Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: HONA APPLE – Tidal

HONA APPLE

Tidal

Clean Slate/Sony

När jag var arton gled jag som ett glåmigt och tjurigt litet spöke fram och tillbaka mellan mitt rum och skolan. Jag orkade sällan eller aldrig gå ut på partaj. Jag tjurade nämligen, och det var betydligt mer ansträngande än vad vissa gladlynta typer förmådde inse. Ibland fick jag höra att jag utgjorde en sorglig syn. Då blev jag stolt.

På de här sidorna handlar det ofta om drömmar och längtan bort från vardagen, bort från hemorten, bort från det egna trista tonårsjaget. I de allra flesta fall är det män och pojkar som drömmer och längtar. När jag var arton var därför nästan alla jag kände någon form av samhörighet och sympati med just män eller pojkar.

Jag önskar att jag hade fått höra »Tidal« då, och framför allt »Sullen Girl« — alla tjuriga tonårsflickors kampsång. Sången för alla de arga och frustrerade tonårstjejer som sitter hemma och stirrar in i väggen:

»They don’t know I used to sail the deep and tranquil sea/but it washed me ashore and it took my pearl and/left an empty shell of me/And there’s too much going on/but it’s calm under the waves/in the blue of my oblivion/Is that why they call me a sullen girl?«

Fiona Apple är arton år gammal, men låter inte en dag yngre än tjugofem, och har till skillnad från de flesta av oss lyckats göra något kreativt av sin tonårsångest. Hennes låga ålder till trots finns det ingenting som låter barnsligt eller omoget på »Tidal«. Fiona sjunger sina sånger med djup och mogen röst, och de tio låtarna, centrerade kring piano och ofta enkla, men innerligt vackra stråkarrangemang, är allt annat än söta betraktelser ur flickrumsperspektiv.

Bara vid ett fåtal tillfällen byter hon röstläge och använder ett något högre register, som i »The First Taste«, och i refrängen till »Never Is a Promise«, en av skivans vackraste sånger.

Men »Tidal« innehåller å andra sidan inte en enda dålig låt. Fiona Apple är en klassisk singer/songwriter, och jag kan inte tänka mig någon annan än hon själv framföra de här sångerna. Det är omöjligt att inte nämna Carole King, Joni Mitchell och k.d. lang, inte minst den sistnämnda, även om singelspåret »Shadow Boxer«, om sexuell besatthet, faktiskt slår ut allting kathy lang någonsin gjort (möjligen med undantag för »Constant Craving«).

Även om det först och främst är som låtskrivare hon imponerar, har hon en uttrycksfull och fascinerande röst, i bland — som i »Slow Like Honey« — så återhållsam och försiktig att den är nära att brytas, i bland — som i öppningsspåret »Sleep to Dream« — med samma »don’t fuck-with-me-attityd« som en uppretad PJ Harvey.

Man kan förstås aldrig vara säker, men jag inbillar mig att min gymnasietid hade känts betydligt mindre spöklik om jag hade lyssnat på »Sullen Girl« och »Pale September« i stället för »Girlfriend in a Coma« och »Boys Don’t Cry«.

Hanna Åberg

Filed under: Album #19, Betyg 08, Hanna Åberg, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: