Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: NICOLETTE – Let no-One Live Rent…

NICOLETTE

Let no-One Live Rent…

Talkin’ Loud/PolyGram

Massive Attacks »Protection« var utan tvekan ett av 1994 års bästa album, och de två spår som den skotska sångerskan Nicolette lät sin feberheta stämma vibrera över framstår fortfarande som plattans självklara höjdpunkter. »Protection« innehåller i och för sig inte ett dåligt spår. Tracey Thorn är eftertänksam, nästan introvert i titellåten, Tricky muttrar sina vansinnigheter i »Karmacoma«, och Horace Andy är ju Horace Andy. Men Nicolettes bidrag pulserar, darrar och sjuder på ett sätt som ingen annans. I »Three« glider man i hisnande fart fram genom flytande metall, och i »Sly« gör hon sannerligen skäl för 3D:s beskrivning av henne som en »Billie Holiday on acid«.

När Nicolette tillfrågades om hon ville medverka på bristolkollektivets andra skiva, uppföljaren till 1992 års »Blue Lines«, hade hon redan en lång karriär som professionell sångerska, ett par mindre klubbhits i eget namn, och ett förbisett soloalbum, »Now Is Early«, på den lilla dansetiketten Shut Up And Dance bakom sig.

Eftersom jag aldrig hört hennes debut, blir Nicolettes andra soloalbum för mig en uppföljare till »Protection« snarare än till »Now Is Early«. Det är förstås lika orättvist som ofrånkomligt.

På »Let no-One Live Rent…« har Nicolette tagit till vara den mest elektroniska sidan av Massive Attack — här är det snarare Kraftwerk än Lee Perry som gäller. Ljudbilden är minimalistisk, på gränsen till kylig, med Nicolettes hypnotiska röst, ömsom väsande, ömsom mjukt flöjtande, över de kantigt avskalade arrangemangen.

Jag kan inte låta bli att känna en viss besvikelse. Rent musikaliskt hamnar Nicolette närmare Trickys »Maxinquaye« än Shara Nelsons »What Silence Knows«, men kvalitetsmässigt är tyvärr förhållandet det omvända. Några få låtar lever upp till förväntningarna, och hennes röst är både exotisk och förförande, men den hade kommit så mycket mer till sin rätt i en prunkande, dubgungande Massive Attack-produktion. Nu får vi i stället hålla till godo med upphackad och fantasilös tråktechno.

I »Song For Europe« rör sig Nicolette visserligen obekymrat och sorglöst över lättfotade breakbeats, och singelspåret »No Government« blir bara bättre och bättre för varje gång jag hör det.

»Always« skulle kunna vara en Björk-låt som inte riktigt platsade på »Post« — och det är långt ifrån något dåligt betyg. Men nu räcker det inte bara med en handfull bra låtar och en magnifik röst, »Let no-One Live Rent…« är som album betraktat en besvikelse.

Hanna Åberg

Filed under: Album #19, Betyg 05, Hanna Åberg, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: