Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Snart #13

Anglosaxiska meningslösheter på engelska! Och han älskar det! Sol, sommar och smal slips — Terry Ericsson känner kärlek.

DET HAR VUXIT fram ett märkligt förhållande mellan mig och alla demoband. De älskar och hatar mig i samma utsträckning som jag älskar och hatar dem. Det har gått så långt att jag inte längre kan förmå mig själv att kasta bort ens den allra sämsta demotejp, utan att jag känner ett hugg i bröstet och samtidigt tycker mig höra röster som desperat ropar på hjälp.

Och det blir allt farligare att vara demokrönikör.

Jag höll bokstavligt talat på att bli sprängd i luften när redaktionschef Maglio satte fyr på stockholmsduon Bakkstubes med sprängladdning försedda kassett. Bomben detonerade och kassetten trasades sönder, och det är sådana sidohändelser som gör det här grovjobbet så fascinerande, nu när det sällan dyker upp någonting av särskilt stort musikaliskt värde.

Annars är följebreven den största behållningen, och det finns just nu två intressanta tendenser. Dels att teorin om att dagens indiepopmänniskor är misslyckade musikskribenter — i motsats till kritiker som, enligt myten, är misslyckade musiker — faktiskt stämmer till 99%. Det är åtskilliga band jag har en klar minnesbild av enbart för att de skrivit underhållande brev, med allt från ironiska personangrepp till en uppfinningsrikedom i konsten att utmärka sig, fjäska och skicka mutor som är helt obetalbar. En idérikedom som dessvärre inte går igen i bandens musik.

Några exempel: Pillow visar än en gång att de är mer fyndiga och roliga som tecknare än musiker (trots att de är långt ifrån usla sådana). My Precious gör koordinatsystem där TPD markerar nollpunkten på Y-axeln och Bear Quartet ligger högst upp på densamma. Jaune kommer jag ihåg för deras imponerande långa tacklista bestående av flicknamn. Samt Per Sunding. Och så vidare. Men musikaliskt sett har det senaste halvåret varit det sämsta sedan jag för cirka åtta år sedan började bedöma demos. Och majoriteten av banden håller med mig i mitt gnyende om »brist på originalitet« och så vidare. Vart och vartannat brev inleds numera med fraser som: »nej, tyvärr Terry, vi har inga svenska texter som betyder någonting utan sjunger anglosaxiska meningslösheter…«.

* * * * *

OK. Över till allvaret. Doolittle och Colubrids har båda utmärkt sig tidigare, och om de inte är lika explosiva som Bakkstubes bomb så är det här i alla fall det närmaste man kommer en pop som luktar krutstänk efter att den bränts av. De förstnämndas »Ignore« är powerpop av exemplariskt mått, och de visar bredd med Eggstone-somriga »My Favourite Soap Opera«. Lika powerpoppiga är Colubrids, i synnerhet trummisen, och tighta »At All« hade varit en hit på vilket dansgolv som helst. På sextiotalet. 1995 är det förmodligen helt osäljbart. Ett öde som i än högre grad kommer att drabba The Git Shields.

Deras demo kallas »Demodification«, deras flyers ser ut att kunna vara hämtade från modsklubben Uppers i Stockholm och de gör riktiga poprefränger med texter som »cause you and I are gonna stick together, we’re gonna beat the world outside, and our love is gonna last forever, let us reconcile…« Det är anglosaxiska meningslösheter på engelska. Men jag älskar det! The Git Shields kommer att få vara med på obskyra modssamlingar utgivna i Spanien och därefter glömmas bort. Tre utmärkta popgrupper, men samtliga utan kommersiell framtid.

Det är ett kärvt konstaterande. Och inte blir jag gladare när jagupptäcker att Kinskis låt »Mod« inte handlar om en känd stilriktning, utan om »mod« i betydelsen djärvhet. UR däremot har i »Vad jag säger« omgångens enda inslag med kommersiell potential. Kan mycket väl bli en hit. På riktigt.

»Sexton minuter av ditt liv kan vi väl vara värda« skriver Shelley och träffar en sån där känslonerv som gör att man bara inte kan ignorera dem. I synnerhet inte som de har ett Gene-anthem i »Be My Tears«. Tremolofest och Roz the Moz-text. Lovande.

* * * * *

Ett av Sveriges mest underskattade indiepopband, Sure Do, fick aldrig den uppmärksamhet de förtjänade, så de lade av. Men nu får de en fortsättning, genom Mikael Myrnerts nya projekt Aloon. Bitvis sökande — och inte alls i paritet med Sure Do — är detta ändå någonting för alla Pavement/Sebadoh-fans att hålla ögon och öron på. »I Know What I Know« är i alla fall den bästa Chapel Hill-pop som någonsin skrivits i Johanneshov.

Tiny Tom verkar på »Month of Sundays« inte riktigt ha bestämt sig för om de vill vara mo% Mod (stilen) eller mo% Beagle (gruppen). Men man hör ändå ett pophjärta i vardande, och den dag de bestämt sig för att bli »mod« (i motsats till tönt) på allvar har de också vunnit mitt hjärta.

Pusjkins har tagit det lugnt sedan de för två år sedan spelade på Emmabodafestivalen. Nu är de fyra tjejerna tillbaka och låter som… Cloudberry Jam! Nej, jag ska sluta vara ironisk. Men närvaron av Cloudberry Jams Jörgen som producent (och Jennie Medin som låtskriverska) gör gränsen mellan Pusjkin och Cloudberry Jam rätt suddig. Ändå rätt okej indiepop.

The Did nämner jag bara för att de på ett av spåren tappar en tamburin i marken på stilenligt sätt. Definitivt mod.

Ambient techno! Till Snart-sidan! Reglage är inte särskilt märkvärdiga, men värda ett par utropstecken för att de bryter indiepopmallen med sitt bidrag och för att jag nu åter kan efterfråga mer av den varan. Norska Biosperes bolag har för övrigt visat intresse för Reglage, och med tanke på Biospheres makalösa framgångar till följd av medverkan i en Levi’s-reklam kanske inte det är det sämsta.

Tillbaka. Nu med rättstavat namn. Taget från en Charlatans-låt. Och aningen mindre usla än senast. Chewinggum Weekend är mina absoluta antihjältar och motiveringen den här gången är deras charmant bristande kunskaper i engelska. Samt deras godhet. Citat från följebrevet:

»PS. We love you to Terry. DS.«

What can I say? Ni har en speciell plats i mitt hjärta, Chewinggum Weekend. Forevver.

* * * * *

Det är sommar, Paul Weller kommer till Tullinge och jag avslutar denna krönika med en fundering som visserligen är signerad Ben E. King 1966 men som ständigt är lika aktuell:

»Soul is something that comes from deep inside/soul is something that you can’t hide«

Ni älskar mig. Jag älskar er. Ha ett bra liv och en bra sommar.

adresser:
Able, c/o Pimiento Recordings, Väderkvarnsgatan 8B, 753 29 UPPSALA
Aloon, c/o Mikael Myrnerts, Läckövägen 5, 121 50 JOHANNESHOV
Colubrids, c/o Olof Wallberg, Trumslagaregränd 2, 226 39 LUND
The Did, c/o Klas Edmundsson, Slötagatan 5B, 521 45 FALKÖPING
Doolittle, c/o Peter Magnusson, Stenbocksgatan 23A, 211 50 MALMÖ
The Git Shields, c/o Henrik Jönsson, Malmögatan 5B, 252 49 HELSINGBORG
Pusjkins, c/o Maria Bergström, Näckrosvägen 84, 590 54 STUREFORS
Shelley, c/o Henrik Fröjmark, Börjegatan 8A, II, 753 13 UPPSALA
Tiny Tom, c/o Larsson, Spångatan 33 B, IV, 211 53 MALMÖ
UR, telefon 08-644 67 88


Terry Ericsson

Filed under: POP #13, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: