Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Happy Mondays – Lazy-itis

The Happy Mondays - Lazy-itis

Happy Mondays
Lazy-itis

[Factory, 1989]

EN av popmusiks mest klichéartade sanningar säger att unga engelsmän från arbetarklassen bara har två möjligheter att bryta familjetraditionen, att slippa gå i pappas fotspår till fabriken: genom fotboll eller popmusik. Happy Mondays är ett av undantagen. Trots att gruppen, med sångaren — och den extremt motvilliga textförfattaren Shaun Ryder och dansaren/maracas-skakaren Bez i spetsen, växte upp i Manchesters allra hårdaste förorter och Shaun och Bez var beväpnade kedjerökare och amfetaminister redan innan de fyllt elva så var popmusiken för dem aldrig ett försök att göra karriär. Det var bara ett sätt att finansiera droger, enklare än att råna pensionärer eller sälja piller nere på The Haciendas herrtoaletter. Och Happy Mondays lät som ett NWA med gitarrer och en förvirrad acid house-Dylan vid mikrofonen. Det är egentligen obegripligt att skivbolaget Factorys Tony Wilson gav dem skivkontrakt. Men de blev, vid sidan av New Order, Factorys största band. Tills de upptäckte crack på Bahamas och drev Factory i konkurs med den mardrömslika maratoninspelningen av deras sista, till största delen olyssningsbara album, »…yes, please«. Det är möjligt att »…yes, please« en vacker dag, likt Big Stars tredje album eller Syd Barretts soloskivor, kommer att framstå som ett fascinerande tidsdokument, men det lär dröja. Och det borde ha blivit Shaun Ryders avsked till musiken.

Att Shaun Ryder lyckades få ur sig ett briljant gospelklingande album med Black Grape så sent som 1995 är fortfarande snudd på obegripligt. Att han så sent som i våras gav sig ut på turné med ett slarvigt återförenat Happy Mondays var mer väntat.

Allt Happy Mondays gjorde gjorde de för pengarnas skull. Förkastligt? Javisst. Men det hörs att de inte hade något val. Varenda singel de gjorde lät som deras sista chans. De stal melodier och beats från precis vem som helst i sin desperation att överleva, de tänkte aldrig ens tanken att någon skulle kunna komma på dem. I »Lazy-itis« lyfte de Beatles »Daytripper« rakt av utan att blinka och tonsatte, utan att de ens hajjade det själva, drogdealandet vid Haciendas pissränna tio år före »Trainspotting«. Det är möjligt att Happy Mondays blev bättre efter »Lazy-itis«, när de tog remix-hjälp av DJ:s som Paul Oakenfold, men Shaun Ryders motsägelsefulla pendlande mellan sin desperata dröm om ekonomiskt oberoende och totala ointresse för sin egen musik blev aldrig tydligare än här. Men ända till det bittra slutet dansade Bez och skakade sina maracas som om det var det enda som betydde något. Bez var vår Fred Astaire och han kommer aldrig att sluta dansa.


Andres Lokko

Advertisements

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9, , , ,

One Response

  1. […] #9:2] Saint Etienne – Nothing Can Stop Us 76. <a href="https://popviminns.wordpress.com/2014/06/06/happy-mondays-lazy-itis/”>%5BPOP #9:2] Happy Mondays – Lazy-itis 77. <a […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: