vita stay-upstrumpor.

I en sekund, kanske två, är hela Readingfestivalen knäpptyst igen.

Alla bara stirrar. Först på scenen. Sedan på personen som står intill. Sedan på scenen igen.

Mannen på scenen presenterar med besvikelse i rösten den andra låten han tänker sjunga, »Concrete & Clay«.

— This is my new single. It won’t be a hit, because the radio won’t play it. Well, that’s showbiz.

Som en man kommer publiken ur sitt chocktillstånd i samma ögonblick musiken börjar. Flaskkastningen börjar igen.

Mannen på scenen skiter fullkomligt i missilerna som viner kring huvudet på honom. Han är helt uppslukad av sin stora stund i rampljuset, hans första officiella scenframträdande på fjorton år.

Han tycker att det är fantastiskt. Så fantastiskt att han i mitten av låten går ner på knä och kryper in mellan benen på sin ena dansös, viker undan hennes trosor och sticker in tungan.

Som brukligt på stora festivaler visas det här på två storbildsskärmar, en på vardera sida av scenen.

När han börjar sjunga sin tredje och sista låt haglar det grejer över scenen. Och de som kastar har lärt sig att sikta lite bättre.

Han sjunger med slutna ögon, den första versen framför han som en monolog, ackompanjerad av förinspelade stråkar. De två dansöserna sitter långt bak på scenen och bara tittar på sångaren som, med armarna heroiskt uppsträckta mot himlen, är så uppslukad av sången han sjunger att han varken märker buropen eller sakerna som kastas på honom.

Den fullkomliga övertygelsen i hans röst när den första raden i refrängen av »The Greatest Love of All«, för det är den han sjunger, går rakt upp till himlen, samtidigt som hundratals ölburkar, vattenflaskor och halvätna smörgåsar slängs mot honom, är ett av rockhistoriens allra märkligaste — och modigaste — ögonblick.

Mitt i sången väcks han ur sin trans. En full vattenflaska träffar honom på knät och han börjar prata med publiken igen, men nu med en vädjande ton.

— Look, I’m just trying to sing this song to the best of my ability.

Flaskkastandet avtar. Och Kevin Rowland, för det är han som står på scenen, sjunger den sista refrängens »no matter what they say about me, they can’t take away my personal dignity« fortfarande med armarna sträckta mot himlen, med knutna nävar och slutna ögon.

Sedan är det över.

En ensam mans kamp tillbaka till livet är, i alla fall tillfälligt, över.

Med armarna om sina två vänner går han av scenen. Rak i ryggen, med en nyvunnen värdighet.

Och scenen börjar byggas om för The Divine Comedy som ska sjunga några trudelutter om sin pollenallergi.

* * * * *

Kevin Rowland har varit på väg hit, precis just hit, i 46 år.

De här femton minuterna var hans slutdestination. En dag skulle han våga sjunga »The Greatest Love of All« i en liten silkesklänning inför 30.000 människor.

»The Greatest Love of All« och »My Beauty«, albumet den inleder, är slutet på en djävulskt lång och plågsam resa.

Kevin Rowland har äntligen hittat hem och lärt sig att älska sig själv.

»Well, I’ve been to the promised land, I’ve been there.

I’ve also been down to the bottom and looked up from despair«.

»The Waltz«, 1985

* * * * *

Sommaren 1982 låg Kevin Rowlands grupp Dexys Midnight Runners på toppen av världens försäljningslistor med »Come on Eileen«. Den var etta i England, etta i USA och etta i Sverige.

Åtta år senare bodde Kevin Rowland, gruppens chefsideolog, sångare och envåldshärskare, i en sovsäck i ett ockuperat hus i norra London. Han var vräkt, försatt i personlig konkurs och utan skivkontrakt. Och ensam.

Hans paranoia var så långt gången att han var övertygad om att det bodde några musikjournalister i kylskåpet. De enda han såg som sina vänner var knarklangare.

Kevin Rowland ville inte leva längre.

— Men jag ville egentligen inte dö heller. Jag hade bara insett att jag inte hade något att leva för längre, säger han en tidig morgon på ett kafé vid Notting Hill Gate i västra London.

Det är en vecka efter hans fyrtiosjätte födelsedag och dagen efter hans första scenframträdande på fjorton år. Om tre dygn ska han uppträda inför några fler än den handfull vänner, medarbetare och hängivna fans som kvällen innan såg hans oannonserade spelning på The Jazz Café i Camden. Om tre dygn ska han gå upp på stora scenen på Reading. Mellan Pavement och The Divine Comedy ska han sjunga inför 30.000 personer. 30.000 halvpackade festivalbesökare. 30.000 halvpackade besökare som just groovat till Pavements gitarrtrassel. 30.0000 halvpackade besökare, de flesta NME-läsande nygoter, alldeles för upptagna av sin egna historielöshet för att ens bry sig om vem Kevin Rowland är. Eller var.

* * * * *

The Jazz Café var skrämmande ödsligt kvällen innan. Att det var en regnig måndagskväll gjorde knappast saken bättre.

På scenen står ett erbarmligt jazzfunkband med slappbas och hästsvans och spelar för ett femtiotal halvbekanta och några slentriandansande lokala stamgäster.

På en affisch utanför klubben har någon skrivit »At midnight: A Performance By a Very Special Guest« med tuschpenna.

Jazzfunkbandet går av scenen strax före klockan elva. Deras jazzfunkpublik dricker upp sina jazzfunkdrinkar och hämtar ut sina jazzfunkjackor i garderoben. Kvart över elva är det tjugofem, kanske trettio, personer kvar på The Jazz Café. Några av dem är från Rowlands nya skivbolag Creation. Några är Kevins vänner, de flesta av dem har han lärt känna under sin drogrehabilitering. Några är nyfikna gäster som ville fortsätta dricka när jazzfunken tystnade. Och så är det jag och mina fyra besatta vänner vid ett bord.

Det är jag och min vän Martin, och så Jeff Barrett och Martin Kelly. De driver det lilla skivbolaget Heavenly som under Kevins kokainmissbruk var de enda som försökte stötta och hjälpa honom att hitta tillbaka till musiken.

Och så sitter journalisten och författaren Paolo Hewitt där, som varit en av Kevin Rowlands och Dexys Midnight Runners mest hängivna supportrar i engelsk musikpress ända sedan gruppens första singel. I slutet av åttiotalet började Paolo skriva en bok om Dexys Midnight Runners, en bok som handlade lika mycket om gruppens musik som om den eviga kampen mellan katolicism och sex och, därmed, förhållandet mellan katolicism och popmusik. Men ingen var intresserad, inget förlag ville ge ut en bok om Dexys Midnight Runners.

Och det har fortfarande inte skrivits någon bok om dem.

För oss vid bordet är det fullkomligt obegripligt.

För oss vid bordet har Kevin Rowland och Dexys Midnight Runners, mer än någon annan enskild artist eller grupp, format våra liv. Inte bara vår musiksmak, det här är större än så. Dexys Midnight Runners var så mycket mer än bara ett band, Kevin Rowland så mycket mer än bara en sångare. Och allt han har gjort har bara varit en förberedelse till »My Beauty«.

»We are a group, we are spiritually in tune. We’re separated from the rest of the music business. We move in our own circle. It is crucial for us to take risks and to be constantly swimming against the tide. For us everything is important, every record/sleeve/advert/photo, everything can be used to project emotion.«

Dexys Midnight Runners, omslagstext till »Show Me«, 1981

»In comparison to all that goes on, music is worth nothing, especially when all on sale is shallow, conceited, foul tasting, non lasting, bubblegum. Music doesn’t have to be this way, it just is. Of course it could never be really important or bring about change, but it needn’t necessarily be so proudly disposable./: But let me tell you this … /: I know of records that give strength. I have heard records that inspire people to BE who or whatever they choose. I own records that have the power to make me cry. Records to BE by or with — truly precious possessions. It is the ambition of The Midnight Runners to make records of this value«.

Dexys Midnight Runners, omslagstext till »Liars A to E«, 1981

I ett hörn av The Jazz Café står en enerverande DJ och spelar northern soul-singlar och sextiotalssoul i sitt bås. Han gör det för att han tror att det är vad Kevin vill höra. Han tillhör en irriterande, nästan förkastlig, kategori av musiklyssnare. Den typen som Kevin varnade oss vid bordet för redan 1981. Vi lyssnade på vad han sa, den här DJ:n hörde bara ett beat och en blåssektion. Han är en av dem som stannade kvar och som fortfarande tycker att det inte gjorts bättre musik än när The Clash, Dexys Midnight Runners, The Jam och The Specials var ljudspåret till hans ungdom. Han förknippar fortfarande Dexys Midnight Runners och Kevin Rowland med ett stompigt ilsket trombonsolo, med boxarkängor och det eviga vrålandet efter »Geno«.

Jag — och vännerna kring bordet — älskar också soulmusik, oavsett om den är inspelad 1966 eller 1999, men vi älskar Kevin Rowland för att han var — och, än mer, blev — så mycket mer än det de flesta minns honom för. »Geno« och »Come on Eileen« är bara parenteser i Kevin Rowlands liv.

»Dear Robin, I would explain, but you’d never see in a million years.«

»There, There My Dear«, 1980

Katoliker får tidigt lära sig att meningen med livet är att lida. De får lära sig vikten av skuldkänslor och att synden är något man bär med sig i själen ända från födseln. Katoliker ser omvärlden i svart och vitt, i rätt och fel, en grundsyn som lätt föder extremistiska tendenser.

Det är en av anledningarna till att Kevin Rowland och Dexys Midnight Runners, ända från 1979 års debutsingel fram till gruppens tredje och sista album, 1985 års »Don’t Stand Me Down« följdes av fullkomligt fanatiska fans. Det är också därför han var så avskydd och förblev missförstådd, för evigt förknippad med sina hitsinglar.

Frågar du honom själv varför, i dag, så var allt hans eget fel. Hade du frågat honom för tio år sedan, eller för femton år sedan, hade han skallat dig innan du hunnit avsluta frågan.

Kevin Rowlands besatta personlighet, hans diktatoriska attityd och eviga vägran att kompromissa var krävande. För krävande för de flesta.

Han ledde två grupper före Dexys Midnight Runners; Lucy & The Lovers och The Killjoys. Det ena bandet gjorde inga skivor, det andra släppte en bortglömd punksingel, »Johnny Won’t Go to Heaven«.

Men The Killjoys var aldrig menade att bli ett långlivat projekt. Kevin hade redan börjat planera Dexys Midnight Runners.

Namnet fanns långt innan hann hade hittat gruppmedlemmarna.

Gruppen var baserad i Birmingham, men han letade efter musiker över hela landet. Och det var inte skickliga musiker han var ute efter; han letade efter personer som delade hans vision och attityd.

Han drömde om en grupp som kunde förvalta kraften i sextiotalssoulen utan att förfalla till nostalgi. Rowland ville sätta känslorna i centrum och uttrycka dem genom musiken, med samma intensitet som han hittat på skivor med James Brown, Aretha Franklin och Sam & Dave. Allt han hörde på radio sög. Han hatade allt och alla.

Bandets instrument stal han från andra bands replokaler. När de konfronterade honom förklarade han för dem att de inte behövde dem, att Dexys var viktigare än vad de var.

Dexys Midnight Runners släppte sin första singel, »Dance Stance«, samtidigt som England drabbades av 2-Tone och ska.

Rowland avskydde 2-Tone. Egentligen bara för att han inte ville hamna i någon annans skugga. Han vägrade tävla med andra artister om pressens och skivköparnas gunst och vägrade bli sammankopplad med någon flyktig subkultur.

Så innan någon ens hunnit komma på tanken att hävda att Dexys skulle ha något gemensamt med The Specials eller Madness hade Kevin Rowland redan förklarat för alla hur mycket han föraktade dem.

På Dexys Midnight Runners debutalbum, »Searching For the Young Soul Rebels« är det allra första man hör en knastrande radio där någon surfar mellan kanalerna. Genom bruset hör man först Deep Purple, sedan Sex Pistols och till sist The Specials. Någon stänger av radion. Och Kevin Rowland skriker till sina närmaste bandmedlemmar: »Jimmy! Al! For God’s sake, Burn It Down«.

Från första stund balanserade Rowland mellan passionerad övertygelse och sinnessjukdom. Hans ilska och våldstendenser fanns där för alla och envar att beskåda. När »Geno« låg högst upp på den engelska singellistan var Kevin villkorligt dömd för grov misshandel.

Men den som verkligen läste hans texter och lyssnade på musiken kunde redan då se en mer komplex karaktär bakom hans stenhårda, manifesterande fasad. Allt Kevin Rowland gjort har gett oss ledtrådar om hans person; främst hans demoner och paniska rädsla inför sin egna besatthet.

Hans samlade verk bildar en enhet så stark att den uppdelad i mindre doser kan te sig helt obegriplig, som en roman där två kapitel fattas, som en film utan början eller slut.

Allt han spelat in, varenda B-sida, varenda cover, både under eget namn och med Dexys, har gett oss som följt honom ideal som är nästintill ouppnåeliga. Få artister, döda eller levande, har offrat så mycket blod, svett och tårar på sin konst som Kevin Rowland.

»Searching For The Young Soul Rebels« är ett av pophistoriens mest personliga, kraftfulla och vitala debutalbum, även om det varken är Dexys eller Kevins bästa eller viktigaste album.

Men just då var Rowland övertygad om att hans grupp aldrig skulle kunna göra en starkare skiva och började så fort albumet hade kommit ut att skissa på ett filmmanus och tala om att starta ett politiskt parti. Han var färdig med musiken. Han hade sagt allt han ville säga. Han var klar.

Fast det blev varken ett filmmanus eller ett parti.

»Keep It Part Two (Inferiority Part One)« kom i vägen. Det var tillräckligt för att sex av Dexys åtta medlemmar skulle lämna bandet. De förstod inte varför Kevin ville spela in en ny version av »Keep It« från deras nästan ett halvår gamla album.

Tillsammans med sina närmaste vänner Big Jim Paterson och Al Archer fortsatte Kevin arbeta nätterna i ända med »Keep It Part Two (Inferiority Part One)«. Det här var inte popmusik, det var själslig exorcism. I »Keep It Part Two (Inferiority Part One)« når Kevin Rowland för första gången så långt in att det är svårt att lyssna. De flesta garvade bara och stängde av. »Keep It Part Two (Inferiority Part One)« var för naken; rösten och texten kom för nära vansinnets brant.

»Words refuse to come, mental breakdown and the worst is yet to come, my legs feel all numb, but my body is shaking, sometimes I feel strong, but my soul is all breaking. I’ve even listened to us for inspiration/comfort, but competition with myself is not enough, these words aren’t lyrics, they’re just words from the heart that redefine nervous.«

»Keep It Part Two (Inferiority Part One)«, 1981

Kevin Rowland sjöng om sin egen betydelse, om sin styrka, sin rädsla för sinnessjukdomen som väntade runt hörnet, och om hur han lyssnade på Dexys Midnight Runners för att det var den enda musiken som var stark nog att kunna trösta honom. »Keep It Part Two« är en av de mest spektakulära och fantastiska popsinglar som någonsin spelats in.

Och — tillsammans med nästa singel, »Plan B« — den allra första och därför kanske starkaste anledningen till mitt eget besatta förhållande till Kevin Rowland.

Jag såg dem på The Dominion Theatre i London i april det året. Mitt starkaste minne av konserten är att någon i ett för Rowland känsligt ögonblick skrek efter »Geno« varpå Rowland gick fram och spottade honom i ansiktet och bad honom lämna lokalen.

Kevin Rowland avskydde rockmyten och rockmusik över huvud taget. Han kunde tänka sig att göra vad som helst, bara ingen annan gjorde det samtidigt, och bara han kunde spika upp sitt hjärta på alla landets kyrkportar medan han gjorde det.

Han var besatt av pressen och journalister. Han gick fram till en journalist som, enligt Kevin, hade felciterat honom på en gata i centrala London, drog upp hans tröja över huvudet och spöade skiten ur honom.

»Don’t you know that the only way to change things, is to shoot men who arrange things?«

»There, There My Dear«, 1980

Han slutade att tala med pressen över huvud taget, men inte förrän han hade förklarat för pressen att han tänkte göra just det.

Det där är viktigt. Kevin Rowland har aldrig gjort något utan att först förklara exakt vad det är han tänker göra eller säga.

I stället för att prata med pressen började han sätta in helsidesannonser med egenhändigt skrivna essäer, eller snarare manifest, när han hade något att säga.

Under tiden hade de övriga medlemmarna från den första upplagan av Dexys startat ett eget band, The Bureau. De spelade in två singlar som båda handlade om vilken ond man Kevin Rowland var. »Only For Sheep« och »Let Him Have It«. Det var ganska talande titlar.

Deras debutalbum släpptes bara i Kanada innan de gav upp för gott.

Kevin hade redan dragit upp riktlinjerna för plan B och släppte en ny singel; »Plan B«. På sina bara knän bönade och bad han oss att vi skulle lita på honom, att han var den ende artisten som inte försökte pracka på oss något annat än sin passion. Om Bill Withers »Lean on Me« var stark nog att trösta Kevin så är Kevin stark nog för oss.

En svensk kritiker recenserade låten med orden »Kalle Anka och ett trombonsolo«. Jag har fortfarande inte förlåtit honom. Ibland sticker jag fortfarande nålar i en liten tygdocka jag har hemma i byrålådan.

»First let’s hear somebody sing me a record that cries pure and true. No not those guitars they’re too noisy and crude, the kind that convinces refuses to leave. There’s no need to turn it up. If it’s pure I’ll feel it from here.«

»Let’s Make This Precious«, 1982

Kevin Rowland sjöng om vad han tänkte sjunga om och sedan sjöng han om det han just hade förklarat att han skulle sjunga om. Förvirrande? Ta det lugnt. Vi kommer till det. Jag har väntat på Kevins nya album i elva år. Eller egentligen i fjorton år, så några sidor till pallar ni med. Vi måste reda ut det här en gång för alla. Okej?

Bara tanken på att gå tillbaka hit, tillbaka till mitten av åttiotalet känns jobbigt. Lite onödigt, kanske till och med som slöseri med utrymme. För egentligen vill jag bara berätta för dig att »My Beauty« är det vackraste jag hört i hela mitt liv och stänga av datorn och spela den en gång till. Men det här måste göras. Det är inte så jävla lätt för mig heller.

»We are obsessed with projection, we want to reach everybody in the room. We want to take the audience up, then down, we’d love to move you to tears. If that sounds corny, too bad.«

Dexys Midnight Runners, omslagstext till »Show Me«, 1981

Kevin Rowland ville uttrycka hur mycket blod, svett och tårar det krävdes för att framföra musiken. Så att vi skulle förstå hur viktig den kan vara. Det handlade alltid bara om att förmedla en känsla. Om musiken, helheten, var tillräckligt genuin och sann skulle den få oss att gråta, att känna, att reagera. Orden var viktiga, men ännu viktigare var det att bara använda orden som ett instrument bland de övriga för att nå ända fram till sanningen. Orden, texten, var ett redskap för att nå ända in, så långt det bara gick.

De essäer som Rowland skrev under åren han vägrade ge intervjuer handlade på ytan om varför han skrev de här essäerna. En del ansåg att han aldrig sade något, att han bara påstod att han tänkte göra det, och att låten — eller essän — tog slut innan han hann fram till budskapet.

De hade fullkomligt fel och alldeles rätt på en och samma gång.

Han sjöng de orden till sig själv, inte till oss som lyssnade. De orden var bara där för hans självkänslas skull. Det var sig själv han försökte motivera, stötta och trösta i »Plan B«, »Liars A to E« eller i »Let’s Make This Precious« på Dexys andra album, det miljonsäljande »Too-Rye-Ay«.

I och med »Come on Eileen« blev Dexys Midnight Runners ett av åttiotalets största band. Kevin Rowland hade äntligen uppnått allt han drömt om. Han hatade varenda sekund av det. Och han stängde in sig, först hemma i sitt sovrum, övertygad om att han aldrig skulle komma ut därifrån. Och sedan i drygt två år i en inspelningsstudio.

»I personally believe that >Don’t Stand Me Down< is the the best LP I have ever done. The best ever. It will be a great success. But you don’t have to listen to me, you don’t have to believe me. I’m saying mark my words. Watch me. Ring me up in six months and ask me if it’s a success. Anyway, it already is a success, it was a success for me as soon as we finished it. I’m already moving on, but I want this one to do well and I know it will. Just watch me.«

Kevin Rowland i Melody Maker, November 1985

Det finns en mikroskopisk möjlighet att »Don’t Stand Me Down«, Dexys Midnight Runners tredje album, inte är det bästa album som någonsin spelats in.

Jag har själv gått igenom perioder då jag inbillat mig att det inte skulle vara det, men då har jag bara varit förvirrad. Eller så har jag ljugit.

Kevin Rowland var 32 år gammal när han var klar med »Don’t Stand Me Down«. Av Dexys Midnight Runners återstod tre personer — gitarristen Billy Adams, violinisten Helen O’Hara och Kevin själv. De övriga musikerna var en udda samling studiomusiker, handplockade av Kevin för att de spelat på skivor som betytt något för honom. Trummisen Tim Dancy spelade med Al Green och keyboardisten Vincent Crane med Atomic Rooster och The Crazy World Of Arthur Brown.

De var så långt man kunde komma från den enhetliga 24-timmar-om-dygnet-image Kevin alltid krävt att hans bandmedlemmar skulle paketeras i. Kevin, Billy och Helen hade förvisso en ny look att presentera. Men det hör egentligen inte hit. De hade kunnat klä ut sig till Leningrad Cowboys; »Don’t Stand Me Down« hade inte blivit ett sämre album för det.

»Don’t Stand Me Down« låter inte som någonting annat. Det finns några album som med jämna mellanrum utses till rockhistoriens bästa — Marvin Gayes »What’s Going On«, Beach Boys »Pet Sounds«, Sly & The Family Stones »There’s a Riot Going On«, Velvet Undergrounds »The Velvet Underground«, Bob Dylans »Highway 61 Revisited«, The Beatles »Revolver«. Men ingen artist har ens varit i närheten av ett så ambitiöst, själfullt och originellt album som »Don’t Stand Me Down«. Alla så kallade klassiska rockalbum har fått miljoner unga människor att starta egna band, influerat andra artister och skrivit om musikhistorien.

»Don’t Stand Me Down« uppnådde inget av det här. Inget band och ingen artist har försökt eller ens vågat låta sig influeras av det. »Don’t Stand Me Down« existerar i ett helt eget universum. Det passar inte in någonstans.

Även de videor som spelades in till tre av låtarna, men som aldrig har visats i något officiellt eller kommersiellt sammanhang, tillhör de starkaste protesterna mot machorockens och dess regler och restriktioner jag har sett.

I »Knowledge of Beauty« knäböjer en kostymklädd Kevin Rowland i en katolsk kyrka på den irländska landsbygden och tar sedan en lång promenad på en vindpinad hed tillsammans med sina föräldrar medan han sjunger »there’s no beauty anymore«.

Allt som Kevin Rowland gjort har visat vägen fram mot »My Beauty«. Och »My Beauty« är den naturliga uppföljaren till »Don’t Stand Me Down«. Redan 1985 kretsade hans texter kring sökandet efter skönheten, en skönhet som han inte såg någonstans omkring sig och som tvingade honom tillbaka till barndomen, till sina irländska rötter och till berättelsen om hans allra första flickvän och hur de promenerade längs Londons Edgware Road med Jimmy Ruffins »(I’ll Say) Forever My Love« som ledmotiv till sin sista oskuldsfulla sommar.

Kanske var man tvungen att vara där för att förstå »Don’t Stand Me Down« till fullo? Men jag har aldrig hört en vackrare sång än »Reminisce Part Two« eller en starkare kärleksförklaring än den tretton minuter långa »This Is What She’s Like«.

»Don’t Stand Me Down« var en kommersiell katastrof. Rowland var så nöjd med skivan att han vägrade släppa singlar från den. Först funderade han på att släppa en cover — en våldsamt intensiv tolkning av Jerome Kerns »The Way You Look Tonight« — som singel, men i slutändan kom den inte ens med på albumet. Inte förrän det gavs ut igen på CD för två år sedan.

Jag såg aldrig den korta Englands-turné, »Dexys Midnight Runners Come To Town«, som vintern 1985 blev deras sista. Jag hade inte råd. Men jag fick en kassettinspelning av en av konserterna för bara några år sedan av författaren och konduktören Kevin Pearce, vars numera utgångna bok »Something Beginning With O« fortfarande är den enda relevanta skildring av pophistorien som skrivits.

Det råder en förvirrad stämning på den där kassetten.

Kevin Rowland och Billy Adams talar med varandra när de kommer in på scenen.

— Alright, Bill?

— Yeah, fine. How are you?

— I’m OK.

Sedan sjunger Kevin Rowland Elvis Presleys »Can’t Help Falling in Love«, han ber publiken att hålla käften när de skriker efter »Geno«, de spelar »Come on Eileen« som andra låt, texterna har ändrats, arrangemangen är större, långsammare, vackrare. Kevin för en evig dialog i låtarna, småsnackar med Billy Adams och Helen O’Hara, ber publiken hålla käften igen och så mitt i »The Occasional flicker« presenterar han en polis.

— While we’re on the subject: Ladies and gentlemen, the officer who took my statement. Officer, I’d like to report an incident of a burning nature.

— Where did this burning take place?

— In London.

— When was it?

— I don’t know exactly. Between 71 and 76.

— 71 and 76?

— Yeah.

— You’ve waited quite a long time to report this.

— Well, I’ve been busy.

— Was anyone else involved in this burning?

— No, no. It was just me. I was alone.

Som sista extranummer — när vrålandet efter »Geno« nått smått absurda proportioner — spelar de Status Quos »Marguerita Time«.

Slut.

Dexys Midnight Runners spelade in ytterligare en singel, »Because of You«, året därpå. Kevin Rowland släppte sitt första soloalbum, »The Wanderer«, 1988. Men de enda gånger han brann på »The Wanderer« var i de låtar vars texter han redan sjungit under Dexys konserter och publicerat i programhäften.

»The Wanderer« var så långt från »Don’t Stand Me Down« man kunde komma. Kevin Rowland hade gett upp. Han var utbränd. Han hade ingen aning om vad han skulle göra efter »Don’t Stand Me Down«. Han hade gått vilse och det tog honom fjorton år att hitta hem igen.

* * * * *

Jag och mina vänner sitter fortfarande på The Jazz Café och väntar på Kevin Rowlands första scenframträdande. Till slut tystnar den enerverande northern soul-DJ:n och en mörkhårig kvinna presenterar Kevin.

I sin lilla silkesklänning går han fram till mikrofonen och blickar ut över den nästan tomma lokalen.

— Please, be gentle. This ain’t easy for me.

Sedan sjunger han just de tre låtar han tänker framföra på Reading knappt en vecka senare.

Ingenting går rätt, hans DAT-tape startar för tidigt varje gång, hans röst når aldrig lika högt eller lika långt in som den gör på »My Beauty« och Kevin ser förvirrad och livrädd ut.

Men när han är klar, när han gått av scenen, strålar han av lycka.

»If you see a man crying, hold his hand, he’s my friend. If these words sound corny, switch this off, I don’t care.«

»I’ll Show You«, Dexys Midnight Runners, 1982

Jag har träffat Kevin Rowland förr. Jag har försökt tala med honom när han fortfarande var fast i sitt drogmissbruk och han bara svarade med grymtningar och onda blickar. Jag har träffat honom när han var på väg ut ur sin misär och när han var på väg in i den igen. Men jag har aldrig intervjuat honom, aldrig talat med honom om hans musik. Bara känt mig lyckligt lottad att få skaka hand med en av musikhistoriens största soulsångare; rösten och visionären i det enda band under min livstid som varit värda fullfjädrad fanatism. Det enda bandet som kunde ha fått mig att hoppa utan fallskärm.

Hur han en gång fick för sig att jag skulle sitta barnvakt åt hans drygt tjugoåriga dotter när hon besökte Stockholm för några år sedan har jag fortfarande inte vågat rota i. Och jag tänker inte göra det heller.

* * * * *

Efter »Don’t Stand Me Down« och »The Wanderer« — en ännu större kommersiell katastrof än »Don’t Stand Me Down« — försvann Kevin från musikens värld. Utfryst, nästan bortglömd, endast ihågkommen som ett skämt på musiktidningarnas skvallersidor.

Ingen hade en tanke på att ge honom en chans till, allra minst han själv. Ibland dök han upp i udda små biroller på andras skivor.

Han skrev, obegripligt nog, en låt tillsammans med Adam Ant till ett av Ants soloalbum, en förtäckt cover av Bo & Ruth Kirklands discoklassiker »You’re Gonna Get Next to Me«. Han spelade gitarr på ett spår på breakbeat-pionjärerna Shut Up And Dance debutalbum. Passande nog hette låten »Diary of a Crack Head«.

För det var exakt vad han hade blivit.

— Knarklangarna var de enda vänner jag hade. De hade något jag behövde mer än något annat i hela världen så jag behandlade dem som om de vore mina närmaste vänner, berättar Kevin.

Och han gav dem alla sina pengar.

Alla Midnight Runners-miljoner gick till kokain. De han hade kvar alltså; en stor del av pengarna från »Come on Eileen« och »Too-Rye-Ay« brände han på den två år långa inspelningen av »Don’t Stand Me Down«. Han blev vräkt från sin lägenhet i Londons West Hampstead och gick i personlig konkurs med skulder på drygt tre miljoner kronor.

Han flyttade in i en mindre hyreslägenhet en bit utanför London, men sket i att betala hyran.

— Jag levde bara för de stunder jag hade droger. Så fort jag fick en check på posten köpte jag kola för varenda penny. Att betala hyran när jag kunde köpa knark fanns inte på kartan.

Jeff Barrett och Martin Kelly på skivbolaget Heavenly visste i vilket uselt skick han befann sig, men Kevin hade gett dem så mycket genom sin musik att de ville ge honom tillbaka något av sin värdighet. Kevin hade skrivit nya sånger och han ville spela in dem. Han var bara inte redo att göra klart ett album med allt vad det skulle innebära. Tillsammans med Jim Paterson spelade han in demoversioner av att antal sånger, tillräckligt många för att fylla ett album. De flesta av dem är briljanta, i rakt nedstigande led från de mest personliga vittnesmålen på »Don’t Stand Me Down«.

Sånger som »Manhood«, »If I Ever«, »My Life in England« och »She’s Got a Giggle« är där uppe med det bästa han spelat in. Men han lyckades aldrig göra sångerna till mer än skissartade demos.

Rowland övertalades också att göra ett TV-framträdande på BBC hos Jonathan Ross, där en långhårig och skäggig Rowland, under namnet Dexys Midnight Runners, spelade två av låtarna från Heavenly-albumet som aldrig blev klart.

— Det var hemskt. Men jag skrev en del låtar under den perioden som jag är riktigt stolt över.

Rowland sjönk återigen ner i sitt missbruk och blev vräkt ännu en gång. Sina få tillhörigheter bar han med sig i några kartonger och dem flyttade han runt mellan ockuperade rivningskåkar.

Någonstans där, allra längst nere på samhällets botten, börjar historien om uppföljaren till »Don’t Stand Me Down«. Någonstans där, i en sovsäck i ett ockuperat hus, börjar historien om Kevin Rowlands »My Beauty«, om hans väg tillbaka till ett värdigt liv.

Men den historien får han berätta själv.

* * * * *

Det är morgonen efter Kevin Rowlands spelning på The Jazz Café. Kevin håller just på att checka ut från sitt hotell i Bayswater.

I en blå sarong, sandaler, vit buttondown-skjorta och en dyr vintage Levi’s-jacka står han och småpratar med receptionisten. Han har ett milt leende över läpparna och en vänlig blick.

Han tar i hand, han minns mitt namn. När någon som man beundrat i hela sitt liv lärt sig ens namn så smälter man, så är det bara. Hur många intervjuer jag än gjort, hur luttrad jag än trodde jag blivit.

Den självsäkra, övertygade missionären syns inte till någonstans. Han är varken skitförbannad, sarkastisk eller stenhård.

Kevin Rowland tassar fram på hotellets heltäckningsmatta och frågar var jag vill göra intervjun.

Var som helst går bra, säger jag. Bara det är hyfsat tyst.

— Vill du sitta här inne eller i andra rummet? frågar Kevin. Är du säker? För vi kan flytta. Nejnejnej, bestäm du. Det är helt upp till dig.

Och så där håller han på. Tills jag är tvungen att bestämma att här, just här, ska vi sitta.

Kevin sätter sig.

— Är du säker på att det här är okej? Vill du inte titta i andra rummet en gång till?

Han håller på så ett tag, hela tiden vänligt leende, han vill verkligen bara vara tillmötesgående. Och jag får flashbacks till de år jag jobbade som skötare på Karolinska sjukhusets psykiatriska akutmottagning. Det känns som om jag befinner mig i ett rum med världens sköraste människa. Säger jag fel sak kommer han inte att ge mig en rak höger och en spark i magen, säger jag fel sak kommer han att börja gråta.

Till slut har han accepterat att jag är alldeles nöjd med att sitta där vi sitter. Sedan ber han mig ha överseende med att han ibland kan bli tyst innan han svarar på mina frågor, eftersom han vill tänka igenom sina svar så att de verkligen är ärliga.

— Andres, innan vi börjar får jag bara ställa några frågor till dig?

Och så pratar vi om mig i säkert en kvart-tjugo minuter.

Kevin Rowland lyssnar noga på alla mina svar. Han vill veta vad för slags musik jag uppskattar, vad för slags filmer som berör mig, varför jag skriver om musik och vad jag tycker om hans tidigare skivor.

Och så undrar han om jag har lyssnat på »My Beauty« och om jag förstår den.

Jag förklarar att jag tycker att den är fantastisk.

— Varför? Varför är den fantastisk? Jag vill veta.

Det mest fascinerande med den här situationen är att varenda ord han säger, varenda »yeah« och »I know«, känns som en ny Kevin Rowland-låt. De som uppskattar »Don’t Stand Me Down« och »My Beauty« förstår vad jag menar. De som har hört och förälskat sig i vittnesmål som »Kevin Rowland’s Band« tycker förmodligen, precis som jag, att varenda ord han yttrar borde släppas på skiva.

Någonstans här tror jag intervjun börjar.

— Visst är det märkligt att de känns som mina sånger? Trots att de egentligen är coverversioner.

Ibland kommer musiken lite för nära.

— Gör den?

Det känns som om jag måste stänga av skivan ibland.

— Du skämtar? När då?

Under »This Guy’s in Love With You«.

— Är det plågsamt att lyssna?

Ja.

— Bra. Känns det som om jag tagit mig in i sången? För det var det allra viktigaste för mig — att jag tog mig in i sången.

När föddes idén till »My Beauty«?

— Tidigt 1995, kanske sent 1994. Plötsligt förstod jag bara att jag var tvungen att göra den här skivan. Under 1995 började jag känna mig bättre och någon gång i början av 1996 var jag mogen att genomföra det.

— Samma kväll som vi träffades första gången…

Efter Primal Scream-spelningen i Shepherd’s Bush?

— … julen 1994. Just den kvällen så sa jag till Jeff på Heavenly att jag inte tänkte göra musik igen och han började skratta. Jag hade blivit erbjuden att göra ett album för Geoff Travis och Rough Trade, men jag sade att jag inte skulle göra några skivor alls. Jag var ganska seriös när jag sa det. Jag trodde inte att jag var kapabel att ge mig in i musiken igen. Jag var rädd för all press det skulle sätta på mig. Vid den tidpunkten kunde jag inte hantera stress över huvud taget. Men en dag förstod jag att jag behövde göra det här.

— Jag började köpa de skivor som jag älskade som barn och tonåring och jag spelade dem om och om igen. De var på något vis grunden till all den skam jag känt i så många år, men nu hjälpte det verkligen att lyssna på dem. De fick mig att må bättre, de gav mig en tro på livet som jag hade tappat.

— Jag hade blivit så cynisk, så fruktansvärt cynisk och de här sångerna var så oskuldsfulla, så rena. Det var de här sångerna jag måste spela in, det var ju självklart. De här sångerna är riktig skönhet, min definition av skönhet.

— Jag började tänka på skönhet, vad jag verkligen tycker är det allra vackraste. Kläder, utseende, musik — allt. Jag ville skapa något vackert, jag ville fånga den skönheten på skiva.

I vilket sammanhang hörde du de här sångerna?

— När jag gick i gruppterapi på ett behandlingshem i Clapham tog en patient fram en akustisk gitarr och sjöng Beatles »The Long and Winding Road« och den sången, speciellt texten, hjälpte mig mycket mer än vad samtal med psykiatriker eller läkare någonsin skulle kunnat göra. Det var då jag förstod att jag behövde spela in »My Beauty« och förstod att det var »My Beauty« albumet skulle heta.

— Jag hade hamnat i en återvändsgränd och den låten tog mig tillbaka till en tid då det fortfarande fanns hopp. Jag var tvungen att gå hela vägen tillbaka till den tiden i mitt liv, till den tid då jag fortfarande kunde se det vackra, och var mottaglig, för att kunna börja leva igen.

— Hade någon frågat mig för bara några år sedan vilka skivor jag lyssnar på hade jag kunnat rabbla en lista i sömnen. Jag har alltid varit så fruktansvärt medveten om vad folk kommer att tycka när jag säger något. Men de här sångerna, låtarna på »My Beauty« är vad jag egentligen älskar mest. Gräver jag allra längst in i mitt hjärta så är det här sångerna som är min definition av skönhet. Jag sjöng de här sångerna för mig själv som tonåring. Men jag kunde egentligen inte berätta vad de betydde för någon annan.

— Ett band som Marmelade fick man bara inte gilla. De var nästan ansedda som ett skämtband, ingen tog dem i alla fall på allvar. Men den sången, »Reflections of My Life«, fyllde mig med så starka känslor varje gång jag hörde den. Den gjorde mig så ledsen, så vemodig. Den berörde mig så djupt.

Men du sa aldrig till någon annan vad den sången betydde för dig?

— Nej. Jag berättade aldrig för någon att jag älskade »Reflections of My Life«, jag sade förmodligen att jag gillade senaste James Brown eller någon reggae-singel. Så det här är som ett uppvaknande, som att födas på nytt — det här är vad jag egentligen älskar.

Det känns logiskt att skivan inleds med »The Greatest Love of All«. Den är som ett manifest för allt du vill säga.

— Ja, det är nog sant. Jag förstod den aldrig när jag hörde George Bensons version på sjuttiotalet. Jag var inte redo för den då. Jag var för ung. Men omkring 1990 hörde jag den igen, med både George Benson och Whitney Houston, och började gråta.

Och så pratar han länge, väldigt länge, om hur pianisten Pete Wingfield — som även producerade »Searching For the Young Soul Rebels« — och Big Jim Patterson jobbade i studion. Kevin var missnöjd med alla andras idéer. Det var bara Kevin själv som visste hur det skulle låta. När artister och musiker börjar prata om hur de arbetar i studion brukar jag somna, men när Kevin Rowland gör det har jag inte en tanke på att avbryta honom.

— Allt jag hade sökt efter i musiken smälte samman en sen kväll när vi hade gjort otaliga versioner av »The Greatest Love of All« och ingen av dem kändes rätt. Alla musikerna hade börjat tröttna och ville gå hem, och mellan tagningarna började de larva sig och bara jamma och då, först då, lyssnade de plötsligt på varandra. Jag började skrika och knäppa med fingrarna. »Behåll den grooven!«, »Tappa den inte!«, »fortsätt att spela tillsammans!« och mina ögon fylldes med tårar när vi nådde den första refrängen. Vi hade äntligen hittat känslan, den känsla som jag visste fanns i sången. Det handlade bara om att ta sig in i sången, att bli ett med den. Och det blev verkligen precis så vackert som jag visste att det kunde bli. Däremot tror jag inte att riktigt unga människor kommer att förstå »The Greatest Love of All«. Man måste nog ha levt lite längre för att verkligen förstå hur vacker och viktig den är.

Jim är den enda person som du, till och från, samarbetat med sedan den allra första Dexys-singeln ända fram till »My Beauty«. Men han är bara med på en del av »My Beauty«. Varför?

— Jag vet inte varför, men Jim bara gick sin väg en dag. Det var så ledsamt. Han var min vän. Men jag behandlade honom som skit. Min paranoia och besatthet kom tillbaka när vi hade hunnit halvvägs genom »My Beauty«. Jag hade blivit helt besatt av skivan och hade inget liv utanför den. Jag litade inte på någon, allra minst på dem jag arbetade med.

— Till slut försökte jag få producenten att prata igenom det här med mig. Jag var övertygad om att han tyckte jag var en usel, talanglös nolla och att han ville förstöra min skiva, min musik. När han förklarade att det inte var så gick allting bättre.

— Jag lät min vision och mina känslor styra inspelningen. Jag sjöng texten tills jag hade tagit mig in i sången, jag grät medan jag sjöng. Just det hände under »The Greatest Love of All« och »I Can’t Tell the Bottom From the Top«, så vi lät det vara kvar. Om det är den ärliga reaktionen så är det inget jag kan styra över. Jag sjöng dem tills det kändes som om jag hade skrivit varenda rad själv.

Men tror du att du skrivit dem?

— Ja, det känns så ibland. Jag menar, Marlon Brando behövde inte skriva manuset till »Linje Lusta« för att bli ett med Tennessee Williams text. Jag sökte efter sanningen och när jag lyckades fånga den belönades jag med skönhet och jag är så omåttligt stolt över »My Beauty«, så stolt över att jag inte gav upp, så stolt över att jag fullföljde min vision.

»Maybe you should welcome the new soul vision, welcome the new soul vision, welcome the new soul vision.«

»There, There My Dear«, 1980

Kevin Rowland må efter år av missbruk och förnedring vara en bräcklig skugga av sitt forna jag. Men resultatet är att han, när han inte längre gömmer sina svagheter bakom en fientlig yta, inte längre ställer sig i försvarsposition innan han ens attackerats, uppnår allt det han strävade efter på »Plan B« eller »Don’t Stand Me Down«.

Och hans vision är lika stark nu, hans mål med musiken tydligare och enklare än någonsin tidigare.

»Learning to love yourself is the greatest love of all«.

Och det absurda är att det kanske var den enda möjligheten för honom att få alla som fnissade bakom hans rygg under hela åttiotalet att verkligen förstå att han menar det. Att han menar det nu och att han menade det då.

— Jag är så glad över att du gillar skivan. Du tycker verkligen att det är riktigt bra? Du blir berörd?

Ibland känns det som om jag pratar med ett barn.

»My Beauty« låter som ett album som räddade någons liv.

— Vems?

Ditt.

— Mitt? Ja, det gjorde det nog. Men nu när jag äntligen är klar med albumet vet jag inte om det verkligen gjorde det. Jag vet inte vad jag känner just nu, jag vet bara att jag lade ner hela min själ i »My Beauty«.

Och så börjar han plötsligt prata om gårdagens framträdande på The Jazz Café.

— Det var det som var problemet i går kväll. Orden. Jag trodde inte på mina egna ord när jag framförde den första versen i »The Greatest Love of All«.

— Jag tänkte: »Nu vet jag vad vill säga och så säger jag det bara«. Men efteråt kände jag genast att orden kom ut fel och jag var ändå tvungen att ta mig an nästa rad.

Men varför var det enklare att sjunga dem i studion?

— Jag tog med foton av mig själv i studion som jag ställde framför mikrofonen och så berättade jag för mig själv som elvaåring eller som trettiosjuåring … »okej, Kevin, jag ska sjunga den här sången för dig … bara för dig«. Jag tände levande ljus i rummet, släckte ned lamporna. Det var tvunget att kännas genuint. Det fick aldrig bli falskt. Och jag tycker inte att det finns ett enda falskt ögonblick på skivan. Möjligen kan den allra sista raden i »This Guy’s in Love With You« kännas påklistrad när jag hör den nu, men jag menade det då. Jag menade det verkligen när jag sjöng det.

I »It’s Getting Better« frågar du plötsligt »Who’s gonna argue with me now?«. Vem ställer du frågan till?

— Vem sjöng jag den till? Får jag se … jag minns inte … jag måste sjunga låten … (börjar sjunga »It’s Getting Better«) … (sjunger fortfarande »It’s Getting Better«) … (han har fortfarande inte slutat) … jag tror jag ställde den till någon i kören … Jag vet inte … den var så svår att sjunga.

Varför?

— För att jag försökte sjunga den till mig när jag var sexton och det är väldigt svårt för mig att visualisera mig själv som sexton. Jag var så full av självförakt då. Jag hade alltid kostym då. Skjorta och slips. Jag var inte så stolt över mig själv. Och att hitta tillbaka till den personen, att nå fram till honom nu, var svårt.

Historien du berättar i »Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)« är radikalt förändrad från Squeeze version.

— Ursprungligen tänkte jag inte ändra ett enda ord i någon av låtarna på »My Beauty«, men när jag väl satt med texterna i handen ändrade jag det som inte passade. Och jag vet inte varför jag lät det handla om en kvinna i »Labelled With Love«. Jag tänkte väl, »hej, jag kan acceptera min feminina sida«, en mjukare sida av mig själv. Det är okej. Jag ändrade texten om att dricka sprit, för det var inte jag. I alla fall inte i samma utsträckning som andra droger. Jag spelade den första demon jag gjorde av låten för min vän Marie och hon har känt mig i flera år, så hon kan min historia och visste att den handlade om mig och hon sa att den fick henne att vilja krama mig. Jag frågade henne om hon tyckte att det var okej att texten handlade om en kvinna. Hon sa att om den gjorde det så skulle förmodligen en och annan journalist inte förutsätta att det är min egen historia jag berättar. Men alla begrep givetvis ändå att det handlade om mig.

Och så börjar Kevin gapskratta som om han just berättat en väldigt rolig historia. Riktigt varför han tycker det här är så underhållande begriper jag inte. Plötsligt blir han gravallvarlig igen.

— Var det så uppenbart att det handlade om mig?

Ja.

— Okej. Det är okej.

Du har sagt att »My Beauty« är den första delen i en trilogi.

— Ja, jag vet ungefär vad jag vill att det ska bli. Jag har en ram. Jag skrev på kontraktet med Creation för tre album för att jag kunde tänka mig att göra just tre album. Jag visste att jag skulle göra »My Beauty« först och jag visste att jag ville spela in de sånger jag skrev tillsammans med Jim Patterson i början av nittiotalet. Alla skivorna kommer att heta något med »my«. Jag vet redan vad de ska heta, i alla fall den andra. Och jag vet vart jag vill nå med den tredje skivan textmässigt.

— De ska vara ärliga, väldigt ärliga. Det är det jag vet i dag. Med »My Beauty« har jag lärt mig att berätta en historia som sträcker sig över ett album. Och jag vet att nästa album också kommer att göra det.

Hur kom det sig att du valde just de här sångerna till »My Beauty«?

— Jag skrev ner en lång lista på sånger som antingen berörde mig starkt när jag hörde dem eller, i vissa fall, gjorde mig tårögd bara jag tänkte på dem. Listan blev längre och längre och till slut var jag tvungen att gå tillbaka till de tolv ursprungliga sångerna. De tolv första sångerna som fick mig att förstå. Men förmodligen måste vi ta bort en av dem från skivan. Bruce Springsteen har sagt nej. Jag får inte ge ut min »Thunder Road«.

Varför då?

— Jag har ändrat för mycket i texten. Men det är inte klart än. Jag har skrivit ett brev till Springsteen personligen, så vi får se vad som händer. Det vore hemskt om han verkligen inte låter mig göra den.

Det är förmodligen för att du bytt ut för många av hans bilmetaforer i texten.

— Ja, ha-ha, det måste vara så.

En månad efter vårt möte, bara någon vecka innan albumet skulle komma ut, fick Rowland svar på sitt brev till Springsteen. Men inte från Springsteen själv, utan från hans advokater.

»Thunder Road« finns med på tidiga promotionexemplar av »My Beauty«, och, om jag förstått det rätt, på den japanska utgåvan av skivan. Men i Europa och USA har Bossen gjort skäl för sitt smeknamn och stoppat den. Förmodligen har han stoppat den för att Kevin Rowland i sin tolkning återingjuter all den passion som låten en gång hade, en passion som Springsteens egna liveversioner sedan länge har förlorat.

— Jag var ju aldrig ute efter att förbättra något. Jag ville bara tolka låtarna på mitt sätt. Skälet till att jag gjorde den här skivan var att ge mig själv kärlek; det är därför »The Greatest Love of All« är så viktig. Varenda en av de här sångerna sjunger jag till mig själv. Inte nödvändigtvis till mig själv i dag, utan till mig själv under olika perioder och speciella tidpunkter i mitt liv. »Labelled With Love« sjunger jag till mig själv när jag var beroende och hade de problemen. »Rag Doll« sjunger jag till mig själv när jag är nio-tio år gammal. »Concrete & Clay« när jag är elva. Med den här skivan gav jag något till mig själv. Det var det enda jag ville. Om jag verkligen nådde fram till den personen jag sjöng till, vilket var jag, om jag verkligen fick den personen att känna något så skulle det vara tillräckligt.

— Det är därför det är så svårt att sjunga på scen. För jag vet inte vem det är jag sjunger till. Jag måste lösa det. Det är skitsvårt.

Men du vill ändå uppträda live?

— Ja, jag tror det (ynkligt, osäkert) … Vill jag sjunga de här låtarna på scen? Ja … JA! Det är trevligt och folk gillar det. Efteråt känns det fantastiskt. Jag känner mig levande när jag gör det. Jag känner mig som jag gjorde när jag var liten. När jag sjöng på rasterna i skolan och tjejerna gav mig uppskattande blickar. Jag skulle behöva ett band. För det är skrämmande att stå där ensam och utlämnad.

— Jag är ju inte så självsäker nu för tiden, snarare tvärtom. Men när jag sjunger känner jag mig lika bra och stark som någon annan. I dag kan jag prata med dig! Och jag kan prata med … någon annan. Ofta klarar jag inte det. Jag måste bara komma på vem det är jag sjunger för. Jag förmodar att jag kanske borde sjunga till publiken, men det känns märkligt. Vad har de med det här att göra? Jag har inte tänkt på det här förrän nu. Jag försöker visualisera personen jag sjunger för … vänta lite.

Kevin blundar och pratar för sig själv.

— Förlåt. Jag försöker bara lösa det här. Det är svårt. Nä … jag vet inte.

Är de talade partierna på albumet skrivna?

— Nej, det underbara med »My Beauty« var att de meningarna och fraserna bara kom. Jag tänkte bara »vad vill jag säga« och så sade jag det.

— I »Rag Doll« kände jag att jag ville uppmuntra mig själv. Jag visste ungefär innan vad jag ville säga, sedan handlade det bara om att säga det i rätt ögonblick när jag hade låten i blodet. Jag gjorde ungefär likadant med »Don’t Stand Me Down«. Jag visste vad jag ville uttrycka, men hade inte de exakta orden. De ändrades för varje gång vi spelade låtarna.

Det är ganska ovanligt att artister konverserar med lyssnaren i normal samtalston på skivor.

— Jag vet. Fast varför är det så få artister som talar på sina skivor? Att berätta vad man vill säga är ju det enklaste sättet att förklara något. Det är den effektivaste vägen mellan två personer, det är så man kommunicerar i det verkliga livet. Jag älskar att höra skivor där någon talar mitt i en sång. Men det är väldigt svårt att göra det bra.

Det känns som om »My Beauty« tar vid där »Don’t Stand Me Down« slutade.

— Jag förstår vad du menar. »The Wanderer« brann inte, jag brann inte, inte på samma sätt som på »Don’t Stand Me Down«. Det var inte en lika målmedveten skiva. Jag vet inte vad jag höll på med då. Jag tror jag brände ut mig med »Don’t Stand Me Down«, jag var fullkomligt slut. Jag hade ingenting kvar att ge. Men jag tog inte ledigt en enda dag. Jag bara fortsatte. Det är samma sak den här gången. Jag känner mig helt tömd på känslor, jag har ingenting att säga mer. Allt jag ville säga säger jag på »My Beauty«.

— Att »Don’t Stand Me Down« inte blev så framgångsrik som jag ansåg att den förtjänade att bli tog väldigt hårt. Och det gjorde mig oändligt olycklig. »Don’t Stand Me Down« var så viktig för mig och jag tyckte verkligen att vi hade gjort ett fantastiskt album. Jag var så besviken att jag tappade passionen för musik efter det. Min låga brann ut. Jag förstod inte varför jag skulle fortsätta bry mig. Jag hade just gett världen vad jag ansåg vara ett mästerverk och alla sket i det.

Så vad gjorde du?

— Jag gick på bio.

På bio?

— Ja, ganska ofta. Det kändes viktigare än musiken. Jag såg »Once Upon a Time in America« och blev helt knäckt.

— När jag började spela in »The Wanderer« kände jag att mitt enda sätt att ta mig vidare var att göra något väldigt simpelt, något som inte skulle ta livet av mig.

— Det är lustigt, mycket av det jag gjort är en motreaktion mot det jag gjorde sist. Nej, jag vet inte vad jag tänkte. Jag var bara olycklig. Men det var jag å andra sidan när vi spelade in »Don’t Stand Me Down« också. Jag vet inte. Mitt självförtroende dog efter det. Alla avskydde den skivan. Alla, nästan alla, kritiker skrattade åt den och skivbolaget hatade den. De sa att den var överproducerad. Någon av cheferna på skivbolaget sa att jag hade »producerat ihjäl musiken«. Eftersom skivan tog så lång tid att göra klart trodde de att jag höll på att tappa förståndet. Men vi ville bara att det skulle bli spontant. Och vi var tvungna att ha musiken och texterna i blodet innan vi kunde tillåta oss att behandla materialet spontant.

— När »Don’t Stand Me Down« gavs ut igen för två år sedan var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag var så glad. Det kändes som en seger. Äntligen förstod de!

— Jag ville att den skulle sälja, men det kanske var för mycket begärt. Fast jag läste alla recensionerna och de var så underbara. Jag läste dem hur många gånger som helst.

— Men när den var ny kände jag en sådan oerhörd skuld för Dexys Midnight Runners splittring och att det kommersiella misslyckandet med »Don’t Stand Me Down« uteslutande var mitt fel. Vi spelade för halvtomma konsertlokaler och de var ändå mindre lokaler än de vi hade sålt ut bara två år tidigare. Jag längtade efter ett enklare liv och ryckte på axlarna och gjorde bara vad folk i min omgivning sa åt mig att göra. Jag tänkte nog bara, visst, jag kan bli popsångare och kanske få en och annan hit då och då. Jag sopade alla mina skuldkänslor under mattan och inbillade mig att det kanske kunde vara kul att bara skriva låtar och sjunga dem.

Hur påverkade ditt kokainberoende din vilja att uttrycka dig genom musik?

(lång tystnad) — Jag kände fortfarande en oerhört stark drift att uttrycka mig och jag hade fortfarande idéer, riktigt bra idéer. Men jag saknade kraft att genomföra dem. Jag visste vad jag ville göra och att jag behövde göra det, men jag kunde bara inte. Ingenting blev som jag ville. Jag slutade ta droger under vissa perioder och ersatte dem med musik och blev lika besatt av musiken som av kolan. Jag förlorade kontrollen helt och hållet. Jag minns att jag spelade in en demo och hade nitton olika tagningar som jag spelade om och om igen i flera veckor för att inse vilken tagning som var den rätta. Sedan spelade jag dem för Jim som sa att de lät exakt likadana.

Tror du att du och Jim kommer att prata med varandra igen?

— Nej … jag tror inte det … jag vet inte. Det är konstigt, men jag har ingen aning. Sedan han lämnade inspelningen halvvägs in i »My Beauty« har jag inte pratat med honom.

Hoppas du att ni kommer att prata igen?

— Jag vet inte.

Du mötte din vuxna dotter för första gången medan du fortfarande var fast i ditt missbruk?

— Ja, det var fantastiskt. Verkligen fantastiskt. (lång tystnad). Men jag har pratat om det en gång förut och jag ångrade det efteråt. Så jag borde inte göra det igen. Kan vi prata om något annat?

Okej. Är det sant att du fann Gud under tillkomsten av »My Beauty«?

— Ja, jag tror jag gjorde det. Jag tänkte faktiskt på honom i morse. »Var är han nu?«, tänkte jag. Men jag fann Gud i en väldigt strikt religiös sammanslutning, en sekt. De hade väldigt höga krav på sina anhängare: Inget kött, ingen fisk, inga ägg, inga cigaretter, ingen alkohol och inga droger. Och det var saker jag verkligen behövde hjälp med. Men de krävde också avhållsamhet från sex. Och då menar jag precis all slags sex. Att ens tänka på sex var förbjudet.

När var det här?

— Någon gång 1992 började jag gå på deras möten. De är helt övertygade om att jordens undergång är nära. De är underbara människor. De bär alltid vita kläder och deras mål i livet är att kunna säga »I’m a peaceful soul«. De förklarade för mig att det inte handlade om kroppen, bara om själen. Och jag blev djupt imponerad och förklarade att jag skrivit en sång som heter »Until I Believe in My Soul« tio år tidigare och de svarade att det var på tiden att jag började göra just det: att jag försökte tro på själen. Och jag började meditera tillsammans med dem och då tror jag att jag mötte Gud, i alla fall någon slags gud. För jag kände ett sådant lugn. För första gången i mitt vuxna liv var jag tillfreds. Jag mådde så bra. All ilska och besatthet försvann när jag mediterade. Jag kände mig verkligen misslyckad när jag lämnade gruppen, det kändes som om jag hade övergett Gud.

Varför lämnade du dem?

— Det var den här regeln om »ingen sex«. Jag fixade inte det. En månad klarade jag av utan sex, men sedan gick det bara inte. Att inte ens kunna onanera … eller ens tänka på det … så jag var tvungen att lämna dem.

— Jag hade så gärna velat klara av det, men det gick inte. De påstod att ens andliga kraft blev stark av avhållsamhet. De åt varken vitlök eller ens vanlig lök eftersom det kunde få en att fundera på sex.

Känner du fortfarande närhet till Gud?

— Ibland. Andlighet kan ju ta olika uttryck. Jag känner mig uppfylld av Gud när jag sjunger. Den ro och kärlek jag kände under meditationen var verkligen vacker.

Har ditt val av kläder i dag något att göra med dina upplevelser i den där sekten?

— Ja, jag tror det. Kläderna kom efter jag hade lämnat den där sekten och börjat ta droger igen och allt gick åt helvete. Jag lade in mig på avgiftning och det var under den sista behandlingen som jag började inse att den person jag hade låtsats vara i alla år bara hade varit ett hyckleri. Visst, jag hade haft min röst, min musik och min talang, men utöver det hade jag bara problem. När jag blivit fri från mitt missbruk så kändes det som om jag fått en andra chans. Och jag ville uttrycka mig.

— Jag gick och lade mig en kväll och såg den här klänningen framför mig, så jag gick upp och ritade av den medan jag fortfarande hade den på näthinnan. Sedan fick jag den uppsydd hos en skräddare.

* * * * *

Första gången han bar klänningen utanför sin egen lägenhet var för fyra år sedan. Han ringde en kompis i Brighton och förklarade att han ville hälsa på och att han tänkte göra det iförd en klänning.

— Okej, svarade hans kompis.

Och Kevin gick dit. I dag säger han att det var ett av de pinsammaste, men samtidigt modigaste, steg han tagit i hela sitt liv.

— Jag har alltid känt mig så ful, både på insidan och utsidan. Men det gör jag inte i dag. Jag är okej, jag duger som jag är. Och om en klänning får mig att känna mig vacker så tar jag på mig en klänning.

Men Kevin är noga med att påpeka att det inte är kvinnokläder, att han inte är homosexuell och att han bara vill ge uttryck åt sin »mjuka och sexiga sida«. En sida han aldrig tidigare vågat erkänna att han ens hade, än mindre visa upp för världen på scen, på skivomslag och i videon till »Concrete & Clay«.

Videon till »Concrete & Clay« är inte en video man ser på MTV eller Z-TV varje dag. Man ser den snarare ingenstans. Ingen vill visa den. Och videons regissör vill helst inte förknippas med den.

— Frågan är om jag var där som regissör eller bara som ett stöd till Kevin. Jag vet inte. När han kom till inspelningen förvandlades han från världens ödmjukaste person till något helt demoniskt, berättar videoregissören Andreas Tibblin.

Japp, han är svensk. Och har bland annat gjort ett antal videor till technoduon Antiloop. Kevin råkade se hans showreel på Creations kontor. Och när han fick se en lättklädd modell med asiatiskt utseende i en av Tibblins videos var saken klar. Det var Tibblin eller ingen.

Så Tibblin åkte till London och åt middag med Kevin.

— Han pratade bara om hur viktigt det var att videon skulle vara sexig. Det var ett ord han upprepade precis hela tiden. Men det var först dagen innan själva inspelningen som jag förstod att det var Kevin själv som skulle framstå som sexig.

Kevin bad också Andreas Tibblin att få tag i Billy Adams för att han ville ha en gitarrist med i bild. Billy Adams är inte med på vare sig »Concrete & Clay« eller »My Beauty«, men Kevin ville ha honom där. Så Andreas ringde och Billy svarade.

— Problemet var, berättar Andreas, att Billy inte hörde vad jag sa. Jag skrek högre och högre och han svarade bara »what?«.

— Kevin hade glömt att berätta att Billy Adams nästan helt förlorat sin hörsel, så det var ett mycket märkligt samtal.

Men Billy kom till inspelningen, en tillställning som Kevin tog över med den besatta övertygelse han har när han vet precis vad han vill uppnå. Och nu ville han uppnå sexighet. Kevin ville se sexig ut till varje pris.

Kevin krävde att speglar skulle placeras under kameran så han hela tiden kunde se hur sexig han var, han hade redan tre lättklädda modeller — två kvinnor och en man — med i videon, men han beordrade teamet att fixa dit två professionella strippor också — en kvinna och en Chippendale-man — som Kevin kunde snegla på under inspelningen för att inte förlora sin, tja, sexighet.

Stripporna kom dit. Kevin klädde av sig. Kamerorna slogs på. Till slut blev det något slags färdig video.

Resten av historien, vad som försiggick i Kevins omklädningsrum, har filmteamet, modellerna samt alla andra inblandade fått betalt av Creation för att inte föra vidare.

— Egentligen blev det två videos. En som är Kevins egen version som ingen TV-kanal i världen kommer att vilja visa, och så en kompromissad version som i alla fall rent lagligt skulle kunna visas. Men det lär nog ingen vilja göra ändå, tror Tibblin.

Kevin själv ser inga problem med det här. Han stortrivs i sina flickskor och stay-ups. De får honom, som sagt, att känna sig sexig.

— Jag har alltid föraktat min kropp och förnekat min sexualitet tidigare. Nu har jag för första gången i mitt liv accepterat att jag har en mjukare, feminin sida och jag känner mig bekväm och tillfreds i de här kläderna.

I en perfekt värld skulle ingen ha några invändningar mot ditt val av kläder, men som den ser ut nu måste du ha sett det här som ett problem?

— Nej, jag gjorde aldrig det. Jag insåg faran … och jag kanske har gjort ett misstag och kunde ha gjort det här bättre … men, jo, jag väntade mig en del skepticism, speciellt från musikpressen här i England. Men jag trodde att de flesta andra skulle förstå mig. Det gjorde de inte.

— Det som överraskat mig på sistone är hur mycket det här bekymrar mig. Att jag verkligen är livrädd för vad folk ska tycka. Jag trodde inte jag skulle bry mig om vad NME, The Face eller Q skulle säga.

Men du måste ju vara medveten om att det skulle uppfattas som provokativt att en 46-årig man klär sig i klänning?

— Ja, okej. Det finns något lite upphetsande i att provocera. Fast just nu, just i dag, känner jag mig bara överexponerad. Speciellt efter konserten i går. Jag känner mig naken, blottad. Den korta vita klänningen och att jag verkligen sjunger från botten av mitt hjärta … det kanske är för mycket att ta in på en gång. Även för mig själv. Jag känner mig helt tom i dag. Som om jag lagt mitt hjärta på ett fat för allmän beskådan.

— En del människor kan ta emot vad jag har att säga, andra säger att de gillar det men skrattar bakom min rygg. Jävla skithögar. Men jag måste ta mig igenom det här. Jag behöver bara mer support, jag klarar inte det här helt ensam. Det känns som om jag för ett krig mot resten av världen. Bara för att få dem att förstå. Men en vacker dag kommer de att göra det. Jag är säker på att de kommer att förstå.

— Musik är det enda jag tillåter mig att vara besatt av nu. Jag försöker att inte bli besatt av allt runt omkring. Genom åren har jag varit fullständigt diktatorisk i allt som rört min musik. Skivomslag, fotografier, vilken tidning som ska få vilken bild, varenda detalj höll mig vaken om nätterna. Jag var så rädd för att inte ha fullständig kontroll. Och jag känner att jag har börjat få återfall på sistone.

— Jag har ingen manager och jag behöver verkligen någon som ser till att jag inte blir besatt av någon recension eller recensent. Jag måste lära mig att läsa vad de skriver en gång och sedan slänga det i papperskorgen. Jag har försökt men det går inte. Jag rotar upp dem igen och fortsätter läsa och leta efter fel.

— Jag förde ett enmanskrig mot pressen under hela åttiotalet. Jag var skräckslagen och paranoid. Och det sitter i. Jag kan fortfarande inte hantera kritik på ett rationellt sätt. Jag börjar sakta förstå vem jag är och det hjälper. Men jag har en lång väg kvar. Även om jag tror att jag i alla fall har förstått vem jag inte är.

— Jag måste lära mig slappna av. Men det är svårt. Och jag måste bli snällare mot mig själv. Jag är fortfarande väldigt hård mot mig själv. Men jag gjorde det. Efter fjorton år vågade jag ställa mig på en scen igen. Jag är så stolt. Och jag vill sjunga varje dag. Det är det enda jag vill göra.

— Min röst är så mycket bättre i dag. Jag kan förmedla känslor så mycket starkare än förr. Även på »Don’t Stand Me Down« kände jag att min röst inte var stark nog. Hade jag tagit lektioner före den inspelningen hade jag nått längre in. I dag kan jag verkligen nå ända fram till de känslor jag vill uttrycka.

Vilka av dina äldre låtar känner du att du kan sjunga i dag?

— Just nu vill jag inte sjunga mina äldre låtar. Det känns inte som om det vore artistiskt försvarbart att göra det. Efter nästa album, med mina nya egna låtar, kan jag tänka mig att sjunga alla sånger jag kan relatera till i dag. Någon föreslog att jag borde sjunga »Come on Eileen« på Reading och jag förstod inte varför. Den personen sa att det är en festival och du måste ge publiken något. Men jag skulle inte vara sann mot mig själv om jag gör det. Den betyder inget för mig just nu, den är inte relevant.

— Jag tycker fortfarande att »Come on Eileen« är en fantastisk låt och det kommer säkert en dag då jag verkligen vill sjunga den. Men just nu har den ett eget liv och den låten togs ifrån mig för så länge sedan. Jag måste återerövra den för att kunna sjunga den igen och då kommer den att låta ganska annorlunda.

— Men »The Way You Look Tonight« vill jag göra igen. »Listen to This« och »The Waltz« längtar jag efter att få sjunga. Och så »Plan B«. Den betyder fortfarande så mycket för mig. Den har en så fruktansvärd stark öppning.

Kevin börjar sjunga.

— »You’ve always been searching for something…«.

* * * * *

Jag tror jag sätter punkt där. Det finns mycket kvar att säga, det är inte över än, och jag hoppas innerligt att »My Beauty« inte är det sista album Kevin Rowland kommer att ge oss. Men om det nu blir det så kan jag inte föreställa mig ett värdigare eller mer fulländat slut på Kevin Rowlands karriär och, god damn it, hela nittonhundratalet än »My Beauty«.

Nu är jag klar.

»That’s my story, the strongest thing I’ve ever seen.«

»This Is What She’s Like«, 1985


TACK TILL Jeff Barrett, Paolo Hewitt, Martin Kelly, The Martin Luuk Archives & Kevin Pearce.


Andres Lokko

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: