Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] The Go-Betweens – Lee Remick

The Go-Betweens - Lee Remick

The Go-Betweens
Lee Remick

[Able Label, 1978]

DEN amerikanska skådespelerskan Lee Remick tog närapå patent på att spela sydstatsskönhet — i filmer som Elia Kazans »Ett ansikte i mängden« och James Ivorys »The Europeans«. De älskvärda smartass-killarna Robert Forster och Grant McLennan i då helt nystartade The Go-Betweens använde Remicks namn i bandets första singel. Exemplet är typiskt för ett band som alltid trott att det går att göra lysande pop trots att man passerat 33 1/3 i IQ. The Go-Betweens var övertygade om att de imiterade idolen Bob Dylan när de skrev låten. I själva verket lät de mest coolslarvigt indieintellektuella. Men de 500 »Lee Remick«-singlar som såldes verkar alla ha hamnat hos likasinnade låtskrivare. I engelska Northampton sådde den ett frö hos Stuart Staples, som i dag växt till The Tindersticks (som i början spelade The Go-Betweens-covers). I Skellefteå var singeln en av inspirationskällorna när Pär Wiksten satte ihop The Wannadies. De spelar den fortfarande ofta som extranummer.


Lars Nylin

Filed under: Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #8] Jag är bäst när jag mår dåligt

Yvonne från Eskilstuna, engelska Tindersticks och amerikanska Red House Painters, alla spelar de ledsen musik. Och de lutar sig tungt mot en lång, svart tradition. På sitt nya album »The Last Day on Earth« sjunger John Cale: »Broken hearts is good for business these days«. Cale kunde ha sagt samma sak 1864 eller 1964. Brustna hjärtan, uppgivenhet, pessimism och melankoli har alltid varit bra för affärerna. Inte minst inom populärmusiken. POP famlar i mörkret och lyssnar till ekon av glömda röster.

FÖREBILDERNA Nico (född Christa Päffgen) blev som chanteuse i Velvet Underground svartsynthetens gudinna och är för evigt en ikon för världens fatalister. Jim Morrison i Doors var, trots titlar som »The End«, en glad, dionysisk kille som tyvärr strax gick vilse bland heroin, meskalin. ödlor, och indianmytologi. Återfinns i dag på kyrkogården Père La Chalse — de ledsna popromantikernas kanske viktigaste vallfartsort. I slutet av 1960-talet förstod en hel rockvärld melankolins läkande verkan. Singer-songwriters nötte akustiska gitarrer och barstolar över hela västvärlden. Men några av förgrundsgestalterna hade inte särskilt stor nytta av den insikten. Nick Drake stoppade i sig alldeles för mycket antidepressiv medicin i sitt föräldrahem i Tanworth-in-Arden.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #08, Stefania Malmsten, ,

[POP #10] Nick Drake – Five Leaves Left [1969]

Nick Drake
Five Leaves Left [1969]
Producent: Joe Boyd # Island ILPS 9105

AV åtskilliga gåtor i rockhistorien måste Nick Drake räknas till de mest komplexa. Gåtan består inledningsvis i själva livsödet Drake. Hur kunde denne alltid mycket tillbakadragne men ändå ständigt humoristiske student och sprinter — 100 yards på 9,8 sekunder som sextonåring! — hur kunde han under de sena tonåren förvandlas till en så skygg grubblare? Många betraktare har nöjt sig med den analysen av den Burma-födde Drake.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

[POP #10] Tim Buckley – Happy Sad [1969]

Tim Buckley
Happy Sad [1969]
Producent: Jerry Yester och Zal Yanovsky Studio: Sound Recorders, Los Angeles # Elektra EKS 74045

UNDER sin intensiva karriär — den blev bara åtta år kort — laborerade Tim Buckley ofta med kollisioner mellan svart och vitt, mellan kärlek och hat, mellan glädje och sorg. Den kaliforniske poeten hade redan som tonåring börjat fascineras av varats alla motsatser. Och när hans musikerbana så småningom inleddes — albumdebut som artonåring 1966 — lät han följdriktigt hela sitt komponerande bygga på spänningar mellan plus och minus.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

[POP #10] Led Zeppelin – Physical Graffiti [1975]

Led Zeppelin
Physical Graffiti [1975]
Producent: Jimmy Page # Swan Song SSK 89400

NÄR LED ZEPPELIN i början av 1975 släppte sitt sjätte album »Physical Graffiti« var utgivningen mer än ett år försenad. Produktionen som skulle reparera gruppens rykte — efter den mediokra föregångaren »Houses of the Holy« — var försinkad eftersom Led Zeppelin hade problem med att få ordning på sitt nystartade skivbolag Swan Song. Ungefär samma problem hade medlemmarna med sina respektive privatliv efter alltför många vilda turnéer.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

[POP #10] R.E.M. – Automatic For the People [1992]

R.E.M.
Automatic For the People [1992]
Producent: Scott Litt och R.E.M. Studio: Bearsville Studio, New York; Criteria Recording Studios, Miami; John Keane Studio, Athens; Kingsway Studio, New Orleans; Bosstown Recording, Atlanta; Bad Animals, Seattle # Warner 945055

EN ambitiös rockgrupp säljer plötsligt, efter många års slit, tio miljoner skivor. Följden brukar i det läget nästan alltid bli att gruppen i fråga försvinner bort i åratal av frustrerat arbete med uppföljaren. 1992 bestämde sig R.E.M. för att inte hamna i den fällan. Bara åtta månader efter genombrottet med »Out of Time«, gruppens sjunde album, gick de därför åter in i sin demostudio med en samling låtskisser. De hade fast beslutat att inte spela in det de »borde« för att bäst kapitalisera på sin nya situation. Inga etablerade etiketter på R.E.M. skulle få visa sig korrekta. De första studiosejourerna skulle intuitivt få visa inriktningen på det kommande verket. Punkt slut.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

[POP #10] Carole King – Tapestry [1971]

Carole King
Tapestry [1971]
Producent: Lou Adler Studio: A&M Recording Studios, Los Angeles # Ode SP 77009

ETT krav som publiken alltid ställer på mer poetiska sångare är att de ska vara trovärdiga och till synes självbiografiska i sitt skapande. Få musiker ur den tradition som brukar rubriceras som »singer-songwriters« har kunnat upprätthålla framgång om de inte åtminstone varit mycket skickliga i att fejka denna »ärlighet«.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

[POP #10] Richard & Linda Thompson – Shoot Out the Lights [1982]

Richard & Linda Thompson
Shoot Out the Lights [1982]
Producent: Joe Boyd Studio: Olympic Studios, London # Hannibal HN 1303

DEN moderna rockhistorien har producerat åtskilliga album som har haft skilsmässor som teman. Vissa har varit överprivata och patetiska, andra intensivt fascinerande och allmängiltiga — som seanser i bitterhet och minnen. De flesta har inneburit generande upplevelser för en utomstående.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, , , ,

[POP #10] Joni Mitchell – Blue [1971]

Joni Mitchell
Blue [1971]
Producent: Joni Mitchell Studio: A&M Studios, Los Angeles # Reprise MS 2038

TIDIGT i karriären var Joni Mitchell föga mer än en skicklig hantverkare. Visst, hon hade en röst ljuvlig och genomträngande som ett porlande källvatten, blev en sensation på varje coffee shop i New York, men hennes berättelser kändes snarare som sentimentala skrönor än som hennes egna innersta reflektioner.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

[POP #10] Simon & Garfunkel – Parsley, Sage, Rosemary and Thyme [1966]

Simon & Garfunkel
Parsley, Sage, Rosemary and Thyme [1966]
Producent: Bob Johnston Studio: CBS, New York # Columbia CS 9363

MÅNGA experter på pophistoriens framgångsrikaste duo brukar beskriva »Parsley, Sage, Rosemary and Thyme« som en av de minst lyckade produktionerna från paret Paul Simon och Art Garfunkel. Som bevisföring pekar man dels på bristen på gigantiska hits, dels på alla de sockersöta stråkar som producenten Bob Johnston valt att fokusera.

Läs hela artikeln

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

Kategorier