Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] The Clash – Sandinista! [1980]

The Clash
Sandinista! [1980]
Producent: Bill Price Studio: Power Station och Electric Ladyland, New York; Channel 1, Kingston; Wessex, London # CBS FSLN I

DET VAR SENT, sent på natten och The Clash var i stan för att spela in musik till sin nya LP, uppföljaren till det monumentala dubbelalbumet »London Calling«.

»Down the road
came a junco partner,
boy he was as loaded
as can be
He was knocked out loaded,
he was wobbling all over the streets«

Joe Strummers hesa, uppfordrande röst sicksackade sig ut mellan ekoeffekter och dubrytmer, genom dörrar och väggar, ut på gatan utanför legendariska Channel One Studio i Kingston, Jamaica.

Utanför började stämningen bli fientlig. En del av studions musiker och låtskrivare var irriterade över att de inte fått betalt. De hade visserligen inte haft tillgång till studion på ett par dagar och alltså inte jobbat åt rockmusikerna därinne, men det var ju det som var grejen. Borde de inte få betalt för att de inte kunde jobba, nu när vitingarna var där?

Clash, som redan i ett par dagar hankat sig fram på basisten Paul Simenons flickväns kreditkort, fick trots upprepat telefonerande inte ens fram pengar till hotellhyran. Deras skivbolag, CBS, lät hälsa att det skulle fixa sig. Men pengarna dök aldrig upp.

Mickey Dread, en ung jamaicansk DJ som flyttat till England, gjort bra radio där, startat ett skivbolag, gett ut några skivor, lärt känna Paul Simenon och följt med Clash till Jamaica, föreslog en snabb sorti som lösning på vad som såg ut att kunna bli en regelrätt lynchning. Så de gav sig iväg till New York, till Broadway. För att fortsätta på det som skulle bli Clash »New York-album«. Där redan »London Calling« flirtar hårt med Strummer/Jones fascination för amerikansk kultur klev låtskrivarparet nu rakt in i en av Martin Scorseses cinematografiska storstadsdjungler.

Sex vinylsidor fulla av gnistrande, stolt, modern, rytmisk rock’n’roll, och ändå är »Sandinista!« pophistoriens mest missförstådda och underskattade album. Att lyssna på »Sandinista!« i dag är enkelt och en njutning. Dub och gospel, pop och nonsens, disko och rockabilly om vartannat. Musik som lever, samsas och mår bra.

Men få mediaåsikter om »Sandinista!« har handlat om den innovatör, den upprinnelse och den varmt framsträckta hand till popdiplomat, albumet faktiskt är. I stället har mottagandet koncentrerats till frågor om längd, mängd, kontraktsgräl och LP-priser. Vissa har hävdat att det på »Sandinista!« bara finns en kanon-LP, dold i en skur av lösa utfyllnadsskott; andra att här saknas struktur, konsekvens och stringens. Det har också spekulerats i att bandets motiv med trippeln skulle varit att bli fria från sitt ogynnsamma skivkontrakt med CBS.

Allt detta är nonsens.

»Sandinista!« handlar om självförtroende — om att känna få, om ens några, barriärer. »I feel allright… gotta Fender Stratosphere… which means… I can do anything tonight«, sjunger Joe Strummer på den centrala tredje sidans »If Music Could Talk«.

Clash sensationella utveckling som rock’n’roll-band är unik. Ingen annan grupp har förvirrat, förbluffat och utmanat sin publik till den grad Clash gjorde 1977-1980, från »The Clash« till »Sandinista!«. Inte ens Beatles.

Från debutens tvåminuterslåtar över tre ackord, till trippelns mångskiftande trettiosexspårskarneval över 144 minuter, möter vi ett band som upptäckt såväl skivstudions möjligheter som musikhistoriens skattkammare. Ett före detta punkband som sjunger om Buddy Holly och Bo Diddley (»If Music Could Talk«), skriver en gospel (»The Sound of the Sinners«) och använder instrument som xylofon, fiol och harpa. Ett före detta punkband som inleder med disko (»The Magnificent Seven«), gör en bluescover (Mose Allisons »Look Here«), citerar folksångaren Phil Ochs (»Up in Heaven«) och levererar nio magnifika reggaespår på samma skiva.

»Sandinista!« är, för att använda Jan Gradvalls definitioner i detta nummers text om »London Calling«, varken som debuten — »direkt från strupen«, eller som dubbeln — »direkt från hjärtat«.

»Sandinista!« är från hela kroppen, om än kanske främst från fötterna.


Pietro Maglio


MIKEY DREAD – World War III 1980, Dread at the Controls
THE CLASH – Combat Rock 1982, CBS 85570
SLY & ROBBIE – Rhythm Killers 1987, 4th & Broadway BR 512

Annonser

Filed under: Pietro Maglio, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: