Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Joy Division – Love Will Tear Us Apart

Joy Division - Love Will Tear Us Apart

Joy Division
Love Will Tear Us Apart

[Factory, 1980]

I SLUTET av mars 1980 skulle Joy Division åka från hemstaden Macclesfield till London för att spela in albumet »Closer«. Några dagar innan hyrde de in sig i en studio på hemmaplan — Strawberry i Stockport — för att banda en låt som inte riktigt passade in i »Closer«-materialets sordinstämning. Trots textfraser som »You can cry out in your sleep/All my feelings exposed/And there’s a taste in my mouth as desperation takes hold/Just that something so good just can function no more«, var »Love Will Tear Us Apart« en poplåt som passade bättre på singel resonerade bandet kaxigt. Frågan är hur kaxig textförfattaren Ian Curtis kände sig. Epilepsin och drogkonsumtionen blev intensivare för varje dag. Troligen kopplat till grova samvetskval för att han, den nyblivne pappan, börjat träffa en ung belgiska medan barnets mor Deborah Curtis jobbade dygnet runt för att hålla hushållet flytande. Två månader efter inspelningen av låten, dagarna innan en USA-turné, lämnade Deborah efter ett gräl Ian ensam i hemmet. Han såg Werner Herzogs »Stroszek« och lyssnade på Iggy Pops »The Idiot«, innan han hängde sig i en klädhängare.


Lars Nylin

Filed under: Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Joy Division – Transmission

Joy Division - Transmission 2

Joy Division
Transmission

[Factory, 1979]

JOY DIVISON kommer nog alltid att ses som ett ackompanjemang till migrän, sönderskurna handleder och Sylvia Plath. Själv har jag inga problem med det. Jag älskade till och med Nine Inch Nails version av »Dead Souls«, på soundtracket till filmen »The Crow«, och när huvudrollsinnehavaren Brandon Lee vådasköts under inspelningen slukade jag alla skräpartiklar om onda andar och Ian Curtis förbannelse. Men det är synd att Joy Division ofta reduceras till ett gäng postpunkande dysterkvistar. I min bok är de — jämte The Jesus And Mary Chain och Throbbing Gristle — det bästa brittiska rockbandet någonsin. Visst är det skönt att lyssna på dem när livet rasar ihop och man bara vill dö. Men det beror inte på att de är deppiga. »Joy Divisions låtar är aldrig självömkande eller deprimerande«, sa Spain-sångaren Josh Hayden i POP #7:2. »Det är musik som försöker må bra.«

Läs hela artikeln

Filed under: Fredrik Strage, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #3] Joy Division & New Order diskografi

Unknown Pleasures

[1979] Factory, Fact 10

All modern rockmusik som spelades in under det tidiga 1980-talet utgick från den här skivan. Det monotona trumspelet, de melodiska basgångarna, den katedralstora produktionen; allt har kopierats och förvaltats av ett otal artister sedan dess. Ingen lyckades dock kopiera intensiteten i »Unknown Pleasures« som fortfarande ger brännmärken på lyssnaren. »She’s Lost Control«, där Curtis delvis sjunger om sin epilepsi, är en kärlekssång Robert Johnson hade gett en arm för att ha skrivit. »A New Dawn Fades« är den inspelning Jim Morrison försökte göra med »The End«.

Läs hela artikeln

Filed under: diskografi, Jan Gradvall, POP #03, , ,

Kategorier