Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Tindersticks – »If You’re Looking For a Way Out«

Tindersticks
»If You’re Looking For a Way Out«
(Från »Simple Pleasures«) Ouicksilver/Universal

»This page is as white as my face after a night of weeping. It is as sterile as my devastated mind. All martyrdoms are in vain. He also is drowning in the blood of too much sacrifice. Lay aside the weapons, love, for all battles are lost.«

ur »By Grand Central Station I Sat Down and Wept«, Elizabeth Smart, 1945

»Love is fading, baby,
I can see it in your eyes«.

»If You’re Looking For a Way Out«

Fan. Jag minns inte de hårda orden längre, inte ilskan eller hatet. Vad jag minns är tystnaden, andetagen, blicken. Och dörren som slogs igen. Nej, den slog inte igen. Den drogs bara igen, hördes knappt. Och så var det över. Slut. Bara tystnaden kvar. Fan.

»Don’t look at the tears I’m crying,
they’ll only make you want to stay«.

»If You’re Looking Fora Way Out«

När ensamheten, med lie, kåpa och iskall andedräkt, knackar på så kan musiken vara en tröst, en mänsklig röst som säger »det är okej«. Spela »Lean on Me« med Bill Withers, »Good Guys Don’t Always Win« med Sam Dees, »Cry to Me« med Loleatta Holloway, Radioheads »No Surprises«, Gloria Gaynors »I Will Survive«, R. Kellys »If I Could Turn Back the Hands of Time« eller vad det nu är som får dig att tro på en andra chans. Musik som inger hopp och förtröstan. Musik att klamra sig fast vid när inget annat räcker till. Känslan av att inte vara ensam, att inte vara den enda som är övergiven, är något av det viktigaste popmusiken kan uppnå. Den kan aldrig på egen hand få oss att göra revolution, avskaffa monarkin eller ens fixa ett förstahandskontrakt på en etta i Bagarmossen. Men den kan vara en vän. Det finns de som hävdar motsatsen: att popmusik inte handlar om dig och mig. Att det finns andra minst lika viktiga anledningar till varför man fortsätter lyssna på popmusik år efter år. Jag förstår det inte, jag gör verkligen inte det. Jag accepterar det inte ens. Kan bara skaka på huvudet åt det och känna att de har missförstått allting. Att de ska ge fan i att ens försöka och gå in för bokföring eller pingis i stället. Jag vill ju bara att musiken ska få mig att känna något och uttrycka saker jag inte vågar eller lyckas formulera själv. I morse lyssnade jag på Dan Penn och Spooner Oldhams »Ol’ Folks« från livealbumet »Moments From This Theatre« och ringde min mamma för första gången på tre veckor. Det låter löjligt, men jag är inte så bra på att höra av mig till min mamma och pappa och när jag såg några av de spelningarna som utgör »Moments From This Theatre« i London för ett år sedan kände jag precis likadant. Tillbaka på hotellet. »Hej, mamma…«.

Och så lyssnar jag på Tindersticks version av »If You’re Looking For a Way Out«. Igen. Odyssey spelade in originalet 1980 på LP:n »Hang Together«, där den ligger näst sist efter discohiten »Use It Up and Wear It Out«. Jag har haft den LP:n i evigheter men aldrig lyssnat på den här balladen förut. Först när den dök upp som en oväntad cover på Tindersticks »Simple Pleasures« tidigt i höstas letade jag upp den igen. Odysseys version är utmärkt, men den känns fortfarande ingenstans. Jag förstår varför jag missade den. Det är en halvmodern soulballad som i händerna på sångerskan Lilian Lopez lika gärna kunde handla om vädret. Arrangemanget är discolyckligt och texten går mig spårlöst förbi.

Jag vet inte ens om Sandy Linzer och Ralph Kotkow som skrev »If You’re Looking For a Way Out« förstod att det var möjligt att fylla deras dussinballad med så mycket smärta som Tindersticks gör. När Stuart Staples sjunger den hör jag rädslan i varenda rad, rädslan för att bli ensam, insikten om att det är nu, precis här och nu, som livet tar slut. Hon tänker hugga av mig båda benen, jag vet det och jag kan inte göra någonting åt det. Kan bara tyst gå därifrån.

»We promised to be honest
with each other for all eternity.
But if you’re looking for a way out,
I won’t stand in your way«.

»If You’re Looking For a Way Out«

Stuart Staples har ingen tröst att ge, inget hopp om någonting. Hans tolkning av »If You’re Looking For a Way Out« är en av de mest uppgivna sånger jag har hört. Den fyller mig bara med mina egna tankar om ensamhet och tomhet, ömsom med rannsakan ömsom med meningslös medkänsla. Ingen tröst, ingen barmhärtighet. Bara missriktad empati och vi-kan-väl-vara-vänner. Nej, det kan vi inte. Vi kan aldrig vara vänner. Inte efter det här. Förtroendet är brutet och drömmarna ihopknycklade i en papperskorg. Stuart Staples fångar det där i varenda rad. Stuart Staples fångar just det ögonblick, de knäpptysta sekunder som känns som ett helt liv, då ensamheten blir ett faktum. Det är en vidrig låt. Bara ett djupt andetag och så in i det totala jävla mörkret. Vad fan säger man? »Merry Christmas, baby«? Jag har ingen aning, ingen aning alls.

»If You’re Looking For a Way Out« är det absolut sista jag vill höra just nu. Så jag ska bara spela den en gång till, bara en sista gång. Den starkaste popmusiken handlar alltid om dig och mig. Det kommer den alltid att göra.


Andres Lokko

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9, , ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: