Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: MAXWELL – Maxwell’s Urban Hang Suite

MAXWELL

Maxwell’s Urban Hang Suite

Columbia/Sony

En kväll när Maxwell som vanligt hängde på sin favoritklubb på nedre Manhattan, fick han syn på kvinnan som skulle komma att vända upp och ner på hela hans tillvaro och förändra hans liv för all framtid. För en kort sekund möttes deras blickar över dansgolvet, sedan försvann hon i den dansande folkmassan. Förgäves försökte han få tag i henne, men hon var och förblev borta, och ingen mer än han själv tycktes ha lagt märke till henne. Hade han kanske inbillat sig alltihop?

Ju mer han tänkte på henne, desto säkrare blev han på att hon verkligen existerade, och framför allt, att just hon var den enda rätta för honom. Varje kväll gick han tillbaka till klubben i förhoppning om att hon skulle dyka upp. Så en natt var hon plötsligen där. Efter en stunds tvekan övervann han sin blyghet, och gick fram till henne. De pratade i timmar, och så småningom hamnade de i Maxwells lägenhet.

Morgonen därpå beslöt han sig för att tala om sanningen; att han varit besatt av henne sedan deras första möte och att han ville gifta sig med henne. Naturligtvis tog hon honom inte på allvar, och ett par timmar senare lämnade hon honom med sorgen över en förlorad kärlek, men också med inspiration till ett helt album.

Jag vet inte om den här historien är sann eller inte, men det kan göra detsamma. Tjugotvååriga Maxwell har tillsammans med gitarristen Wah-Wah Watson och Stuart Matthewman, som vanligtvis arbetar med Sade, åstadkommit ett soulalbum som är så fantastiskt att sådana frågor blir ointressanta. När Maxwell sjunger »…since you went away, my heart/Is ripped into shreds, torn apart« råder det inget tvivel om att han menar varje ord. Samtliga spår på »Maxwell’s Urban Hang Suite« handlar om mötet med drömkvinnan, från det att de ser varandra för första gången, tills de skiljs åt efter en enda natt tillsammans, men inte en enda gång blir det patetiskt eller jolmigt.

Maxwells styrka är att han inte hemfaller åt vare sig tomt machoskryt eller sliskig »on-bended-knee-dyrkan«.

Musikaliskt rör sig »Maxwell’s Urban Hang Suite« mellan det tidiga åttiotalets soulmusik, främst Prince och Sade, och klassisk sjuttiotalssoul. Tydligast är åttiotalskänslan i »Dancewitme«, med tung, suggestiv bas i förgrunden. Efter tre och en halv minut tror jag att låten är slut, men då suger basen tag igen, och så följer ytterligare tre minuter hypnotiskt pumpande. »…Til the Cops Come Knocking« är ett försök att beskriva den nästan religiösa upplevelse som kärleksnatten visade sig vara: »Papa’s gonna have to leave a message on the telephone/There won’t be no stopping/Til the cops come knocking«.

När sista låten, »The Suite Theme«, tonat ut och Maxwell sitter ensam i sin lägenhet igen, efter att ha fått korgen i »Suitelady (the Proposal Jam)«, kan jag inte låta bli att undra om hans drömkvinna ändå inte kommer att ångra sig när hon väl får höra »Urban Hang Suite«

Jo, det är klart att hon gör det.

Hanna Åberg

Filed under: Album #17, Betyg 08, Hanna Åberg, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: