SUEDE
Suede
Nude/Sony 1
Det var länge sedan ett debutalbum var så efterlängtat som Suedes. Man måste nog gå tillbaka till tiden före The Smiths eller till och med Sex Pistols första LP för att finna ett nytt band med lika svindlande krav på sig som Brett Anderson och Bernard Butlers sinnrika rockskapelse. Och inte utan orsak då Suedes tre EP-skivor samtliga varit i »årets bästa singel«-klass.
Hur bra är då Suedes debut? Kan den verkligen mäta sig med historiens främsta rockplattor? Svaret kan bara bli det att »Suede« faktiskt infriar alla högt ställda förväntningar och att det givetvis går att jämställa den med Bob Dylans »Bringing it All Back Home«, Velvet Undergrounds »1969« och Joni Mitchells »Blue«.
De framträdande Bowie-, T-Rex- och Smiths-influenserna till trots är nämligen »Suede« en imponerande samling svårfångade och bitvis gnistrande vackra sånger om det decennium vi just befinner oss i. Sånger som tar oss med till nittiotalets glamfria vardag av arbetslöshet, uppgivenhet och drogmissbruk. Men som i kraft av sin egenart, sitt temperament och sitt hundraprocentiga engagemang ändå lyckas förmedla en vilja att förändra och bygga nytt som varken går att bortse ifrån eller värja sig inför.
I den storslagna ödesdystopin »Sleeping Pills« möter vi mannen som försöker övertyga sin älskade om att livet trots allt är värt att leva — om än bara för att leva det med honom: »Angel, don’t take those sleeping pills/You don’t need them/It’s just time they kill/Angel, give me your sleeping pills/You don’t need them/Give me the time they kill.«
I »Breakdown«, med »Station to Station«-syntar, akustiska »Ziggy«-gitarrer och klassisk Bowie-final, delar Brett med sig av insikten om att: »You can only go so far in your mind.«
Bäst av de nya spåren (»The Drowners«, »Metal Mickey« och »Animal Nitrate« är med allihop) är kanske öppningsspåret »So Young«, en ironisk men samtidigt gravallvarlig hyllning till den period i livet då känslorna är som starkast, kärleken som stormigast och popmusiken som allra, allra viktigast.
»So Young… so young…/Let’s trust each other«, sjunger, kvider, nästan ropar Brett och visar återigen att han äger en fullkomligt magnifik förmåga att tolka »stora« känslolägen. Att sedan »So Young«, i ett par takter, tangerar Bruce Springsteens/Patti Smiths »Because the Night« understryker väl bara att Suede verkligen är förträfflig rockmusik. Unik, frustrerad och traditionell sådan.
Pietro Maglio
Filed under: Album #02, Betyg 09, Pietro Maglio, Pietro Maglio, Suede
Tidskriften POP revisited 