Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Martin Gelin

Martin Gelin
(Bibel-skribent).

Martin Gelin— Första gången jag såg POP tyckte jag att det var alldeles för lite indiepop i den. Jag var 14 och längtade efter den nya Stone Roses-skivan. Jag ville inte läsa om Sade. Men eftersom den där Stone Roses-skivan aldrig kom, fick jag tid att lyssna på annan musik, som Aaliyah och Dust Brothers. Jag började skriva för Nöjesguiden, och med jämna mellanrum kastade vi interna pajer på varandra, som när Andres Lokko uppfann fanzineskribenten Hardy Nilsson som live på Lollipop citerade min recension av Tindersticks, eller när jag själv skrev att Fredrik Strage inte kunde dansa i en recension av någon jungleplatta. Det var roligt att bråka med POP, för att POP var så bra. Men det är ännu roligare att ha fått skriva för POP.

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Armand van Helden – »You Don’t Know Me«

Armand van Helden
»You Don’t Know Me«
(Singel) Ffrr/Universal

1997 spelade Johnny Di Mario och Nicholas Palermo, två italoamerikanska houseproducenter i Brooklyn, in en fantastisk houselåt som hette »The Captain«, där de samplade Carrie Lucas gamla honkytonk-disco »Dance With You«. Johnnys kompis Armand van Helden fick höra låten och påstod att den skulle låta ännu bättre med sång. Så han tog med sig Carrie Lucas-skivan till studion och gjorde en likadan låt, fast kompletterad med New Jersey-sångaren Duane Hardens röst. Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Red Hot Chili Peppers – »Scar Tissue«

Red Hot Chili Peppers
»Scar Tissue«
(Singel) Warner

Engelsk rock har aldrig varit sämre än 1999. Vill man höra bra gitarrer får man därför vända sig längre västerut. De få engelska rockband som varit intressanta i år är dessutom de som försökt låta så amerikanska som möjligt. Graham Coxon har många gånger berättat att hans musikaliska inspiration är John Frusciante, gitarristen i Red Hot Chili Peppers. Det var först när jag hörde »Scar Tissue« som jag förstod varför.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] K Hand – »Supernatural«

K Hand
»Supernatural«

(Singel) Pandamonium/Import

Norma Jean Bell är en av nittiotalets bästa houseproducenter, men också en av de mest förbisedda. 1999 har det släppts väldigt mycket bra house och garage, men det har nästan uteslutande varit de välpolerade och latininfluerade singlarna som fyllt dansgolven. Därför har Norma Jean Bells mörka och smutsiga garage inte märkts så mycket som den borde ha gjort. På sitt egna skivbolag Pandamonium har hon släppt tolvor på löpande band med den råaste discon sedan Paul Simpson. Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Eve – »Gotta Man«

Eve
»Gotta Man«

(Singel) Ruff Ryders/Interscope

Funken 1999 handlade väldigt mycket om frilagda gitarrer. De inledande sekunderna från TLCs »No Scrubs« och Destiny’s Childs »Bills, Bills, Bills« gjorde dem till årets lättast igenkännbara singlar, men det var Eves »Gotta Man« som var bäst — ingen annan låt satte sig lika snabbt i huvudet som den. Det plockande, flamencoaktiga gitarrintrot delade upp funkvärlden i två läger — de som tyckte att den var fruktansvärt enerverande och de som kapitulerade förr Ruff Ryders-producenten Swizz Beats stenhårda och nyskapande ljudbild.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Arab Strap – The First Big Weekend

Arab Strap
The First Big Weekend

[Chemikal Underground, 1996]

DET var många som återfick tron på indiepopen då Arab Strap släppte sitt debutalbum »The Weekend Never Starts Around Here« 1997.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] bob hund – Edvin Medvind

bob hund - Edvin Medvind

bob hund
Edvin Medvind

[Dilitante, 1994]

INNAN bob hund ens hade släppt sitt första minialbum, hade de Stockholms mest trogna skara fans på sina konserter. Vi var ett hängivet gäng som gick till varje spelning de gjorde, för vi visste att det skulle kännas som att bli frälst, varje gång.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Ride – Chelsea Girl EP

Ride - Chelsea Girl EP

Ride
Chelsea Girl EP

[Creation, 1989]

PRECIS som många andra band på Creation i början av nittiotalet, handlade Rides musik främst om två saker: oljud och melodier. Med åren kom kvartettens låtar att bestå av allt mindre oväsen och taggiga basgångar — de började göra psykedelia i stället. Men här, på debutsingeln, träffade de mitt i prick.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] The Stone Roses – She Bangs the Drums

The Stone Roses - She Bangs the Drums

The Stone Roses
She Bangs the Drums

[Silvertone, 1989]

ÄVEN om The Stone Roses redan hade funnits i fyra år då »She Bangs the Drums« släpptes, så kändes låten som en debutsingel. Förmodligen eftersom det var den första singeln från albumet »The Stone Roses«, åttiotalets bästa popalbum. Det är svårt att prata om specifika låtar från The Stone Roses storhetstid, för allt de gjorde mellan 1988 och 1991 var fantastiskt. Men »She Bangs the Drums« är ändå den singel som bäst fångar upp det som The Stone Roses representerade just då. Det var gitarrpop, men det var gitarrpop så funkig att den fyllde dansgolv över hela världen. Det räcker med att kolla hur The Stone Roses såg ut då för att förstå att de var världens funkigaste popband — deras beppehattar, vida jeans, rufsiga luggar och psykedeliska skjortor signalerade att indiepop från och med då handlade om att dansa. Lyssnar man på vilken som helst av The Stone Roses singlar, från »So Young« 1985 till »Breaking Into Heaven« tio år senare, hör man också att basgångarna och de hårda rytmerna är något som följt med dem konsekvent.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Primal Scream – Crystal Crescent / Velocity Girl

Primal Scream - Crystal Crescent  Velocity Girl

Primal Scream
Crystal Crescent / Velocity Girl

[Creation, 1986]

OM man vill bevisa att popmusik är som bäst när den är kort och koncentrerad behöver man bara en låt: »Velocity Girl«.

1986 var Primal Scream orutinerade, okända och vid relativt god hälsa, och väggarna i deras små lägenheter i Glasgow var tapetserade med bilder på The Byrds. Bobby Gillespie, då i kolsvart Keith Moon-hjälm, varvade trumsessioner i The Jesus And Mary Chain med att skriva låtar för sitt eget band Primal Scream. Och redan på andra singeln, »Crystal Crescent«, nådde Primal Scream sin formtopp som indiepopgrupp. På B-sidan fanns nämligen »Velocity Girl«, den bästa poplåt som släppts på Creation. Det är två korta sångverser om en flicka med vodka i venerna följt av en fantastisk refräng.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #9, , , ,

Kategorier