Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Delroy Wilson

DEN JAMAICANSKE sångaren Delroy Wilson har gått ur tiden. Efter en mångårig kamp mot alkoholen dog han den 6 mars i Kingston. Delroy var kanske inte tillräckligt karismatisk vad gäller material och framtoning för att intressera den stora rockpubliken, bortskämd med rastalockar och tuffa toastare, men han var en av de största och mest älskade rösterna inom reggaen. The Clash hyllar honom i första versen av »White Man in Hammersmith Palais«.

Wilson föddes 1948 och spelade redan som tonåring in plattor för legendariska Studio One. Efter några år som barnstjärna sjöng han 1966 in »Dancing Mood«, en av de första rocksteady-plattorna, den musikstil som närmast föregick reggaen. »Dancing Mood« är en av de mest enastående inspelningar som gjorts. Trots att den är snart trettio år gammal låter den fortfarande alldeles ny. Låten var ursprungligen en ganska uptempo-historia med amerikanska soulkvintetten The Tams (från deras första LP, 1964), men förvandlades av Delroys mörka, honungslena stämma, och Studio Ones osannolikt svängiga husband under ledning av organisten Jackie Mitto, till en sugande, erotisk groove.

En annan klassiker är »Better Must Come« från 1971, producerad av Bunny Lee, Jamaicas kanske främste producent på sjuttiotalet. Låtens hoppfulla tema ledde till att den antogs som kampsång av Jamaicas karismatiska vänsterledare Michael Manley, vars People’s National Party vann en jordskredsseger året därpå.

Wilson var en suverän uttolkare av amerikansk soul, särskilt den från Chicago. Hans tolkningar av Syl Johnsons »Is It Because I’m Black«, Otis Levills »Love Uprising« och The Chi-Lites »Living in the Footsteps of Another Man«, alla från mitten av sjuttiotalet, är lysande. I likhet med Dennis Brown och Gregory Isaacs spelade han också in Tyrone Davis-klassikern »Can I Change My Mind«. Davis är för övrigt en sångare med vilken Delroy Wilson hade många likheter, både vad gäller rösten och den lågmälda profilen.

Delroys karriär varade i över trettio år och både de tidiga och de senare skivorna är av högsta klass. Han sjöng lika suveränt över en digital ryddim från King Jammy — lyssna på fantastiska »Stop Acting Strange« från 1987! — som till sextiotalets ska eller rocksteady. Den fantastiska »Dancing Mood« kan man hitta på flera Studio One-samlingar (liksom på CD-boxen »Tougher Than Tough«).

Börja där och upptäck ännu en »jamaican treasure for your listening pleasure!«.


Hasse Huss

Filed under: Hasse Huss, hej då, POP #13, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: