Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Sly & Robbie

Sly & Robbie

The Riddim Twins! Trummisen Lowell Dunbar och basisten Robert Shakespeare! En av musikhistoriens viktigaste rytmsektioner! Deras beat har varit det tyngsta på Jamaica i 25 år. Hasse Huss åker till Kingston och London för att prata med Sly & Robbie om vänskap, hårddiskredigering och vilka tonarter som är mest sweet. Dessutom tipsar han om radarparets 29 bästa skivor.

KINGSTON I DECEMBER

Stjärnklar kväll utanför Mixing Lab på Dunbarton Avenue. Mina vänner ser på bilarna vilka som är där. Där är Robbies jeep, säger de. Och Slys. Och Gitsys… Konkurrensen är hård om vem som gör de hetaste skivorna på Jamaica för tillfället, och som dancehallproducenter får Sly & Robbie kanske känna sig förbisprungna av både Dave Kelly och Danny Browne. Men som studiomusiker är de störst, inga är så uppbokade, inga spelar på fler plattor — inga kör såna jeepar!

Trummisen Lowell Dunbar och basisten Robert Shakespeare — kända världen över som Sly & Robbie, eller the Riddim Twins — hör till Jamaicas främsta musiker alla kategorier. Deras inflytande är omätligt. När de började för trettio år sedan sågs den musik de spelade närmast som ett skämt. I dag är reggae en av populärmusikens viktigaste grenar, och Sly & Robbie själva hör till den exklusiva skara musiker som utan överdrift kan kallas klassiker. Bland rytmsektioner platsar de i samma liga som Al Jackson och Donald »Duck« Dunn i Booker T & The MGs, liksom förstås bröderna Carlton och Aston »Family Man« Barrett i The Wailers. Om de kommer att nämnas i samma andetag som Motowns Benny Benjamin och James Jamerson kan bara tiden utvisa. Var för sig och tillsammans har de medverkat på en oräknelig mängd reggaeinspelningar, från 1969 fram till i dag.

Slys första studiojobb var på The Upsetters »Night Doctor«, en av många orgelinstrumentalplattor som Lee Perry gav ut i slutet av sextiotalet. Organisten var Ansel Collins — han skulle bli Slys vän och mentor. Han uppmuntrade och stödde den tonårige Dunbar och när Ansel tillsammans med sångaren och DJ:n Dave [Barker] spelade in »Double Barrel«, en oväntad englandsetta 1971, var det Sly som satt bakom trummorna. Ansel såg till att Sly fick jobb på Kingstons nattklubbar, bland annat med gruppen Skin, Flesh & Bones på populära Tit for Tat. Skin, Flesh & Bones var ett populärt kompband, de spelar exempelvis på Al Browns »Here I Am Baby (Come and Take Me)«, en fin Al Green-cover från 1973.

Ungefär samtidigt började Robbie sin karriär genom att uppträda med förhållandevis okända grupper som The Hippy Boys och Big Relation Band. Från den senare kom sångarna Dennis Walks (mest känd för »The Drifter«) och Cornell Campbell, Jamaicas kanske mest älskade falsettsångare. Robbies första skivinspelningar var som medlem av Charlie Aces Youth Professionals. Charlie Ace var en populär Di i början på sjuttiotalet, känd inte minst för sitt Swing-A-Ling Record Shack, en liten skåpbil från vilken han sålde skivor vid North Parade. Tidigt spelade Robbie också med Augustus Pablo, de var båda medlemmar i Sound Foundation. Här knöts viktiga kontakter. Robbie är basist på många av Augustus Pablos legendariska singlar på etiketterna Hot Shot och Rockers, de som utgör stommen till albumet »King Tubbys Meet the Rockers Uptown«. Robbie säger själv att det var Aston Barrett som lärde honom att spela bas. Och på »Concrete Jungle«, det fantastiska öppningsspåret till The Wailers »Catch a Fire«, är det faktiskt Robbie som spelar.

Kring 1974 börjar ett gäng studiomusiker utkristallisera sig kring bröderna Ernest och Jo Jo Hookims studio Channel One på Maxfield Avenue. Bandet kallar sig The Revolutionaries efter tidens mode, skivomslagen pryds av kamouflageklädda rastas med gevären i högsta hugg. Under åren 1975-1977 släpps en strid ström av reggaeklassiker, de allra flesta med Sly Dunbars vid det här laget karakteristiska trumspel i förgrunden. Basisterna varierar, oftast är det Robert Shakespeare, ibland Ranchie MacLean eller den underskattade Lloyd Parks, som också är en fin sångare. Singlarna har blivit legendariska, »Right Time« och »Back Weh« med The Mighty Diamonds, »Up Park Camp« med John Holt, »Ballistic Affair« med Leroy Smart. Flera fina dubalbum ges ut också, de mest kända är »Vital Dub« och »Revival Dub«.

Kring 1974 börjar Robbies namn dyka upp på producenten Bunny Lees plattor. Studiomusikerna kring »Striker« Lee kallades The Aggrovators, men bestod inte sällan av ungefär samma gäng som The Revolutionaries. Den avgörande skillnaden var i de flesta fall Robbie Shakespeare, vars bas kan höras på en mängd ljuvliga plattor med bland annat Johnny Clarke och Cornell Campbell under de här åren. Med dessa sångare producerade Robbie också några singlar för sitt eget skivbolag Bar Bells, bland annat Johnny Clarkes »Do You Love Me« [1975]. Trummis med The Aggrovators var oftast Carlton »Santa« Davis. Det har ibland sagts att kombinationen The Revolutionaries var ett strå vassare än The Aggrovators, inte minst för att Bunny Lee gav ut så mycket och ibland inte hade total kvalitetskontroll. När man lyssnar till Bunny Lees produktioner i dag, till exempel dub-LP:n »King Tubbys Meet The Aggrovators At Dub Station« [1975], upptäcker man att de är minst lika enastående.

Vid sjuttiotalets slut är Sly & Robbie ett väl sammansvetsat team. 1979 släpper de sin första skiva under eget namn, »Disco Dub«. De spelar med Peter Tosh när denne skriver kontrakt med The Rolling Stones, de producerar »Don’t Look Back«, Toshs duett med Mick Jagger, och det ganska ojämna albumet »Bush Doctor«. De åker också på turné som förband till Stones.

1979 går samarbetet in i en ny fas. De startar skivbolaget Taxi. Den första skivan är Gregory Isaacs suveräna »Soon Forward«. 1979 producerar de också Black Uhurus andra album »Showcase« med klassiker som »Shine Eye Girl« och »Guess Who’s Coming to Dinner«. Black Uhuru lanseras hårt internationellt och Sly & Robbie fortsätter att turnera världen över. Andra lyckade projekt är en serie singlar med Dennis Brown och en mängd fina inspelningar med bland andra The Tamlins, Sugar Minott, Junior Delgado, Gregory Isaacs och Ken Boothe. Även för andra producenter har de tid att ställa upp, främst George Phang, Myrie Lewis och Errol Marshall och Clive Jarrett och »Bebo« Phillips. Under de följande åren spelar de på klassiska plattor med Frankie Paul, Michael Palmer, Carlton Livingstone och Half Pint. 1984 producerar de Ini Kamozes debut. De jobbar även med artister utanför reggaevärlden; Grace Jones, Joan Armatrading, till och med Bob Dylan. 1987 inleder de samarbetet med Phillip »Fattis« Burrell, de spelar bland annat på Frankie Pauls »Warning«. När Burrells etikett Exterminator kommer igång på allvar är det oftast Sly som bygger rytmerna, den tunga »Muslim« är ett typiskt exempel. Hela tiden håller de en hög internationell profil.

1992 toppar deras album »Tease Me« med Chaka Demus & Pliers englandslistan. När Island i mitten av nittiotalet åter öppnar kontor på Jamaica anlitas de flitigt, bland annat för filmmusiken till »Dancehall Queen«, ett intressant men inte helt lyckat försök att skapa en »The Harder They Come« för nittiotalet.

Hela tiden ger de ut skivor på Taxi. Ömsom vin, ömsom vatten, får man väl säga. En del försök till crossover känns lite ansträngda — särskilt deras mix av reggae och latin, »La Trenggae« — men när de inte sneglar på den internationella marknaden får de fortfarande till det. Det göms en mängd pärlor även bland de senaste årens produktioner, även om de inte alltid är så lätta att hitta.

Sly jobbar dessutom med andra musiker äh Robbie. Det kan bottna i att han är den mer driftige av de två — ständigt på jakt efter nya tekniska leksaker, förefaller det. Till viss del beror det kanske på att reggaebasen i någon mån tappat i betydelse, till ragga passar det helt enkelt bättre med syntbas.

Flera vassa bogle-rytmer under senare år har haft Sly som en av upphovsmännen. Med Jazzwad byggde han »Mecca«, en blivande klassiker som ligger till grund för Beenie Mans »Blackboard« och Roundhead & General B:s »Probably You Never Heard«. Medan Robbie tar det cool, jobbar den flitige Sly — ofta tillsammans med gitarristen Lloyd »Gitsy« Willis eller med Firehouse Crew.

I december 1998 har Sly just byggt »Now Thing« för Anthony »Red Rose« Cameron och Anthony Malvo och deras label How Yu Fi Say That? (som distribueras av Greensleeves i Europa). Tillsammans med keyboardspelaren »Lenky« Marsden har han samplat King Jammys digitala klassiker »Sleng Teng«, vänt ut och in på riffet, och sedan voicat Red Rose, Sean Paul, Lady Saw och några till. Särskilt Red Rose »Red Red Red« är magnifik.

»Now Thing« är inspelad på Mixing Lab. När jag är där sitter Red Rose på trottoaren utanför studion medan Sly och ljudteknikern »Bulby« jobbar med mixen. Trots att det är framåt midnatt är det gott om människor i rörelse. George Nooks är där, han har flera plattor som spelas mycket i radio för tillfället, inte minst den tjugo år gamla »Tribal War«. Några av medlemmarna i Morgan Heritage släpar stora väskor genom hallen, ett kalt rum så när som på en inramad affisch på Jimi Hendrix. Hot-Shot Crew, ett ungt gäng med färgat hår och hornbågade glasögon — redo att ta upp kampen med Monster Shack och Scare Dem och allt vad de heter — vaggar av och an bland bilarna på grusplanen och väntar på att något ska hända.

Inne i studion är det kallt som på Nordpolen. Inte bara för maskinernas skull, luftkonditionering är status på Jamaica. En av de stora monitorhögtalarna rasslar betänkligt, en av de små likaså. Vi lyssnar till George Nooks nya singel, inspelad i Herbie Harris och Andy Livingstons lilla studio några kvarter därifrån.

Sly & Robbie arbetar mycket på Mixing Lab, men torsdagar och fredagar är de nästan alltid inbokade på Sonic Sounds. Här finns två studios, skivpressar och ett stort lager. Taxis skivor distribueras härifrån liksom flera andra etiketter. Men många av de nya, heta producenterna har öppnat eget, missnöjda med hur distributionen går till och med de avtal som skrivs. Det är lugnt trots att det bara är en vecka fram till jul. En riktig hit har man, Shaloms »I’ve Got News For You« — en fin låt, men lika långt från dagens dancehall som Melodifestivalen. Sonic Sounds viktigaste kunder för tillfället är nog Sly & Robbie.

Uppe i studion lyssnar Sly tankfullt till en ung rappares insatser över en långsam hip hop-groove. Det låter inte särskilt spännande. »Sly & Robbie sänker sig till vad som helst numera«, säger någon. »Det där är någon rik kille som har övertalat sin pappa att köpa några dagar i studion åt honom«. Mellan monitorhögtalarna sitter en TV, Lauryn Hills nya video fångar allas uppmärksamhet. Robbie sitter på den lilla balkongen utanför, med utsikt över gården. Han röker och pratar med en ung kvinna. Därnere har det vanliga gänget med »Sinbad« och grindvakten Beres i spetsen samlats. De spelar domino och dricker varm Guinness. En journalist står och pratar med Winston Jarrett och Roland Burrell, två klassiska rootssångare — för tillfället med betydligt mer tid än jobb. Jag byter några ord med Robbie, men känner mig mest i vägen. »Later«, muttrar jag. »Easy«, ler han.

LONDON I JANUARI

Råkallt. Men det lyser varmt och inbjudande från fönstren i Island Lifes trevåningshus vid Notting Hill. Sly & Robbie är i stan för att göra promotion för sitt album med Howie B — inte något av deras mest upphetsande projekt, tyvärr. Vi sitter i Chris Blackwells filmrum. Väggarna är midnattsblå, Sly & Robbie är klädda i matchande rött och blått. De är avspända och artiga, även om en kvinna från skivbolaget låter antyda att det brådskar. Om en timme måste de åka till hotellet. Slys mobiltelefon ringer ganska ofta. Men vi får vara i fred. Jag börjar med att välta min tekopp över parkettgolvet.

Förväntade ni er någonsin att det skulle bli så här stort? Engelsmän och japaner åker till Maxfield Avenue och plåtar utanför Channel One. Blood and Fire, Pressure Sounds, Heartbeat och allt vad de heter ger ut CD-samlingar med era tidiga inspelningar.

Robbie: Nej, vi såg det aldrig så. Bwoy, man gör det man tycker bäst om i livet. Vi tyckte bäst om att spela, men vi visste aldrig vad de skulle ha för inflytande. Om Channel One hade funnits i dag så skulle folk bara ta det för givet. Men nu när studion inte finns längre… Så här är det: en åsna vet aldrig vad svansen är bra för förrän han tappar den. A jackass never know the use of him tail ’til him lose it! Nu när Channel One inte finns längre så snackar alla om Channel One. Jag menar, de pratade om Channel One då också, men inte på det viset. Det var den eran, det var då. Så är det.

Väldigt många av dem som köper sjuttiotalsreggae i dag är inte ett dugg intresserade av vad som händer nu. De skulle nog inte lyssna till Slys och Lenkys nya rytm till exempel. Men ni kämpar på?

Sly: Det är som Robbie säger, man gör det man kan och man försöker hänga med. Jag förstod tidigt att man måste jobba med de nya teknologierna. Med datorer. Musiken förändras hela tiden. Jag kommer ihåg när de första toastarna kom. När U Roy hade fyra singlar på listan fanns det ingen amerikansk rap. Du ser hur lång tid det tog för rap att slå igenom… En kloss i taget. Vi trodde aldrig att våra DJ:s skulle slå internationellt. Vi höll på för hemmapublikens skull och för att vi älskade det. Nu har amerikanska rappare byggt en plattform som är värd miljarder, medan DJ:arna på Jamaica inte ens är värda…

Robbie: Tusen!

Sly: Inte ens tusen. Jag menar, folk ser på oss med respekt och så, men vi har ingen plattform att stå på. Hip hop är en industri. Vi tog det för lätt, vi såg det aldrig som en business. Robbie och jag har alltid… Vi träffade så mycket folk i skivindustrin. Tidigt. Mick Jagger, Virgin Records, Chris Blackwell… De lärde oss ett och annat. Men ingen brydde sig riktigt om DJ:s. Vi startade det hela och ändå har vi halkat efter. Andra har tagit över. Vi har inga pengar. Ingen har skivkontrakt längre. Bounty Killer, kanske. Beenie Man. Och Red Rat.

Det är konstigt att Beenie Man & Lucianos version av »Crazy Baldhead« inte har slagit internationellt.

— Nja, det har varit en del schabbel… Det finns de som tycker att det är Beenie Mans bästa skiva. Vi gjorde en Marley-låt till med Beenie and Luciano, »Running Away«, som är väldigt bra. Men de plattorna kommer att komma tillbaka och hemsöka folk. Det är bra rytmer! Jag tycker väldigt mycket om dem.

Men när? Ska vi vänta på att Steve Barrows motsvarighet år 2015 släpper den på en samlingsplatta?

— Nej, de kommer på ett album snart, »DJ Special« tror jag att det ska heta. Chaka Demus & Pliers »Murder She Wrote« är också med. Plattan ska bli ett samlarobjekt!

Fast det finns så många samlarobjekt redan. Reggae behöver väl hits, inte »collector’s items«?

— Det där är ett problem. Robbie och jag vill ta chansen och försöka få till några hits. Det är därför Chris Blackwell har länkat oss med Howie B. Vi har spelat med så många nu — Grace Jones, Gwen Guthrie, Mick Jagger, Bob Dylan, Herbie Hancock… Chris ville att vi skulle gå tillbaka till ursprunget, till bass & drum, som det lät hos King Tubbys på Channel One-tiden. Alla snackar om drum’n’bass, men det är inte alla som vet att det fanns redan på sjuttiotalet. Så vi tittar bakåt, kan man säga. Och Howie B blickar framåt med moderna keyboards och effekter.

* * * * *

Jag försöker mig på lite förtäckt kritik av Howie B:s skiva, som känns väldigt mycket som kejsarens nya kläder. Trots att det finns referenser till både Leroy Smarts »Ballistic Affair« och Johnny Clarkes »None Shall Escape the Judgment« är det ganska menlösa slingor det handlar om. Lite bas, lite trummor, en kompgitarr som sticker upp då och då. Lite eko ibland.

En dub är en version av en låt, av en sång man minns. Mycket drum’n’bass är på något vis bara trummor och bas. Inte finns det någon sång bakom…

Sly: Det är på sätt och vis sant. Från början var ju drum’n’bass just låtarnas musikaliska bakgrunder. Först gav man ut en låt, och sedan var det någon klipsk typ som kom på att mixa bort sången. Men man kunde alltid koppla det till en viss låt.

Det verkar väldigt lugnt på reggaescenen i England nu.

Sly: Det som har tagit kål på reggae är »the one riddim thing«, som alla håller på med. Folk som började lyssna på reggae gjorde det just för uppfinningsrikedomen, för att höra nya basgångar och så. Nu lyssnar man på samma låt en hel dag, på en rytm.

Men en del av de nya rytmerna är ju också uppfinningsrika, »Sleng Teng« och »Joyride« till exempel.

Sly låter tveksam.

— Yeah… Fast när Bob skrev »Crazy Baldhead« och »No Woman, No Cry«, inte satte han fem eller tio man på de rytmerna inte. Nej, han visste att de var bra. Nu handlar det bara om att gardera sig, ingen vet vad som kommer att slå. När vi gjorde »Shine Eye Girl« och de där låtarna, inte sa vi till Michael: »Sjung tio olika låtar, vi vet inte vilken som är en hit!« Vi måste gå tillbaka och försöka göra hit records igen. Det är det som fattas. Vi håller på att förlora något. Alla andra försöker skapa något nytt. Alla har tagit från Jamaica och blandat det med sina egna uttryck, men inte sätter amerikanerna tio man på samma rytm! Köper du tio amerikanska singlar får du tio olika grooves, köper du tio jamaicanska singlar så är det en enda rytm. Du kommer hem och upptäcker att allihop låter likadant.

Diskussionen är lite konstig. Det unika med jamaicansk musik är just spelet mellan olika versioner, det speciella sättet att handskas med det gemensamma rytmarkivet. Och en hel del av det som Sly & Robbie skapat genom åren — på sjuttiotalet, likväl som i dag — är just versioner av klassiska rytmer, inte minst från Studio One. Men det är klart, det är inte samma sak som att använda samma identiska bakgrund tio gånger. Även om det inte heller är en ny företeelse på Jamaica och något som även Sly & Robbie ägnat sig åt, inte minst med rytmen till »Murder She Wrote«. Jag försöker säga att det ändå är ganska häftigt med versioner.

Jag var på Jamaica när Gregory Isaacs »Soon Forward« kom ut, och man gick till skivaffären och där fanns Ranking Joes version »Stop You Coming and Come« också. Det var häftigt!

Sly: Men vi hade bara två man på den rytmen. På den tiden kunde King Curtis spela in en instrumentalversion av »Bridge Over Troubled Water«, Aretha Franklin gjorde sin version och så fanns originalet. Men alla arrangemang var olika, fast det var samma musik. Jag gillar Arethas version, för den har soul och jag älskar orgeln. Jag gillar Paul Simons för att det är originalet, och jag gillar King Curtis version för han är en »tenor man« och vi älskar honom!

Robbie: Nu har vi en rytm och tio olika sångpålägg. That a joke! Ska man göra tio olika »vocals« så måste man göra tio olika bakgrunder, även om det handlar om samma sång. Precis som Aretha.

Så varför är det så här? Är det ekonomin?

Sly: Folk säger att det är ekonomin, men det tror jag inte på. Förr var det ännu kärvare. Ingen tjänade några pengar alls. Om vi går tillbaka till den tid då folk hade skivkontrakt, som på Bob, Beenie och Peters tid [han säger så — fast han menar väl Bob, Bunny och Peter…]. De hade ett förlag, så de var tvungna att skriva låtar.

Robbie: They have fi make music!

Sly: Utan egna låtar, ingen publishing! Vore det så, skulle du se alla bitar falla på plats. Alla skulle börja jobba igen. Då skulle du få se vilka som är kreativa och vilka som inte är det. Nu när alla kör på en enda rytm — det blir bara som något slags ready mades. Två versioner är »nice«, men därutöver är det bara ett sätt att gardera sig.

Men om man bor i Kingston 13, går det att lära sig spela ett instrument över huvud taget? Eller är toasting det enda man kan ägna sig åt?

Sly: Jovisst går det. Om man vill. Yeah, man!

Robbie: Om man vill. Men nu är det ingen som vill. Till och med sångarna vill vara DJ:s. Ingen behöver spela längre.

Kommer det att förändras?

Sly: Det måste förändras. Lyssna på ett album som spelats in på Jamaica i dag, det är bara jobbigt. Så vi får ingen albumförsäljning. Beenie Man hade sin »Zim Zimma (Who Am I?)«, men det var bara en singel. Chaka Demus & Pliers album sålde kanske tre, fyra miljoner exemplar 1992. Men varför kan ingen annan artist hänga på? Det finns gott om talanger men ingen tar något på allvar. Vår reggae kan matcha er popmusik och er R&B. Men inga skivbolag kommer att backa upp någon som inte är kreativ.

* * * * *

Jag frågor hur de jobbar i studion. Sly berättar om hur olika digitala tekniker håller på att ersätta de analoga 24-kanalsbandspelarna. Inspelning direkt till hårddisk, digital redigering, dåliga sångpålägg och musikaliska insatser kan korrigeras i efterhand, takter kan bytas ut…

Är inte det lite skrämmande?

— Man måste vara herre över tekniken. I dag är det svårt att hitta en basist som kan spela stadigt i fyra minuter. När vi började var vi helt fokuserade på just det, det måste vara stadigt. Det var nyckeln till allt. En producent kunde säga: »Bwoy! The riddim no steady, you know. Come back again!« [Ungefär: Hörru, grabben! Det sitter inte. En gång till!]

Robbie skrattar.

— Come back again! Yeah.

Sly: Och den förste de tittade på om det inte satt var basisten. Så han fick skärpa sig. Annars fick han inga pengar. Och han behövde pengarna! Det måste vara tight. Om man gjorde fel så sade producenten bara: »Basen eller trummorna duger inte, ropa på någon annan!« Och utanför satt det någon och väntade. Producenten ropade: »In med honom, låt honom ta det!«. Innan man visste ordet av så hade han gjort det och inspelningen var klar.

Hur gör ni egentligen när ni bygger en ny rytm. Jammar ni? Jobbar ni i någon särskilt tonart?

Robbie ställer sig upp. Det här tycker han om, verkar det som. Han spelar bas i luften.

— Yeah! Ett tag var det e-moll, sedan var det a-moll och d-moll. Förr tyckte jag bäst om molltonarter. Nu spelar det inte så stor roll längre.

Blåsare gillar andra tonarter.

— Javisst. F och Fiss och Bb.

Robbie pratar en lång stund om olika tonarter, om hur de är mer eller mindre »sweet«. Till sist bestämmer han sig för att A-dur är hans favorit för tillfället.

Hur bär ni er åt efter tjugofem år? Det är snart bara Rolling Stones och Isley Brothers som har spelat så länge som ni.

Robbie: Du ser hur glada [»cheerful«] vi är. Du skulle se oss när vi jobbar. Vi är som små barn! Vi respekterar varandra.

Sly: Älskar…

Robbie: Älskar varandra.

Sly: Inga egotrippar.

Robbie: Jag träffar Sly mer än min mamma, mer än min bror och min syster. Mer än mina barn till och med.

Sly: Vi är som en familj. Och vi är inte egotrippade! Vi bara jobbar på. Vi skyller aldrig på varandra om det går dåligt.

Det är konstigt, framgång leder till det för en del, andra blir stora i korken och missunnsamma…

Robbie avbryter.

— Framgång. Vad menar du med framgång? Att ha en miljard dollar?

Nej, egentligen inte. Framgång är kanske att man pratar om Sly & Robbie i samma andetag som man pratar om The Meters, om… Att det kommer att stå om Sly & Robbie i historieböckerna.

— Så ser du det. Men de flesta ser det inte så. Det handlar bara om pengar.

Men man måste kunna betala sina räkningar också.

— När det är Sly & Robbies födelsedag får vi aldrig några presenter. »Ni är miljonärer«, säger folk. »Ni har allt!« Det är det enda vi får höra.

Sly: Inte ens till jul!

Båda skrattar hysteriskt.

Folk måste be er om »a small thing« hela tiden.

Robbie: Åh, du känner till det där! När folk sträcker ut handen är det alltid så här…

Robbie håller ut en tom handflata, som en tiggare.

— Aldrig så här!

Han sträcker fram en knuten hand, så som vänner hälsar på Jamaica.

Men det beror på fattigdom och…

Robbie: Det har inget med fattigdom att göra! Jag har kommit fram till att de flesta jamaicaner är lata. [»Dem just plain, fucking lazy!«] När vi växte upp var det hårt och fattigt. Mamma måste gå hemifrån och skura och tvätta för att kunna skicka mig till skolan.

Sly: Min mamma sålde tomflaskor för att jag skulle kunna gå i skolan. Ibland sade jag att jag inte ville gå den dagen, så att hon skulle kunna laga mat för pengarna. Två shilling kanske, som hon kunde gå och handla för på lördagen.

Robbie: En gång träffade jag på en tiggare utanför en Kentucky Fried Chicken. Han sade: »Whapn’, dads? Beg you a money now!« [Ungefär: Hur är läget? Kan du avvara en slant?] Jag sade: »jag har inga pengar.« Han sade: »Mi hungry, man. Köp lite mat åt mig!«. Jag sade att det kan jag göra, men du får inga pengar. Sedan frågade jag honom: »Hur mycket pengar tjänar du på det här?« Han började skratta och drog sig undan lite. Jag sade: »No, man! Man to man. Berätta nu! Hur mycket tjänar du? En dålig dag?« Han sade: »’Pon a bad day, me make like a lickle two-five, three thousand…« [tretusen jamaicadollar är drygt sexhundra kronor]. Varje dag! Vi som jobbar får inga två, tretusen dollar om dagen. Ibland får man spader. De kommer släpande på barn som inte ens är deras egna och vill ha pengar till medicin. Och sedan skrattar de bakom ens rygg. Titta på alla skojare i märkesjeans. När de går ut och dansar tror man att det är Prince Charles som kommer!

Robbie har kommit upp i varv nu.

— Visst finns det de som verkligen har det kärvt. Men man vet inte vem som är vem längre.

Ibland hör man folk säga att de som bor »uptown« inte gör riktig reggae, som Sean Paul och Don Yute. Bara för att de är kids från mer välbärgade områden.

Robbie: Om någon skulle säga till mig att Sean Paul eller Don Yute inte gör riktig musik så skulle jag fråga: Vad är »riktig musik«, då? Uptown eller downtown har inget med saken att göra. Alla måste hjälpa varandra.

Men Jamaica är ett splittrat samhälle.

Robbie: Så har det alltid varit, det är inget nytt. Med Sly & Robbie är det så här: en massa människor säger att de är ärliga mot oss, men det är de inte. Man lär sig med åren. Vill de hata oss, så får de göra det. Sly säger alltid: »Gud sover aldrig«. Vill någon slösa bort all kraft på att hata oss så får han göra det. Tio, femton, tjugo år senare sitter han vid vägkanten och hatar fortfarande.

Många verkar vilja hålla hatet vid liv. De vill se ilska. Det är den romantiska bilden av reggaeartister.

Robbie skrattar så han kiknar.

— Visst, visst. Som Bounty Killer. Han är som bäst när han är på krigsstigen! När Beenie Man och Bounty Killer ligger i krig med varandra så kommer det grymma plattor med Bounty Killer. Fast det är klart, det handlar om musik. Så har det varit länge. Derrick Morgan och Prince Buster brukade ha grymma fighter…

Jazzbo och I Roy…

— Yeeaah! Men de unga nu för tiden… Äsch! Glöm det, förresten!

Robbie hejdar sig.

Hela Bobo Dread-grejen…

— Oj, det är något helt annat. Det vill jag inte prata om.

Det här är känsligt. DJ:s (och Bobo Dreads) som Sizzla och Capleton och deras tal bland annat om att bränna Jesus har splittrat det djupt religiösa Jamaica. Orättvisorna i det jamaicanska samhället är förfärliga och det är inte svårt att klä samhällskritik i termer av både ras och klass. Däremot är det tveksamt hur stor genomslagskraft de afrocentriska tongångarna har. Jamaica är länkat till omvärlden i extremt hög grad. De flesta familjer är translokala, det finns inte en människa som inte har släkt och vänner i USA och Storbritannien, eller har varit där själv. Back to Africa lockar nog inte många i det verkliga livet, även om metaforens makt är stor.

Jag försöker styra tillbaka samtalet till musiken. Jag frågar vad som är roligast, att spela live eller jobba i studion.

— Att jobba i studion, det är lättare att vara kreativ då.

Det verkar som om ni jobbar »live« i studion. Jag tittade på Black Uhurus »Sinsemilla«, det står på omslaget att den spelades in den 26 januari, och mixades den 4 februari 1980. Gick det alltid så fort?

— Visst. Vi gjorde rytmerna en dag, vi voicade nästa dag, och mixade dagen därpå! Allt tog en dag. Vi höll aldrig på i månader.

Det finns en låt med Gregory som jag tycker mycket om. Den heter »If I Don’t Have You«. Är det ni som spelar på den?

Sly: Förmodligen.

Robbie: Förmodligen. En gång gjorde vi ett album med Gregory. Han frågade oss om det var okej att han skrev att det var Roots Radics som spelade. För att pusha dem lite grann. Han brukade ha dem som kompband på sina turnéer. Och vi sade ja.

När var det här?

— Efter »Soon Forward«…

Sly börjar nynna.

— Da da…

Robbie: »Tune In«!

Sly: »Tune In«! Han hade gjort sex låtar med oss innan. »Soon Forward« var den första.

Robbie: Så förmodligen är det vi som lirar på plattan du pratar om, fast det står Roots Radics på etiketten.

Det här är fascinerande. Fast det är förstås omöjligt för Sly & Robbie, liksom för de flesta jamaicanska musiker, att minnas alla inspelningar de varit med om. Och vad som händer med rytmerna efteråt är det omöjligt att ha koll på. Någon har sagt att frågar man en jamaicansk musiker om vilka skivor han är med på, så får man en lång lista till svar. Där alla Bob Marleys album är med. Men i Sly & Robbies fall är listan oändlig.

Hur var det att jobba med Dylan?

Robbie: Dylan bara kom in, fixade med sin gitarr. Han kliade sig i huvudet. Han sade: »Well…«. Han tände en spliff också, eller hur?

Sly: Jo.

Robbie: Han tände sin spliff, satte sig ned, plockade upp gitarren och började spela. Och sjunga. Och Mark… Mark… Vad hette han…?

Sly: Knopfler. Dire Straits.

Robbie: Yeah. Han var producent. Han satte ett papper framför oss med ackorden och låttitlarna. Bob började sjunga och Sly började spela. Vi bara satte igång och spelade.

Så det var en snabb affär det också?

Robbie: Jo, men under tiden vi höll på, från att Bob kom in, så gick bandet hela tiden. Det visste vi inte. Allt spelades in. Låt oss lyssna, sade Bob. Vad då? sade vi. Bara en tagning? Men vi gjorde kanske två, tre av varje.

Sly: I olika tonarter…

Robbie: Just det, i olika tonarter.

Sly: Fyra tagningar i olika tonarter.

Robbie: Sedan lyssnade vi. Oftast var det första tagningen som användes. Utom »Jokerman«.

Sly: »Jokerman« var den enda vi spelade in två gånger. Nästa morgon ville han ha en till! Så vi drog igenom den en gång, och bandet rullade och Dylan sade: »That’s it!« Vi visste inte ens att det var en tagning!

»Jokerman« är fin. Jag tror Dylan har lyssnat på mycket reggae. Och säkert en hel del calypso också, Sparrow…

Robbie: Bob Dylan är en av de bästa. Han var en av de artister vi växte upp med. Vi lyssnade till honom varje dag. Inte trodde jag att jag någonsin skulle träffa honom, när jag gick i skolan. Ännu mindre att jag skulle spela med honom.

Plötsligt blir det bråttom. Skivbolagskvinnan kommer in. Bilder ska tas, teet ska torkas upp, adresser ska bytas. Sly & Robbie slänger sig i var sin läderfåtölj. Robbie stoppar in en cigarett i ett svart munstycke. Ett tag hör jag inte riktigt vad han säger. Bara den sista meningen:

— Jag älskar honom fortfarande. Still love Bob Dylan.


Sly & Robbie stängde in sig i studion efter floppen »Drum & Bass: Strip to the Bone By Howie B« [Palm Pictures]. Nya riddims kommer i höst.


Hasse Huss

Postat i:Hasse Huss, POP vol 2 #8, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: