Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: WHALE – We Care

WHALE

We Care

Hut/Virgin

»När jag tänker efter blir jag alldeles förlamad av skräck… därför tänker jag aldrig efter«.

Ingen trodde väl att Henrik Schyfferts och Cia Bergs kraschade förhållande skulle göra detta till något skilsmässoalbum, men Whale får mig faktiskt att tänka på Ingmar Bergmans teveserie »Scener ur ett äktenskap«, och Erland Josephsons ovannämnda nyckelreplik.

Det finns något fejkat och något äkta i varenda sekund av »We Care«, en spänning mellan den medvetna grimasen i tokig tandställning, och en träffande skildring av sin tid, av 1995, som är närmast rörande i sin envishet att aldrig tänka efter.

Om man för ett ögonblick lyckas tänka bort Glenn Killing, Ubangi och Bagen är det inte svårt att se en sorts globalt attraktiv mystik i Whale. De är seriefigurer skapta för en gränslös mediavärld; de tillhör ingen scen och inget land, de har ingen trummis eller basist eller replokal och när de turnerar lämnar de utan problem sin egentlige huvudman Gordon Cyrus hemma. De är allt det Army Of Lovers försökt vara i sina mimshower med leksaksgitarrer, men utan att prata och tjata om det.

Men Whale är inget uppdaterat Sigue Sigue Sputnik, för Whale kan inte göra fiasko. De har ju inga ambitioner som kan riktas emot dem. Deras rollspel går inte att se igenom, de utger sig inte för att vara något annat än de hala, hårdkreativa karriäristslackers och moderna libertiner vi känner dem som sedan tidigare.

Men för att ekvationen ska gå ihop måste musiken vara både bred och bra, och Whale gör verkligen storartad radiohardcore tvärs över Atlanten: engelskt indie och amerikanskt alternative; NME-progg och Ray Gun-konst; Dust Brothers och Pixies; Mo’Wax och Beastie Boys; Lush och Henry Rollins. Skivan borde kännas europeisk — inte minst i spåren inspelade i Spanien, där kompiskontaktade Trickys pårökta slo mo-sound smälter samman med svenskarnas speed — men atmosfären är snarast anarkistiskt amerikansk; skälmsk och lustfylld; girigt girande efter kickar. Whale fungerar mycket bättre som kontrollerat cocktailkaos på New Music Seminar än som squattersambos med Senser.

Det bästa och mest överraskande med »We Care« är att den innehåller så många riktiga låtar, och nästan ingenting av den sorts sorglösa lek med riff och rim som man förväntade sig efter »Hobo Humpin’ Slobo Babe«.

»Young, Dumb & Full of Cum« kombinerar cool och humor bättre än Beck, »Eurodog« överglänser allt på Black Francis soloplattor och åtta minuter långa »I’Il Do Ya« hade känts som centralspår på The Aloof-CD:n.

I »I Miss Me« lyckas Whale med akrobatakten att skapa ren rock’n’roll utan att falla ur den krävande snäva tidsramen, utan att förfalla till jeansjackerock som This Perfect Day.

Men albumets avslutning är katastrofal. »Born to Raise Hell« är en och en halv minut Orup-punk som ger en vision av Henrik Schyffert som en fyrtioårig Billy Idol, och åtta minuter långa »I’m Cold« måste vara den mest onjutbara soulballad som någonsin spelats in. Den har både tjejkör och hammond bakom Cias patenterade falsksång, och återigen är det Glenn Killing (eller möjligen Loke Martinzon) som smyger i kulisserna: Whales gospel är lika trovärdig som om Henrik Schyffert påstod att han låg raklång i pojkrumssängen veckor i sträck och bara lyssnade på soul när han var liten.

En olidligt onödig genomklappning, som dessvärre understryker att Whales musik är intelligent men inte genial; spännande men inte viktig; vital men inte känslig: en uppvisning snarare än ett uttryck.

»Mest beundrar jag människor som kan ta livet som ett skämt«, resonerar Erland Josephson vidare, utan att för ett ögonblick tro på vad han säger, i »Scener ur ett äktenskap« från 1973, som trots allt är mycket coolare, hårdare, sexigare, djupare, sjukare, roligare och farligare än Whale.

Kjell Häglund

Annonser

Filed under: Album #13, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

One Response

  1. Hasse skriver:

    Du skriver som en kung, Kjell! Tack för det. Har nyss kommit över ett vinylexemplar av We Care och ska sätta mig ner och lyssna riktigt noga genom hela skivan för att se om mina fördomar kommer att besannas – eller grusas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: