Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Boy George

Ett väldigt dyrt hotellrum i New York. En natt som för Boy George ser ut ungefär som alla andra nätter gör 1986. I rummet befinner sig en gangster med pistol i ena handen och en ny knarkleverans i den andra. Flickvännen sitter i underkläder i sängen. Själv ligger Boy som vanligt och freebasar kokain medan han talar med Diana Ross i telefon.

SOM PERSON HAR Boy George vid den här tiden slutat existera. Han är en »sak« som närmar sig superstjärneknarkandets yttersta gränser, på flykt från sig själv. Under några år har han blivit en av de mest överexponerade popstjärnor världen skådat, en teddybjörnstransvestit som plötsligt, vad gäller att få sitt privatliv dissekerat, befinner sig i samma liga som Michael Jackson och Lady Di. Alla vet vem Boy George är, men ingen köper längre hans skivor. Ingen vet — eller bryr sig — huru vida Culture Club existerar och George, som alltid föraktat schablonen av rockstjärnebeteende, har själv blivit den som står närmast på tur i tabloidvärldens följetong om ihjälknarkade popstjärnor.

När en tidning utlyser en belöning till den som kan berätta om Georges liv som narkoman och förföljelserna därmed intensifieras, blir det för mycket och han försvinner iväg till New York. Vilket kanske kunde varit sunt, om det inte vore så att George glatt fortsatt bära förskärare i handväskan, höjt ecstasykonsumtionen till åtta-nio tabletter per dygn och utan anledning kan få för sig att köpa 150 par Calvin Kleinkalsonger.

George »Boy« O’Dowd är tjugofem år. Han har ännu inte börjat reflektera över hur långt han kan driva sitt gamla motto: »kill the bitches and stay clever«.

* * * * *

En senvintrigt solig dag i London nio år senare träffar jag George i studion där han avslutar inspelningen av sitt första riktiga soloalbum på sex år. Möjligen väger han fortfarande några kilo för mycket, men i stort sett är han tillbaka i den lite docksött rultiga vikt han hade i sina första heydays. Kortklippt, något skäggstubbig och klädd som så många andra gamla fjollor och transor brukar vara offduty; klumpiga träningsskor och säckig joggingdress med oknäppt skjorta ovanpå. Men på ett strålande humör och med oupphörlig närhet till sitt av många nätter, cigaretter och fyllor härdade, men förtjusande skrockande skratt. Som även det är så typiskt för glamfjollor i lägre medelåldern.

Sex låtar från nya albumet har jag fått höra, bland annat första singeln, en cover på Iggy Pops gamla »Funtime«. Och både låtvalet och den relativt originaltrogna versionen förvånar. Precis som nyskrivna »God Don’t Hold a Grudge« och titelspåret »Cheapness and Beauty«. Det är liksom rockmusik. Åtminstone med Boy-mått mätt.

— Nej, det är pop. Det är bara pop, men kanske pop på ett annat sätt än vad folk väntar sig av mig. Jag har bara använt mig av ett annat sätt att säga saker. Och visst, alla som hört de nya låtarna har varit förvånade, men det hade ju varit trist om de inte varit det, eller hur? Det här känns som precis rätt attityd för mig nu, jag känner mig ganska »spiky«… mitt favorituttryck för tillfället.

Och så skrockar han sitt charmerande hesa skratt.

— Men ja, det kanske är förvånande att jag inte gjort något sånt här tidigare eftersom jag är uppvuxen med Bowie, T. Rex, Iggy Pop och punken. Men just nu känns det bra att gå tillbaka till det jag gillade en gång i tiden. Om jag förlorar några fans och vinner några, toppen. Jag skulle inte kunna anpassa mig efter min publik som så många andra artister gör, även om jag försökte. För jag har ingen publik… (Långt skratt.)

— Jo, det har jag väl, men jag har ingen aning om hur den ser ut. Det är väl ett mishmash av hemmafruar, klubbmänniskor och barn.

Och så skrattar han igen. Inte alls så där nervöst rutinfjolligt, utan som om han verkligen mår bra och är på gott humör. När han fortsätter tala om nya skivan tänker han inte det minsta på att han ena stunden säger att låtarna är traditionella rocklåtar och lite senare att »det verkligen är pop, om än otraditionell«. Han ger helt enkelt ett sympatiskt ogenomtänkt intryck när han försöker beskriva musiken. Och slutar med:

— De senaste tjugo åren tror jag bara att det är Kurt Cobain som sagt något väsentligt till mig bakom en gitarr. Jag älskar rock. Men som Morrissey har sagt: »the music they constantly play, says nothing to me about my life«. Det har alltid varit väldigt viktigt för mig vad låtar handlar om. Så även om skivan har något traditionellt över sig, så är det inte traditionella saker jag säger.

Alla de paralleller som drogs mellan Bowie och Boy i början av åttiotalet har konstnärligt förlorat all relevans, men på ett teoretiskt karriärsplan påminner de fortfarande mycket om varandra. Bara att byta ut sjuan mot åttan, Bowie mot Boy. 1972 blev Bowie den androgyna megastjärnan, 1976 hörde Bowie till superstjärneknarkarnas elit, 1978 pysslade han med en av den tidens intressantaste nya uttryck för att ta sig tillbaka till verkligheten och kreativiteten. Visserligen kom sedan lättillgängliga, lagom moderna, och oantastligt stora comeback-produktionen »Let’s Dance« 1983 och Boy Georges dito 1995. Men i övrigt är det en slump som det känns lite väl förnuftsneurotiskt att helt bortse från. Även om comebackförsöket knappast lär ta sig Bowie-gigantiska uttryck.

— Och inte vill jag det speciellt gärna heller, säger George. I England kan jag numera göra vad jag vill, åka tunnelbana och gå på Sainsburys och handla utan att någon bryr sig. Men i USA, herregud. Jag var där för två år sedan för första gången på sju år. Och det var helt vansinnigt, precis som på den gamla Culture Club-tiden, människor sprang efter mig och slet i mig. Och jag föredrar att bli lämnad i fred nu för tiden. Men självklart är det trevligt om folk skriker på en spelning, bara jag får gå ut med hunden i fred…

George O’Dowd fyller snart trettiofyra. Hans liv kunde varit en klassisk Marc Almond-låt, eftersom det innehåller precis den kombination av »glamour & squalor« som den samtida åttiotalsikon-kollegan gjort till sitt konstnärliga signum.

Uppvuxen i ett hyfsat gediget arbetarklasshem utanför London under sextiotalet blev George tidigt besatt av de mer eller mindre glammiga musikaler och TV-serier som alltid gick på TV på lördagseftermiddagarna. »42nd Street«, »South Pacific«, Fred Astaire, Judy Garland och Marilyn Monroe. Pappa O’Dowd, som hade en liten byggfirma, tog ibland hem lådor fulla av gamla grammofonskivor från övergivna hus. George tog dem till sitt rum och på så sätt trängde sig Bessie Smith, Pearl Bailey, Ella Fitzgerald, Dinah Washington och Frank Sinatra ovanligt tidigt in i ett oskuldsfullt litet pojkhjärta.

I gränslandet till tonåren gick George vidare och lät sig slukas av T. Rex, Bowie och annan kontemporär glam, men lika mycket av Gladys Knight And The Pips, vars »The Best Thing That Ever Happened to Me« fortfarande är en av hans all-time-favourites. När sedan punken drog in tog George till sig allt från The Adverts till Sex Pistols, tills han efter alltför punkrebelliskt beteende relegerades från skolan som sextonåring. Varpå han och kompisen Martin Degville (som senare startade Sigue Sigue Sputnik) flyttade till Birmingham i ett år.

Tillbaka i London igen började livet som fjollig new romantic-punkare ta form och det är speciellt ett tillfälle som George minns som betydelsefullt. Boy och hans väninna Laura skulle gå på ett ganska vanligt ställe en ganska vanlig kväll. Med sina extrema kläder, spikade hår och lite väl låga ålder blev de förstås nobbade i dörren, men i kön stod en transa som sa »följ med mig till Bangs i stället«.

— »Vad är det för något?« undrade jag och Laura blåögt. »En gayklubb«, svarade han.

»Jaha, en gayklubb«, försökte de sällsynt söta och fåfänga tonårspunkarna svara så världsvant som möjligt. Väl där steg Boy och Laura in i den mest fascinerande värld de någonsin sett. Storögt tittade de på Londons mest utstuderade transor och bögar, och fick inte fram ett ord när de tilltalades av legendariska Pistols-groupien Catwoman, eller såg Siouxsie Sioux sminka sig. Framför allt fascinerades de av en extravagant figur i sidenkjol och svart läppstift.

— »Titta! Ser han inte fantastisk ut?« sa Laura till mig. »Ja, du måste gå och prata med honom«, sa jag. »Vad ska jag säga då?« »Be att få låna hans läppstift.« Så steg vi fram till honom, började prata och till slut tog jag mod till mig och frågade: »är du gay?«. Han bara log ömt: »Hur så, är du intresserad?«.

Sedan den dagen är den judiske transvestiten, DJ:n och klubbarrangören Philip Sallon en av Boy Georges närmaste vänner och i stort sett den enda från ungdomstiden som fortfarande står honom nära.

Men den stora kärleken dök upp först lite senare, i form av en underskön liten soulboy som kallades Marilyn. Han gav Boy ett par högklackade silverskor och de blev ett oskiljaktigt par, det hippa klubblondons flitigast fotograferade twisted sisters, i brytpunkten mellan punk och new romantic. Marilyn flyttade in i det hus som George och de andra ockuperade på Tichfield Street. »De andra« var Jeremy Healy och Kate Garner (som blev Hayzi Fantayzee), designern Stephen Linard, Black Andy (från Animal Nightlife), ett par medlemmar i Blue Rondo A La Turk och Kirk Brandon (Spear Of Destiny). De var helt enkelt den hängivet hedonistiska kärna av stilmedvetna wannabes som på olika sätt skulle prägla det tidiga åttiotalets brittiska popkultur.

— Det var otroligt. Längst in i huset höll en av stans största heroindealare till, det såldes enorma mängder dygnet runt. Vi var aldrig en del av det, men människor dog där inne. Som Mitsu (Iggy Pops »China Girl«). Det var bisarra sexlekar med Sexchange-Marie i ena rummet och med Paranoid Pete i det andra. Och Spandau Ballet brukade komma dit trots att alla hatade och hånade dem.

Alla dessa exhibitionistiska squatters sov bort hela dagarna, sminkade sig hela kvällarna och visade upp sig hela nätterna på för den tiden klassiska klubbar. Som Planets (som drevs av Philip Sallon), Blitz, Billys och Club for Heroes (allihop med Visages Steve Strange involverad).

— Visst kom det från Bowie, som sa »we can be heroes«. Vi visste att vi var i rännstenen, men vi ville vara stjärnor.

* * * * *

George hankade sig fram som tiggare och fotomodell, eftersom han till skillnad från sina vänner var katastrofal som snattare. Tidigt 1980 gjorde han en del inhopp som DJ på Planets och som garderobiär på Billys. På de mer konventionella nattklubbarna hade George gjort sig omöjlig som DJ, eftersom gästerna inte stod ut med den flickpojkiga gaypunkaren som alltid bar små plastdockor som örhängen. Som gäst trivdes han själv inte riktigt på gayklubbarna, eftersom han avskydde den vanliga Donna Summer-diskon. Så först när new romantic-boomen var ett faktum, hittade Boy George hem. Klubblondons favoritposör var en tredjedel gay, en tredjedel punk och en tredjedel new romantic. Men han var en posör som ville mer än att posera och han hade en vag plan på att satsa ordentligt på sången. Och innan han hunnit starta sitt första band fick Malcolm McLaren syn på honom och tyckte att han var en perfekt frontpartner till Annabella Lu Win i hans nystartade projekt Bow Wow Wow. Förutom Annabella bestod Bow Wow Wow av tre halvpunkare som lämnat Adam Ant efter några singlar och albumet »Dirk Wears White Sox«. Den övergivne Adam Ant planerade själv att sätta ihop ett nytt band med trummisen Jon Moss.

Efter ett par spelningar med Bow Wow Wow fick George kicken av Malcolm, eftersom den artonåriga och högst flamboyanta flickpojken stal uppmärksamheten från femtonåriga mohawk-lolitan Annabella. Ungefär samtidigt bröt trummisen Jon Moss med Adam Ant och hade således inom loppet av ett par år misslyckade samarbeten med The Clash, The Damned och Adam And The Ants på sin meritlista.

Så träffades Jon och George (som efter Bow Wow Wow tackat nej till att lanseras som solostjärna) i början av 1981 och Culture Club blev verklighet, med basisten Mikey Craig och gitarristen Roy Hay som tredje och fjärde medlem.

Flera skivbolag visade intresse, vilket var utmärkt eftersom de på så sätt fick tid att spela in demos gratis tills de bestämde sig för att skriva på för Virgin. De två första singlarna, »I’m Afraid of Me« och »White Boy«, lanserades hårt men floppade obönhörligt och nervositeten växte. Bland Culture Clubs första halvdussin låtar fanns dock ytterligare en låt som Jon Moss såg som potentiell singel. Medan George tyckte att den var ett självklart albumspår.

Till slut fick i alla fall Jon sin vilja igenom och några månader senare stod Boy George på scen på ett utsålt Dominion och fick under total hysteri ta emot sammanlagt åttahundra köpta eller hemgjorda dockor inom loppet av en timme. Anledningen var några rader som blivit centrala i det tidiga åttiotalets pophistoria:

»Give me time to realise my crime
Let me love and steal
I have danced inside your eyes
How can i be real?«

Låten hette »Do You Really Want to Hurt Me?« och på rekordtid hade Boy George väckt moderskänslor hos miljoner småflickor. Han fick dem att väva flickrumsdimmiga drömmar om en tjugotvåårig pojke som försökte se ut som en flicka. Han gjorde allting rätt, han kom i precis rätt tid. Han såg annorlunda ut, han var extrem, men ändå så snäll och ofarlig att föräldrarna till de där miljonerna småflickorna inte kunde bli alltför upprörda. En popens onåbara drömfigur som i sin etno-klubblandklädsel dansade in på scen med ett lika drömskt som förtjusande leende. Och detta kombinerat med en högst lättsmält hitech-reggaesoul sprungen ur new romantic-generationen lade världen helt och hållet för Culture Clubs fötter.

Texterna på debutalbumet »Kissing to Be Clever« var allihop kärlekssånger, med förhållandens osäkerhet som röd tråd genom dem. »Om att det är den andra som gör mig till den jag är i ett förhållande. Som gör mig till den osäkra.« I’m the boy you made me, helt enkelt. Vilket förstås många också fick till att Boy var den boy samhället gjort honom till. Men »Do You Really Want to Hurt Me?«, liksom andra »Kissing to Be Clever«-texter, drabbar tveklöst hårdast som vemodiga manifest från en ung osäker gaypojke.

Om Jon Moss varit den som gett George självförtroende som låtskrivare och lärde honom att göra om sina ändlösa sidor med ostrukturerad tonårspoesi till verser och refränger, var han också den som höll tillbaka hans resurser. Han övertygade Boy George om att han var en bra låtskrivare och sångare, men endast som en del i enheten Culture Club, absolut inte som soloartist. Vad ingen visste var att de båda också var ett älskande par, där George senare förklarat hur han lät sig såras och tryckas ned, hur Jon hela tiden var mån om kontrollen och fick Boy att känna sig värdelös.

Mellan 1982 och 1984 var Culture Club ett av världens största popband, »Kissing to Be Clever« och uppföljaren »Colour By Numbers« sålde tillsammans kring trettio miljoner exemplar, »Do You Really Want to Hurt Me?« hade varit etta i arton länder och sommaren 1983 var singeln »Karma Chameleon« englandsetta nio veckor i sträck. Boy George vande sig vid livet som en av världens fem mest berömda människor. Men redan när tredje plattan, »Waking Up With the House on Fire«, skulle spelas in kunde både kreativa och personliga sprickor skönjas. Och oavsett hur normal Boy George alltid hävdat att han är, och hur mycket han än hävdat att han avskyr rockstjärnebeteende, så var det den sortens livsstil han nu började tillägna sig.

Tidningarna älskade honom fortfarande som omslagspojke och var ännu varsamma med honom. Boy pendlade mellan Culture Club-inspelningar i Montreux och galatillställningar i USA och London. Ena veckan duett med Luther Vandross, den andra »Say a Little Prayer« ihop med Dionne Warwick för amerikansk TV. Sedan en välgörenhetsduett med Smokey Robinson och premiärframförandet av »Parttime Lover« tillsammans med Stevie Wonder själv. Jetset-livet höll sig på hanterbar nivå, liksom lyxknarkandet.

»Kill the bitches and stay clever«, tänkte Boy.

Så släpptes singeln »Warsong« i början av 1985 och hade uppenbara problem att ta sig upp på listorna. Albumet »Waking Up… «sålde trögt och den USA-turné som skulle få fart på försäljningen blev ingen större framgång. Culture Club slickade såren genom att omedelbart börja arbetet med en ny platta. Med åttiotalistiske superproducenten Arif Mardin skulle man sätta ihop ett album som tystade olyckskorparna. Men den dyra produktionen kunde inte dölja att bandets kreativa duo befann sig i skilsmässokris och »From Luxury to Heartache« var, förutom den synska titeln, ett generalfel.

Det var våren 1985 som Boy George på en klubb i Paris blev bjuden på heroin för första gången. Femton månader senare dog gamla vännerna Michael Rudetski och Trojan på knarkfester i Georges hus, i juni 1986 föll slaskpressens bila och den tredje juli löd The Suns löpsedel »Junky George has eight weeks to live«. Ända sedan Boys exhibitionistiska klubbdagar hade tidningarna älskat honom passionerat och han hade älskat dem tillbaka, ständigt på jakt efter uppmärksamhet. Men nu slocknade hans stjärna minst lika spektakulärt som den en gång tänts. För första gången befann han sig på flykt från uppmärksamhet, för första gången hade den sällsynt lyckliga kärlekshistorien med medierna vänts till ömsesidigt hat.

— Jag var galen i två år. När det var som värst i London ringde »ingen älskar mig, alla kan dra åt helvete« oupphörligt i mig. Det var då det började gå riktigt illa och jag bara drog till New York och blev kvar i ett halvår. Jag kunde verkligen varit död nu, precis som en massa vänner.

* * * * *

Så är vi framme där den här texten började. Och om London gav Boy George självförtroendet och förutsättningarna att klä upp sig — och bli — till stjärna, så var det New York som lät honom hållas, som lät stjärnan gå hur långt som helst.

— Vi tog »E« jämt på klubbarna, folk kom fram och gav mig hela påsar. Det var otroligt öppet allting. Folk tog »Special K« och drog i sig kola direkt från borden på restaurangerna. Och jag var tvungen att ta tre »E« för att känna något över huvud taget.

Men det var också i New York han hamnade på Paradise Garage, hörde DJ:n Larry Levan och upptäckte hela den nya klubbkulturen. Vilket knappast gav honom starkare motivation att slutföra arbetet med åttiotalistiska cancersvulsten »From Luxury to Heartache«.

— Musikaliskt var jag väldigt förvirrad och så här i efterhand inser jag att vi borde lagt av efter »It’s a Miracle«.

Med ett Culture Club som splittrats strax efter »From Luxury to Heartache« var han tillbaka i London igen, vid åtminstone lite bättre mod. Han upptäckte att DJ:s som Danny Rampling och Andy Weatherall spelade hans gamla låtar, om än inlagda i Ibizainfluerade housemixar.

— Mina skivor spelades och det kändes som att budskapet var: »du har talang, följ bara hjärtat, gör bara vad du tror på«.

Till sitt tjugoåttaårskalas skickade han ut smileytröjor som inbjudningar, hyrde Rampling som DJ och var plötsligt en självklar del av balearic house-London.

Det var också vid den här tiden han upptäckte Basen. Som i kombination med ett nytt självförtroende, hans traditionella poplåtskrivande och en nyfunnen andlighet (buddhism) ledde till nya »bandet« Jesus Loves You. Medan han i världens ögon fortfarande var lyxknarkaren, föredettingen och den utslätade soloartisten Boy George. Redan 1987 kom solosingeln (och David Gates-covern) »Everything I Own«, som helt otippat blev hans första listetta på många år. Men det var inte bara Boy George själv som misstänkte att en massa britter helt enkelt tyckte så synd om sin gamla rikstransa att de stödköpte singeln. Och efter de båda bedrövliga soloplattorna »Sold« och »Tense Nervous Headache« (tre, om man räknar den amerikanska utgåvan »High Hat«) stod det äntligen klart för honom att det var meningslöst att fortsätta försöka vara Boy the superstar.

— Jesus Loves You var verkligen min väg tillbaka till verkligheten. Efter Culture Club-tiden var jag tvungen att göra något helt annat, inte minst för min mentala hälsas skull. Och anledningen till att jag var så försiktig med Jesus Loves You i början var att jag var så mån om att det inte skulle bli ett nytt vanligt »stort« popband. Jag ville verkligen ta tid på mig och tänka. Jag hade varit ett alltför tydligt exempel på hur det stressas för mycket i den här branschen. »Snabbt ut med en skiva, annars glömmer de bort oss«. När allt egentligen bara handlar om att göra en bra skiva.

Det första Jesus Loves You åstadkom var tolvan »No Clause 28«, redan 1988. Ett klubborienterat gaypolitiskt manifest skrivet ihop med återvunna gamla vännen Jeremy Healy, som under åttiotalet haft onehitwonder-duon Hayzi Fantayzee (låten hette »John Wayne Is Big Leggy«). George använde sig av fyndiga pseudonymen Angela Dust och startade tillsammans med Healy och ett par andra den lilla klubbmusiketiketten More Protein, som förutom gemensamma projekt även gav ut Healys E Zee Possee (vars »Everything Starts With an E« är något av en raveklassiker), sångerskan Eve Gallagher, MC Kinky med flera.

Framför allt visade Boy George med More Protein att han var tillbaka konstnärligt vid decennieskiftet. »Generations of Love«, »After the Love«, »One on One« och »Love Hurts« var hans bästa låtar på många år. I synnerhet den förstnämnda skapar fortfarande melankolisk magi på de flesta av västvärldens klubbgolv. More Protein distribuerades över hela världen av Virgin fram till förra året, då de plötsligt blev droppade.

— Det är klart jag blev orolig, men nu när jag insett hur bra det är att vara independent känns allting bättre än någonsin. Och 1995 kommer att bli vårt bästa år. Just den här veckan ligger Amos tvåa på danslistan, Eve Gallagher har gått rakt in på 13 och alla verkar älska vår senaste artist, Lippy Lou.

Lyssnar man i dag igenom vad Culture Club och första soloupplagan av Boy George åstadkom kan man konstatera att han har oerhört mycket skräp bakom sig. Men det halvdussin låtar som är bra, de är förödande förföriska. »Do You Really Want to Hurt Me?«, »Time (Clock of the Heart)« och den underskattade »Victims« hör till åttiotalets absolut bästa popsinglar, Georges röst tar sig rakt in hjärtat och det polerade vemodet äger tidlös lyster. »Victims« var också hans första AIDS-requiem, tillägnat de vänner som då gått bort i sjukdomen. Vänner som sedan dess har blivit otäckt många fler, vilket lett till »Il Adore« på nya plattan. Med en extremt uppriktig, personlig och rörande text om vännen Stevie, en »laughing, screaming tumbling queen / like the most amazing lightshow you’ve ever seen«. Långt ifrån den ihåliga indignation som brukar prägla den här sortens låtar är den sprungen ur den absurda situation då Stevies vänner och föräldrar samlas kring sjuksängen; hur vännernas bild av honom befinner sig så långt den bara kan från föräldrarnas.

Även i den nya självbiografin (som är betydligt uppriktigare än den förra) återfinns en rad vänner, både anonyma och namngivna, som sprang på klubbar, posade och med lycklig nyfikenhet provade allt när åttiotalet var ungt och som nu har dött ifrån honom; frågan är om en trettiofyraårings självbiografi någonsin innehållit så obehagligt många döda vänner.

Med »Cheapness and Beauty« visar Boy George återigen sin styrka i balladerna. Förutom »Il Adore« finns också »Unfinished Business«, som hör till det bästa han gjort. Den handlar delvis (liksom titellåten) om Kirk Brandon, en av alla de kärlekar George blivit sviken av på samma sätt; män som så stenhårt utgett sig för att vara straighta att de till slut förnekat sin kärlek eftersom de inte stått ut med att gaystämplas. Så gott som samtliga nya låtar är nakna och tillbakablickande, oavsett om det handlar om karriär, kärlekar, vänner eller älskare.

— När jag ser tillbaka på Culture Club och åttiotalet så… Jag tycker vi var bra, för vår tid. Visst är det naivt på många sätt, men jag skäms inte för vad vi gjorde. Live spelar vi fortfarande några gamla låtar, de jag gillar. Till och med »Karma Chamelon« om jag är på tramshumör. Fast i en mer countryaktig version, inte så cheesy… Även om det är svårt att inte göra den cheesy eftersom det är en väldigt cheesy låt.

Och det skratt han brister ut i efter den meningen, är ingenting mot hans hejdlösa hesa fnittrande när jag berättar att Genes Martin Rossiter nyligen sa till ett svenskt fanzine att han tyckte att Culture Clubs »It’s a Miracle« var en av pophistoriens bästa låtar.

— Men när det gäller åttiotalets popscen så tycker jag att början var en bra period, säger han när han har hämtat sig. Men ser jag tillbaka på helheten så tänker jag på att mycket av mystiken kring popmusiken förstördes under åttiotalet. När jag var tretton var jag och såg Ziggy Stardust och det var en stor grej, jag lyssnade på mina Bowieskivor och min fantasi hade fritt spelrum. Nu sätter jag på MTV och… jaha, där är Bowie. En massa artister har fått sin magi raderad av »the vacuos eighties«.

Så blir han ännu allvarligare och fortsätter:

— Sen… Jag menar, tänker jag på åttiotalet så tänker jag på… Margaret Thatcher, jag tänker på girighet, jag tänker på hedonism, jag tänker på… Duran Duran!

Oerhört förtjust över meningen skrattar han nöjt innan han fortsätter.

— Och jag tänker på champagne och yachter. Ännu mer fnitter.

— Förresten har Duran Duran faktiskt gjort ett par bra låtar, som den där för ett år sedan… »Ordinary Day«?

»Ordinary World«.

— Just det! Helt otrolig. Jag älskade den.

Förr var du alltid mån om att tala om hur mycket du avskydde sådana som Duran Duran…

— Och Spandu Ballet! Visst, jag hatade dem, nej, jag hatade alla andra band över huvud taget. Men äh, jag var bara ung, dum och osäker.

Har du någon kontakt med de andra gamla åttiotals-ikonerna?

— Ska jag vara ärlig så är de bara ett ohyggligt pretentiöst gäng. Åttiotalet är slut, men de vet inte om det än… I går kväll var jag på ett party för Madonna. Jag tror inte ens hon kom dit själv. Men jag menar, de har ett rum på bottenvåningen för gästerna och ett rum för henne på övervåningen. Sånt trams. Ha för fan inte en fest om du inte vill träffa gästerna!

Och så lugnar han ner sig med lite fnitter igen.

— Human League är förresten intressanta, säger han plötsligt apropå deras comeback. De har lyckats göra exakt detsamma som de gjorde för tio år sedan.

Marc Almond?

— Jag vet inte riktigt. Han har ju följt sin egen väg… Och det har ju inte fungerat.

Inte?

— Det har och det har det inte. Eller, jag måste säga, jag hör till dem som älskar Marc Almond när han gör…

Han går upp i falsett och skrattar generat.

— När han gör elektroniska skivor. Han är så bra på det. Det passar honom. Han är en bra sångare och bra artist. Mycket passion. Och han hatar mig!

Långt skratt.

— Men det är helt okej.

— När det gäller Culture Club så har jag ingen kontakt alls med de andra i dag. Jo, lite grann med Roy, han bor i LA och gör filmmusik. Jon driver visst en studio och Mikey är gift, har barn och håller väl på med lite musik.

De andra i den gamla new romantic-posseen då, som Steve Strange och Philip Sallon?

— Philip är fortfarande en av mina bästa vänner, men jag skulle knappast säga detsamma om Steve Strange.

Han får något sorgset i blicken.

— Alla de där människorna… De har bara försvunnit. Jag ser dem aldrig.

Marilyn, Georges första stora kärlek, som skulle lanseras som en ny Boy George i början av åttiotalet, fick se sitt mångmiljonkontrakt förvandlat till några floppade singlar och försvann därefter spårlöst. De senaste tio åren har det bara då och då dykt upp otillförlitliga rykten om hans öde. Någon påstår sig ha sett honom tiggandes tiopencare av turister kring Oxford Circus, andra att han periodvis varit älskarinna åt Madonna.

* * * * *

George själv har gjort vad han kunnat för att »börja om från början« under de senaste fem-sex åren. Dels som låtskrivare, producent och artist på More Protein, men också som DJ på klubbar, runt om i England. Vilket knappast varit unikt för honom. Etablerade popstjärnor som väljer att hålla sig å jour med klubbkulturen som DJ:s är ett fenomen som blivit precis lika vanligt som det för en annan generation megastjärnor var att göra »jordnära bluesprojekt och hobbyband som bara gjorde små klubbspelningar«.

— Själv lyssnar jag annars mest på amerikanska band. Jag älskar Nirvana och tycker om sånt som Smashing Pumpkins, Breeders och White Zombie.

Utöver sina More Protein-låtar har han (precis som Bowie tio år tidigare) gjort några mer eller mindre lyckade ledmotiv till filmer, som »Live My Life« (till komedin »Hiding Out«), duetten »More Than Likely« (med PM Dawn) och den lysande sorgsna »The Crying Game« (skriven och producerad av Pet Shop Boys).

— Och nu är jag tillbaka. Med en riktning. I efterhand kan jag se hur jag på åttiotalet bara försökte ta mig tillbaka till verkligheten genom drogerna. Verkligen. Hela min första självbiografi skrev jag på droger. Jag var otroligt okreativ i övrigt, men jag sa mycket intressant… (skratt). Jag drog i mig lite och satte mig vid skrivmaskinen och ut kom en massa skit.

Men han säger att han aldrig kommer att ställa sig bakom något antidrog-budskap, även om han alltid talar om vad som hände honom själv. Och på backstageparty-inbjudningarna har han ibland låtit trycka det tvetydiga citatet »heavy drugs made me a better person«.

— Allvarligt talat så ägnar jag inte så mycket tid åt att tänka på det förflutna.Visst ska man ha respekt för det, men Culture Club är åtta år sedan. Åtta år! Det är ju nästan ett sekel. För tolv år sedan var jag tjugoett, jag blev etta över hela världen och började resa jorden runt hysteriskt. Det var fantastiskt, men ett tag tog jag det för givet. Numera uppskattar jag verkligen att få se alla fantastiska platser. Det är väl ett av de stora privilegierna med det här jobbet.

— Nittio procent av mitt »botemedel« har varit att ta reda på vart jag är på väg, hur jag vill låta. Resten har jag inget med att göra, som om radion spelar skivan eller om folk köper den. Det kan inte jag gå omkring och tänka på. Allt jag tänker på är att det här är vad jag gjort och om folk gillar det så gör de det, annars… tja… kill the bitches and stay clever, livet går vidare.


BOY GEORGE är aktuell med sin (andra) självbiografi »Take It Like a Man«.


Per Hagman

Filed under: Per Hagman, POP #13, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: