Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Pavement

Pavement

Pavement spelar rock. I kväll gör de det i San Francisco och Madelaine Levy har åkt dit för att ta reda på varför de hittar på så konstiga historier om sig själva, varför de blandar myspyssånger med förvridna primalskrik — och hur ett par museivakter startade ett av nittiotalets bästa band. Men den tunne, änglalike sångaren Stephen Malkmus pratar hellre om IKEA och spisar gamla skivor med Träd, Gräs och Stenar.

DET ÄR JAG.

I ett grått rum backstage på Maritime Hall, en gymnastiksalsliknande konsertlokal i San Francisco, Kalifornien. Jag har just träffat Steve West som spelar trummor i Pavement, Mark Ibold som spelar bas och hans flickvän Vicky som kommit från New York för att umgås med Mark och se de två spelningar bandet ska göra på Maritime. Marks bror är i stan. Där står några roadies och några andra figurer. Jag vet inte så noga. Det står öl och mat framme. Alla röker. Det är väldigt rock’n’roll eftersom vi är i Kalifornien där det är förbjudet att röka på allmän plats. Det är ingen musik på inne i rummet, men vi hör rock från konsertlokalen. Massor av blås och akustiska gitarrer. Det är förbandet, Calexico, som spelar. Det känns som världens längsta förbandsspelning, över en timme lång.

Pavement spelar rock. Det har de alltid gjort. Vill man absolut försöka hitta en enhet i det de gör kan man kanske säga att de ofta sjunger om grönsaker och djur. De har spelat in fyra skivor och gått från kaosartade första singlar som finns samlade på »Westings (By Musket and Sextant)«, till den intensiva, ganska slamriga debuten »Slanted and Enchanted«. »Crooked Rain, Crooked Rain« från 1994 är ganska poppig och ganska så fantastisk. En barnskiva för vuxna eller en naivt framspelad vuxenskiva, fylld av lösryckta, oförglömliga meningar som jag helst vill kalla poesi. Cut-up-teknik eller bara en förvirrad hjärna som skrivit låtar, vem vet. Efter ytterligare två album så kom »Terror Twilight« i våras. Varm och mjuk som en sommarvind. Förvirrande enkel men fortfarande lika ombytlig. Romantisk, sexig, väl sammanhållen. Som Beach Boys utan hav och surfbrädor, Dylan med ett tryggt familjeliv eller Velvet Underground utan svärta. Som Eagles på allvar och Van Morrison på skoj. Lika frihetstörstande och lika varm, melodiös, melankolisk och idealistisk som John Lennon då han var som allra bäst.

Stephen Malkmus kommer in i rummet. Han sjunger, spelar gitarr och skriver de flesta låtarna i Pavement och han glider in i rummet. Allting fryser som på film och han verkar röra sig genom ett fotografi. »I feel so thin« sjunger han i »Terror Twilight«. Och han är verkligen mycket smal, som en fågelskrämma. Kontrasten mot de mulliga amerikanerna i sportswear får honom att se overklig ut. Han är genomskinlig, blek som en ängel och med en ljudlös gång. Han ser sig omkring, tittar på folksamlingen och cigarettröken och sätter sig vid ett gammalt piano som står i ett hörn av rummet. Jag känner inte igen det han spelar, det går knappt att höra genom bullret. Han bara spelar. Sedan säger han att han får ont i huvudet och går ut.

Steve West är en kille med en trasig blågrön T-shirt som det står »Stalker« på. Om Stephen Malkmus är en ängel så är han en vätte från skogen. Han har fått tröjan av två tjejer som gjorde ett fanzine och som brukar komma på Pavements konserter. På baksidan av T-shirten finns ett ansikte, det är sångaren i Urge Overkill. Det är han som är en stalker.

* * * * *

Pavement är kända för att hitta på historier. De hittar alltid på historier. Jag vet inte om det de säger i sina intervjuer är sant och ärligt menat. De hittade till exempel på att de gått på audition för Beverly Hills 90210 och slagits med Jason Priestley. Att han var en rätt hygglig kille som låtit bli att stämma dem. Jag tror att musiken, till skillnad från intervjuerna, är sann och ärlig men det är möjligt att den också är skyddad av ironin och fantasin.

— Jag träffade Stephen första gången i september 1991, säger Steve West. Jag var på fest hos Bob Nastanovich i Hoboken, New Jersey, som jag hade gått high school tillsammans med. Stephen såg rätt snobbig ut, han hade hatt och kostym. Han är ju en snygg kille och jag brukar försöka hänga med snygga killar eftersom deras liv oftast är lite enklare. De är ju omgivna av tjejer. Tyvärr hamnade Bob i slagsmål med David Berman som är poet och spelar i Silver Jews. De två brottas alltid, men den här gången blev det våldsamt. David fick sin tand utslagen och blev tvungen att åka in på sjukhus. Så jag stannade med Bob och det gjorde Stephen också men vi sa bara ett par ord till varandra.

Ett par månader senare började Stephen Malkmus och Steve West jobba tillsammans på The Whitney Museum i New York. De sade »Please don’t touch the paintings« till människor hundra gånger om dagen och hade stärkta kostymer. Så småningom fick Steve ersätta Gary Young, hippien som blev alkoholist, som trummis i bandet.

Jag undrar vad Stephen Malkmus menar med att han tänkt ut bandets sound redan på college. När tänker man ut att man ska spela i ett band och plötsligt börja skrika »Korea, Korea, Korea« mitt i en låt som heter »Cut Your Hair«? Hur blir rader som »Good night to the rock-and-roll era/We don’t need you anymore/’Cause we sleep with electric guitars« till? Och hur kommer man på idén att blanda myspyssånger med förvridna primalskrik?

När jag försöker få ur honom vad Pavement egentligen handlar om, så säger han:

— Jag och gitarristen kommer från Kalifornien. Jag gick på universitet i Virginia, där bodde jag med Bob, trummisen. Det var där jag utvecklade bandets sound. Jag lyssnade mycket på collegerock. När jag kom tillbaka från skolan startade jag och en annan kille bandet med en hippie. Sedan flyttade jag till New York City och mötte West och Mark som var del av något slags rockscen där. Den andra trummisen slutade för att han var alkoholist, så de blev med i bandet. Nu bor Mark i New York och Steve i Virginia på en farm. Scott bor utanför San Francisco, på andra sidan Golden Gate-bron. Vi kan inte repa. Vi har aldrig varit ett riktigt band. Jag bor i Oregon, temporärt. Ett regnigt vackert ställe. Bra för utflykter och utomhusaktiviteter, och ganska tråkigt. Antagligen som i Sverige, men det snöar inte.

När vi äter frukost dagen efter konserten har Stephen Malkmus ganska hög feber och kraxig röst. Han äter croissant med sylt, har för stora byxor och är genomskinligare än någonsin.

Varför ger du intervjuer?

— För mina föräldrar och vänners skull. Så att de ska tro att jag har någon betydelse. För att sälja vår skiva. För att det är min plikt som bandmedlem. Jag har inget att säga egentligen. Särskilt inte i Europa. Jag läser inte europeiska tidningar. Ingen jag känner heller. Det är underligt att göra intervjuer över huvud taget. Jag vet inte varför jag gör det. Jag gör det inte för att förändra världen. Jag ser inga förändringar som de senaste åtta årens intervjuer skulle ha åstadkommit. Varför är du här?

För att få bestämma vad och vilka folk ska lyssna på.

— Jo, men vissa saker som jag tycker om av vissa bestämda anledningar väntar jag mig inte att någon annan ska tycka om. Eller förstå. Jag gillar inte ny musik så mycket. Jag gillar gamla saker. Det är ju sådant som ingen annan pratar om.

Men jag hittar ny musik för att folk som du pratar om den i pressen.

— Jo, så är jag också. Med alla konstformer. Jag vill hitta bra saker. Inte slösa bort min tid på dåliga saker, inte se dåliga filmer, inte läsa dåliga böcker. Smak är viktigt. Jag respekterar det faktum att människor har bra smak. Fin inredning. Bra skivor. Bra kassetter att stoppa i videon. Det är den sortens människor jag helst umgås med. Allt det där är ytliga saker som man lätt kan skaffa sig utan att ha en själ, det räcker att man läst om dem i Wallpaper eller Pop eller Melody Maker. Det finns miljarder sådana människor. De har alla de coola sakerna och verkar ha smak men de är bara IKEA-styrda maskiner.

IKEA verkar vara ett återkommande ord i Pavement-vokabulären. De har spelat in en sång som heter »Date With IKEA«. Det var Scott Kannberg som skrev den. Han brukade ha med en eller ett par låtar på varje Pavement-skiva men har inte skrivit någon till »Terror Twilight«. Han bor i Berkeley utanför San Francisco och har just startat skivbolaget Amazing Grease som nyligen släppt lokala bandet Orangers »Circle Gets the Square« och bandet Carlos, också de från San Francisco. Det är alltså mest lokala band, men Scott säger att han drömmer om att släppa bob hund på sitt bolag. Scott Kannberg, eller Spiral Stairs som är hans artistnamn i Pavement, ser ut som en mörkhårig Denis the Menace. Han har en blå välstruken skjorta som han byter till en gul, stärkt och struken skjorta innan Pavement ska spela. Han har blåa jeans och världens största leende. När han har ledigt från Pavement åker han hem och tvättar kläder och spelar tennis. Hans familj har kommit för att se honom i Maritime Hall. En tjock mamma i maskinstickad tröja och en pappa som ser ut som Brian Wilson på gamla dar.

Stephen Malkmus igen:

— Jag har bara varit på IKEA i Sverige. Det var jul och tomten var där. Eller massor av tomtar, de var nog snarare tomtenissar. De pratade svenska med mig och skrämdes och såg elaka ut. Jag sa bara: Jag förstår inte vad ni säger, lämna mig i fred.

Det är som Pavement i videon till »Gold Soundz«. Människor i tomtedräkter som springer omkring och är underliga.

— Tanken var nog att videon skulle bli lite allvarligare än den blev. Den skulle handla om terrorister som tog över en shoppingmall i Kalifornien utklädda till jultomten.

Men det slutade med att ni sköt en kanin med pilbåge?

— Ja, det blev mer som en drömsekvens.

Den är kul.

— Ja, den är kul.

Du gillar inte ny musik?

— Jag har vissa CD-skivor som jag gillar. Warp är ett bra bolag. Jag gillar Squarepusher och Aphex Twin. Mainstream-avantgard-technoartister. Jag kallar dem »mainstream« för jag har hört talas om dem. Sådant som Mark blir sur av att jag spelar i turnébussen. Han säger att det är sådant som är stort på skivaffären Other Music i New York. Och sådant blir han arg av.

Skulle du gilla Pavement om du inte spelade i Pavement?

— Jag skulle nog inte köpa våra skivor. Men jag skulle uppskatta bandet. Jag skulle tycka att de försöker göra bra musik, men att de inte är lika bra som de klassiska band som de har som förebilder. Jag skulle tycka att de var som de flesta band i dag, inte lika bra som de bästa sextio- och sjuttiotalsbanden. Tyvärr. Nittiotalsband kanske kommer att verka coola på samma sätt som sjuttiotalsband i framtiden. Som Fleetwood Mac, tom musik.

De är inte tomma, de är melankoliska.

— Jag menar bara att musiken har en känsla av tomhet. Jag gillar Fleetwod Mac. De har själ. De är som sjuttiotalsmänniskorna. De är inte idealistiska som sextiotalsbanden. Kanske kommer vi att bli nostalgiska över nittiotalsband på samma sätt. Tänka att det var en lätt tid då aktiemarknaden gick bra och internet kom. Att saker och ting höll på att bli bättre.

— Särskilt i England verkar folk vara höga på sig själva. De tror att de är så jävla coola. Alla jag ger intervjuer till i England är oerhört trevliga, men de är exakt likadana som de engelsmän jag redan gett intervjuer för i åtta år. De är alla trevliga och så går de runt på gatorna i coola områden och tror att de är hipsters. Det är därför de måste ta så mycket droger. De kämpar hårt med att hitta de rätta gympaskorna. Det måste vara utmattande.

— Jag pratade om människor med smak tidigare, men sanningen är att jag inte är särskilt intresserad av att veta vilka av de senaste konsumtionsprylarna man ska ha. Det kommer väl när man blir äldre. Mina föräldrar omfamnar allt nytt, de skaffade en dator med en gång när det blev stort. De gillar internet. De skickar runt dumma skämt till sina vänner. Jag är förvånad. Min mamma använde inte ens bankomat tills helt nyligen.

För dem handlar det kanske om kommunikation snarare än teknik.

— Det är nog sant. Mina föräldrar är 65 år gamla och pensionerade. De bor i en skidort där Bruce Willis har ett hus och de går på cocktailpartyn hela tiden. De är världens mest sociala människor.

När höll du i en gitarr första gången?

— Antagligen när jag var elva eller så. Min mamma skickade mig till lektioner. Hon lät mig gå till en man och lära mig spela i hans hus.

Inga pianolektioner? Det är väl vad mammor brukar skicka sina barn på?

— Vi hade ett piano hemma men det var min syster som fick pianolektionerna. De frågade nog vad jag ville göra. Mamma spelade piano. Vi har det i magasin nu. Jag har ärvt det. Det är ju rätt stort. Jag önskar att jag lärt mig spela piano ordentligt. Jag spelar ju på våra skivor. Men jag måste klara ut hur jag ska spela genom att repetera det jag en gång gjort som jag är nöjd med. Jag är ingen naturlig pianospelare men det är förvånande vad du kan göra i en studio för att få det att låta som om man verkligen kan spela.

— Jag kan hitta tonerna på gitarr numera. Men jag vet inte hur man tar ett A på pianot. Jag måste höra något och titta på pianot och göra det igen och igen tills jag lär mig det.

— Mannen som lärde mig gitarr spelade sånger som »Oh My Darling Clementine«. »Nelly Blye Nelly Blye«, sjunger Stephen Malkmus för mig medan han spelar luftgitarr.

Har du många gitarrer?

— Det skulle väl vissa säga att jag har. Jag har en, två, tre fyra, fem, sex, sju, kanske åtta eller nio.

Har du en favorit?

— Jag har en här, en Fender som jag har haft länge och använt mycket. Det är den gitarr jag är mest sentimental inför. Jag älskar den som man älskar en gammal hund som kanske snart måste avlivas.

Men gitarren kan ju få liv igen?

— Ja den behöver bara strängar och lack. Jag kände för att säga det där med hunden därför att jag tänkte på mina föräldrars hund.

Hade du djur som liten?

— Ja, katter och hundar. Jag har inga nu för jag reser så mycket. Jag bor själv så jag kan inte förvänta mig att någon annan ska ta hand om mina djur medan jag är borta. Jag skulle vilja ha djur igen en dag, men om jag ska bo i en stad så tror jag inte jag vill ha hund. Om jag bodde i New York skulle jag nog skaffa en katt. Jag vill inte vara en del av den där hundscenen där man kallar sig för hundens mor eller far. Men vem vet, jag kanske skulle kunna träffa någon att älska på en hundgård.

Maritime Hall tjugofyra timmar senare. Allt ser ungefär likadant ut som kvällen innan. På pianostolen sitter en man med röd jättelik T-shirt, en för stor lastbilschaffiskeps och risig mustasch. Det är Gary Young, trummisen som försvann. När Pavement var i Stockholm med Sonic Youth 1992 gick han runt och delade ut blå och röd spaghetti till publiken. I NME stod det att han brukade stå på huvudet och spela trummor, att han höll på att slå ihjäl sig på scen flera gånger, och hällde i sig hela flaskor sprit bara under en förbandsspelning. Nu dricker han mineralvatten och ser ut som något Gud glömt. Han gjorde musik på egen hand ett tag, och en rolig video där Sonic Youth och Pavement-medlemmar klätt ut sig till träd. Han har en hemsida på interner som handlar om grönsaker och ett band som heter Gary Young’s Hospital. Jag borde väl prata med honom, men det hela känns bara så sorgligt.

Att Pavement spelade med Sonic Youth redan tidigt i sin karriär är inget att förvånas över. De har mycket gemensamt. På den senaste Pavementskivan finns ett litet tack till Sonic Youth från Stephen Malkmus.

— Vi började med att spela in skivan i deras replokal där de också har en studio, så det är mest det jag tackar för. Sedan blev det för besvärligt för oss att jobba där. Men jag tycker om Sonic Youth. Särskilt Thurston Moore är en bra förebild för unga människor. Han är en idealistisk och positiv person. Han letar alltid efter nya saker. Det är det han byggt sin karriär på. Att alltid leta efter nya saker. Han vet mycket om musik. Jag försöker alltid hitta band han aldrig hört talas om, det är en lek jag har med mig själv, att hitta ett enda band som jag gillar riktigt mycket och som Thurston inte känner till. Han känner säkert till Träd, gräs och stenar.

Det är någonting med Stephen Malkmus och Sverige. Han vill mycket hellre prata om Stockholm än vad jag vill; Han nämner en svensk tjej som verkar spöka i hans minne, en kompis i New York som heter Jesper och har jobbat med Union Carbide Productions dyker upp flera gånger i samtalet. Och August Strindberg.

— Ja, det är väl så han heter, han från 1880-talet?

Ja, det är Sveriges förste modernist kan man säga.

— Vissa tycker att han var en gris va? Han gillade inte kvinnor. Macho.

Det var nog inte bara kvinnor. Han gillade ingenting.

— Han skrev hundratals böcker. Jag kommer nog att gilla honom. Jesper ska berätta för mig vilka jag ska läsa.

Kvällen innan föreslog T-shirt-försäljaren att man skulle lägga på en liveskiva med Träd, gräs och stenar innan konserten. Liven är från 1970 och nyligen återutgiven på svenska Subliminal Sounds. Det är Träd, gräs och stenars första festivalspelning från Gärdet 1970. Konserten var olaglig och en av arrangörerna fick 25 dagsböter som straff. Den har aldrig tidigare getts ut och det är egentligen bara en ljudupptagning från en bandspelare någon hållit i handen. Bandet gör en hemsk version av »Satisfaction« alldeles i slutet.

— Det verkar som om de har en otrolig publikkontakt och fotot på omslaget är fantastiskt. Det är hippies som jammar i ett garage och en blond tjej som dansar med armarna i luften i en tight liten outfit. Av någon anledning är svenska hippies bättre än amerikanska hippies. Det finns något tungt i deras musik.

Kommer du ihåg Emmabodafestivalen 1993 i Sverige där ni fick bygga er egen scen? Om jag inte misstar mig så har arrangörerna av Emmaboda rätt mycket att göra med Träd, gräs och stenar.

— Jaha, ja. Håller de på fortfarande? Är de fortfarande idealister?

Jag tror det.

* * * * *

När den svenska proggskivan tystnat och Pavement ställer sig på scen är det andra gången jag ser dem på två dagar. Kanske är Stephen Malkmus friskare, kanske är det bara en bra kväll, men jag får se en sådan där fruktansvärt slående och sammanhållen och arg konsert som bara Pavement kan göra. Pavement är egentligen inget riktigt band, de är snarare fyra musiker som drar åt olika håll. De spelar in delar av låtmaterialet två och två och jag tror knappast de vet vad de andra i bandet sysslar med. Stephen Malkmus allra minst, även om det borde vara han som dirigerar det hela. Han hoppar i egen takt, vänder och vrider på sig, han snackar skit om norra Kalifornien i mellansnacken, vilket resten av bandet verkar tycka är oerhört löjligt.

Pavement spelar ett extranummer som jag inte känner igen, och när jag frågar Steve West efteråt säger han att den heter »Great Secrets of Violence«, från EP:n »Pacific Trim«. Det finns ingen låt som heter så på den EP:n. Det spelar ingen roll. Pavementlåtar brukar byta text live och ibland till och med låtnamn. Till exempel är »Mercy Snack«, en tidig singelbaksida, samma låt som »Mercy: the Laundromat«. Dessutom är »Great Secrets of Violence« en fantastisk låttitel, även om den är påhittad. Ingen titel kunde klä Pavement bättre i natt. Våldet har sina hemligheter.

»Pacific Trim EP«, som finns och kom ut 1996 var ett misslyckat inspelningsförsök med gruppen Silver Jews som Stephen och Steve spelat med i omgångar. David Berman, gruppens motor är en fantastisk singer/songwriter som skriver poesi och gör musik om de allra längsta och ödsligaste amerikanska motorvägarna och om hur svårt det kan vara att gå upp på morgnarna i Memphis, Tennessee. När jag frågar Stephen Malkmus om han ska spela in mer med Silver Jews så lägger han handen över mikrofonen på min bandspelare och säger saker om David Berman som jag inte får berätta för någon i hela världen. Jag förstår inte varför han gör så där. Han måste veta vad det innebär att snacka skit om sina kompisar med journalister. Kanske är det bara ännu en Pavement-myt jag naivt sväljer, kanske driver han med mig. Kanske är de inte alls ovänner utan bästisar.

Maritime Hall igen. Plötsligt börjar Pavement spela på en Radiohead-låt. Covern varar bara någon minut och det är inte »Creep«, men det är ändå den jag får i huvudet, med sin rad »you look like an angel«. »Terror Twilight« är producerad av Nigel Godrich som också hjälpte Radiohead med »O.K. Computer« och som jobbat med R.E.M. och Beck. Att han lyckats lyfta fram det organiska Pavement på »Terror Twilight« är förvånande. Hans ljudbild är vanligen metallisk och maskinell.

— Han ringde oss och sa att han ville producera skivan, säger Stephen. Jag ville gärna se vad någon annan kunde göra med Pavement och det material vi hade. Jag kunde inte tänka mig någon annan än Nigel, inte då i alla fall. Jag är så med tjejer också. De väljer alltid mig. Jag väljer aldrig dem. Alla i vårt band är så.

Har du flickvän?

— Producent.

Framtidsplaner?

— Pavement har bestämt sig för att vänta och se om det finns en värld efter millennieskiftet.

Ni ska alltså vänta tills efter nyår med att hitta en producent?

— Ja. Om världen ändå ska gå under har jag ingen lust att planera för en ny skiva.

Har du planer för nyårsafton?

— Politisk semester. Jag och fyra vänner ska till Kambodja, vi ska bo hos en kille som har ett gigantiskt hus i Phnom Penh. Han jobbar för The Cambodian Daily och känner folk från röda khmererna. Inte för att jag direkt vill träffa dem men vi åker i alla fall 27 december.

Jag pratar och pratar med Pavement men jag kan inte få reda på det jag vill. Vad betyder det att Stephen Malkmus tänkte ut bandet och deras sound för länge sedan? Varför har jag gjort research i timtal inför den här artikeln utan att hitta en enda person som kunnat beskriva vad bandet är ute efter på ett vettigt vis? Eller ens hur de låter eller vad som gör dem speciella?

Pavement är kanske för alltid omöjliga att definiera. Oberäkneliga men ändå logiska och det finns inga ord för att fånga skillnaderna. Jag gör ett test. Det finns en spegel på art deco-hotellet på Sutter Street där Pavement bör. Det är sent på kvällen och jag tar ett fotografi av Stephen Malkmus i spegeln. Jag har inte framkallat bilden än. Kanske var det för mörkt i rummet för att det ska bli mer än en ljusblixt i spegeln. Men jag kan inte låta bli att undra om han verkligen fastnar på bild, den fallna ängeln från Maritime Hall.


PAVEMENT är ganska aktuella med sitt femte album »Terror Twilight« [Matador/MNW].


Madelaine Levy

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: