Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: NOBUKAZU TAKEMURA – Child’s View

NOBUKAZU TAKEMURA

Child’s View

Bellissima!/import

Det sägs att djävulen står för de bästa melodierna. Men den enda musiken som irrar runt med »Bob« i plymen, är den vi hittar i trip hopens mörkaste skogar, i trakterna kring ett Twin Peaks det gjorts mer än nog spektakel av. Ställda mot dessa omgivningar måste Takemuras tongångar vara platsen dit den stilfullaste easy listening kommer till när den far till Himlen.

1965 låg Himlen högst upp i San Francisco Airports Hilton Inn. »The Tiger Room« var en cirkulär cocktaillounge, iordningställd av multimediasnitsarna Leo Kulka och Brad Miller (senare The Mystic Mood Orchestra) för en publik som gärna kunde tänka sig något litet mer space-age-comme-il-faut i glasen än whisky och soda.

I »The Tiger Room« vände Kulka »upp och ned och ut och in« på repertoaren av tidens populärlåtar, tills de lät som något som man helt visst kände igen, men omöjligen kunde fastställa identiteten på. De tejpade fyrakanals-sensationerna var långt ifrån det hela. Beroende på musikens svängningstal, skiftade de fyrtio fönstrena i färg från rött till vitt. Loungens air condition lät som ett mjukt sommarregn medan den puffade ut dofter av nyslaget gräs. Folk glömde bort att dricka upp sin sprit.

1995 heter platsen framför alla andra platser »Child’s View«. I sin »The Decay of Lying« föreslår Oscar Wilde halvt ironiskt, förstås — att det externa livet måste ses genom konstens prisma, eftersom härmapan inte har världen något eget att erbjuda. Wilde driver givetvis med vårt behov av att strukturera omvärlden efter bekanta termer. Takemura behöver ingen buffert. Det verkar inte finnas någonting som den mannen inte har full kontroll över.

När DJ Takemura höll hov på Tokyo-klubben Mix, fanns det ingen som samlade världens nyfikna rytmer och sinnesstämningar som han. 1993 började Nobukazu Takemura göra skivor och hans öron och hjärta är om möjligt än mer vidöppna nu, när han skippat DJ-epitetet. »Child’s View« är en 75 minuter lång backdrop, »a constant stream« som borde smycka varendaste espressobar jorden runt. Vad Takemura gör med bossan är lika omvälvande, som det de unga musikerna i Rio gjorde med samban i mitten av femtiotalet. Vad Takemura gör med allt det andra får en att helt enkelt tappa andan. Det är i de sällsynta lägena som man glömmer bort att en tjusig espresso vid ens sida pockar på att bli uppdrucken.

»It makes me a child. La la la.«

Ola Törncrantz

Filed under: Album #13, Betyg 09, Ola Törncrantz, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: