Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: PAUL WELLER – Stanley Road

PAUL WELLER

Stanley Road

Go! Discs/PolyGram

Under fyra av sina sju år som medlem i The Jam var Paul Wellers världsbild väldigt svart-vit. Det var först när hans rastlöshet, hans obstinata personlighet och hans ovilja att göra något som förväntades av honom, tog överhanden som hans värld och hans sånger började anta fler färger än bara svart eller vitt.

Efter The Jams fjärde album, »Setting Sons«, visste alla var de hade Weller. Då började han experimentera med psykedelia. När det också fungerade började han genast spela soul och funk. När det också gick alldeles utmärkt försökte han på »The Gift« göra allt samtidigt. Det fungerade också, så han splittrade The Jam.

The Style Council var en enda utdragen semester, en på alla sätt och vis lång och het sommar. Paul var fri att göra vad han ville, att helt kravlöst smälta samman sina popmelodier med all den — i första hand — svarta musik han upptäckt men som han aldrig hade vågat eller kunnat få utlopp för under sin uppväxt som ortodox modernist i The Jam.

Och det är hans rötter som ortodox modernist — vilket gör det omöjligt för honom att stanna kvar, så fort någon annan börjar röra sig i samma musikaliska sfär som Weller går han vidare — som har hindrat Paul från att spela in ett fulländat, perfekt album.

Wellers andra soloalbum, »Wild Wood«, och Style Councils katastrofala försök att med »The Cost of Loving« skriva ett renodlat modernt, slickat soulalbum är hans mest konsekventa skivor, där han tagit på sig skygglappar för allt utom en enda influens i taget.

Varje skiva han spelat in sedan The Jams »All Mod Cons« har varit början på något nytt. Han vägrar stå stilla. Nej, han vägrar inte ens, han vet helt enkelt inte hur man gör.

Och det är nog det främsta skälet att älska allt han företar sig. Även om det har varit svårt ibland.

Med »Wild Wood« tog han fjorton kliv bakåt och tre små steg framåt. Med »Stanley Road« rusar han åt flera håll samtidigt. Nu är han verkligen ute i en vildvuxen skog utan vare sig karta eller kompass. Och jag tror att han just nu är på väg mot New Orleans.

Paul Weller har börjat skriva soulsånger igen.

Det är precis så jag vill höra honom.

Den progressiva folkrocken från »Wild Wood« är i stort sett försvunnen. »Stanley Road« — namnet är för övrigt taget från den gata där Weller växte upp i Woking — inleds med »The Changing Man«, med en refräng lyft från Eddie Floyds »Big Bird«. Albumets sorgliga kärleksballader — »You Do Something to Me«, »Time Passes«, »Wings of Speed« och »Broken Stones« — handlar alla om, inbillar jag mig, skilsmässan från Dee C Lee. Och de är alla lika starka som någonsin Style Councils »You’re the Best Thing« eller The Jams »Carnation«.

Att han på baksidan av sin senaste singel, »The Changing Man«, spelat in sin version av Etta James sydstatssoulklassiker »I’d Rather Go Blind« är inget sammanträffade, det är bara en självklar hållplats på resan. Att han dessutom gör en cover på Dr Johns »Walk on Guilded Splinters« — med Noel Gallagher som gästgitarrist — förklarar tydligast vart han är på väg den här veckan.

»Stanley Road« är, till skillnad från »Wild Wood«, totalt ofokuserad. När han upptäckte att »Wild Wood« fungerade alldeles utmärkt, att till och med alla de Jam-fans han tappat under resans gäng uppskattade den, var han ju tvungen att slå sig lös igen.

I ena sekunden rockar han till rullande pianon och funkiga The Meters-riff som vore han en brittisk John Fogerty, i nästa sjunger han ballader så hjärtskärande att Dan Penn skulle nicka gillande, han plockar sönder samtliga Small Faces-singlar, glömmer bort dem och leker i stället Lennon/McCartney när han klistrar ihop dem eller så låter han sin producent, remixaren Brendan Lynch, skapa bisarra dub-effekter och vända upp och ner på de sötaste av melodier i sin ekokammare. Och så avslutas allt med en hymnlik, kolsvart gospel-ballad, »Wings of Speed«, i duett med Carleen Anderson.

Paul Weller har börjat skriva soulsånger igen.

Vissa resor har ingen slutdestination och en av dem börjar på »Stanley Road«.

Andres Lokko

Filed under: Album #13, Andres Lokko, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: