Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Album: PRIMAL SCREAM – Give Out But Don’t Give Up

PRIMAL SCREAM

Give Out But Don’t Give Up

Creation/Sony 146

Som uppföljare till 1991 års »Screamadelica«, där bildad arrogant rock’n’roll och modern house- och klubbmusik kolliderade i decenniets mest fängslande ljudkrasch hittills, är det naturligt att låna Primal Screams nya musik största möjliga intresse. Kraven och förväntningarna blir oundvikligt höga.

Så var det för The Beatles efter »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band«, för The Clash efter »London Calling« och för Public Enemy efter »Yo! Bum Rush the Show«. Samtliga tre sin generations, sin kulturs största, mest inflytelserika musikaliska äventyr. Samtliga med orimliga krav på sig att med uppföljaren fortsätta bryta ny musikalisk mark. Att definiera framtidens musik.

Bobby Gillespie valde att strunta, glömma och ge tusan i allt detta för att i stället ta flyget över Atlanten till Ardent Studios i Memphis, kalla in legendariske Atlantic-producenten Tom Dowd, hyra funkfarsan George Clinton, Muscle Shoals rytmsektion och Memphis Horns blås och spela in en varmhjärtad omfamning av den femtio-, sextio- och sjuttiotalsmusik han älskar så oerhört. Aretha Franklin, Chuck Berry, Ronnie Lane, Flying Burrito Brothers, Sly & The Family Stone, Rod Stewart och framför allt The Rolling Stones.

En gest och en skiva för honom själv och de av hans vänner som redan förstår, en skiva för alla han så ofantligt gärna vill leda rätt. För här handlar det om ett missionsarbete. Ett kall. Varken mer eller mindre.

Och det är också som dessa och hundra- eller tusentals andra förtrollande, bortglömda, världsberömda artister Primal Screams nya musik låter. Som på den goda tiden. Som musik som berör. Som något man hört förr och sedan länge tröttnat på. Välj åsikt efter behag. För Bobby Gillespie är det rock’n’roll. Och han inte bara gillar det; han avgudar det, lever för det och kommer utan tvekan att dö för det.

»Jailbird« öppnar skivan med en av pophistoriens klassiska »tjuvstarter«, ett förstrött bluesriff och ett hip hop-beat så lågt inspelat att man precis hunnit fram till stereon och justerat upp volymen lagom för att slås tillbaka av den vägg av gitarrackord, tjutande flickkörer och sofistikerade rockklichéer som exploderar i högtalarna.

»Scratchin’ like a… cat«, »a monkey on my back«, »howl like a wolf«, »Cadillac«, »I’ve got medication, honey«, »ride on baby, ride on«, »shakin’ to the east, shakin’ to the west«.

Ingen tid, ingen plats att formulera sig. Simpelt, dumt och lika ursprungligt som all blues som betyder något, oavsett om den definierats som soul, rock’n’roll, house, gospel eller dub.

Sedan följer ytterligare två rock’n’rollspår (»Rocks« och Faces-elogen »Call on Me«), fyra karakteristiska, ömtåliga och självömkande Gillespie-ballader, två soulballader (mästerliga »Free«, med Denise Johnson på sång och den mindre lyckade, tjatiga Stax-pastischen »I’ll Be There For You«) och tre druckna, psykedeliska funkresor i gräddfil till dansgolvets centrum.

Och det är först med en av dessa funkadelikatesser, »Struttin’« som Primal Scream på »Give Out…« placerar sina referenser i en miljö, och med en utgångspunkt, där de bidrar till någonting nytt. Miljön är dagens house och techno och utgångspunkten att med hjälp av modern elektronik smälta samman den musik de gillar till något som går att dansa till.

Det vill säga samma idé och arbetsmetod som på »Screamadelica«, där Bobby Gillespie och producenten Andrew Weatherhall samlade ihop all den musik de lyssnar på och dyrkar, ny som historisk, för att låta beståndsdelarna bilda en enda hårt svängande organisk helhet. Gospel och acid house, Stones och I-Roy, The Chiffons och Happy Mondays.

I »Struttin’«, Paul Weller-kollaboratören Brendan Lynchs bisarra omarbetning av George Clintons »Funky Jam«-mix, lyser samma vilja att göra någonting nytt igenom. Att placera det man hittat i en ny omgivning, i nuet.

»Struttin’« är en härlig födelsedagspresent, en show för örat med inslag som laserpistoler, falska slut, gitarrlicks som gäller, techno/house-beats, rent av löjligt utstuderad fasförskjutning, supercoola basslingor, distortion, samplingar, tickande loopar och söndertrampade wah wah-pedaler. Men på »Give Out…« är den tyvärr ensam i sitt slag. Ingenting annat pekar samtidigt lika mycket framåt som bakåt, ingenting annat lockar lyssnaren att samtidigt köpa lika många nya som gamla skivor.

»Give Out But Don’t Give Up« är en av de tre skivor jag kommer att lyssna mest på i år, det vet jag. Men den kommer inte att ha influerat någon av de tre skivor jag kommer att lyssna mest på nästa år, det vet jag också.

Pietro Maglio

Annonser

Filed under: Album #07, Betyg 08, Pietro Maglio, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: