Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: SCOTT WALKER – Tilt

SCOTT WALKER

Tilt

Fontana/PolyGram

På sitt första album sedan 1984 års »Climate of Hunter« försöker Scott Walker prata om sådant som inte går att prata om — eftersom språket är alltför begränsat — till musik som inte för en sekund gör någonting annat än att understryka hans ord.

Ambitionerna är så höga att man tappar andan. Och det här är en mycket, mycket märklig skiva.

Det krävs både tid och kraft för att över huvud taget kunna ta sig in i den värld av fraser och strukturer som är »Tilt«. Inte för att musiken är särskilt påfrestande eller för att Scotts röst är mindre betagande än vanligt, utan för att helheten sänker sig över ens axlar som ett berg. Idéer som växt fram under ett helt decennium har komprimerats till en enda CD-skiva, och storleken på disken må vara fem tum men den väger flera tusen kilo.

Texterna utgörs av gåtfulla, surrealistiska nätverk som tycks vara omöjliga att förenkla till någonting annat, omöjliga att förstå på intellektuell väg. Men det går knappast att avfärda dem som tomt nonsens. Efter ett tag börjar vissa fraser träda fram tydligare än andra, det uppstår märkliga samband, och efter att i två veckor ha hört Scott Walker sjunga roliga saker som »doctorie, give me a C, for this babaloo« känner jag ett allt större behov av att koppla vidare.

Det finns de som kommer att gnälla och säga att »Tilt« är för svår, att Scott borde ha återupptagit den hjärtsmärtande bana som han inledde med The Walker Brothers på sextiotalet och delvis fortsatte på sina soloalbum. Men den som lyssnar noga och länge kommer att upptäcka att »Tilt« faktiskt innehåller några av Scotts allra starkaste ögonblick.

Inledande »Farmer in the City« har någorlunda tillgängliga harmonier och stycken med stråkar och säng som bränner sig in i hjärtat på samma sätt som de klassiska Walker Brothers-hitsen. »The Cockfighter« uppnår sin styrka i kontrasten mellan nervöst lugn och våldsamt slamrande Nine Inch Nails-rytmer, medan »Manhattan«« plötsligt överrumplar med en magnifik kyrkorgel. Scenariet är hela tiden mörkt, vidsträckt och ödsligt. Och när det uppfylls av någonting så är det en kyligt vibrerande spänning.

Som helhet är »Tilt« väldigt svår att greppa. Det finns dessutom några spår — »Manhattan« och avslutande »Rosary«, till exempel — där Scott tveklöst passerar gränsen till det patetiska.

Men ändå: den som köper den här skivan kommer att lyssna på den och inte förstå den och kanske fördöma den men sedan upptäcka att de lik förbannat inte kan låta bli att lyssna på den igen.

Så något speciellt är det med »Tilt«. Något väldigt speciellt.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #13, Betyg 07, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: