Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Motowns ryggrad

Lyssna på vilken som helst av Motowns inspelningar från tidigt sextiotal till tidigt sjuttiotal. Jamerson/Benjamin är ryggraden till dem alla.

JAMES JAMERSON var en väldig, majestätisk figur med stora händer och ett allvarligt, uttryckslöst ansikte. Benny Benjamin var liten, senig med vass tunga och snabb uppfattningsförmåga. De må ha sett ut som ett omaka par stående bredvid varandra, men i skivstudion valde omöjliga att skilja åt: Jamersons bas och Benjamins trummor utgjorde den tätaste rytmsektion som existerat.

Läs hela artikeln

Filed under: , Jan Gradvall, POP #04, , , ,

[POP #4] Holland-Dozier-Holland

Det ser ut som en kemisk formel, och är på sätt och vis det också. Trion Holland-Dozier-Holland är en av de allra viktigaste och lättast identifierbara ingredienserna i Motowns framgångsrecept.

EDDIE HOLLAND, Lamont Dozier och Brian Holland representerar med sina låtar och sina produktionsmetoder den yttersta spetsen av det sound och den popestetik som vi kommit att identifiera med Motown. Vilket i och för sig är en väldig förenkling…

Läs hela artikeln

Filed under: , Lennart Persson, POP #04, , , ,

[POP #4] När stilen vinner över själen

Bakom den glamorösa fasaden var livet för Tamla Motowns flickgrupper allt annat än jättetoppen hela tiden.

DET VAR förmodligen en helt vanlig dag i Hitsville USA, Motowns högkvarter. Ett test av en nyskriven låt, några minuters intensivt lyssnande och ett beslut. Året var 1964 och Lamont Dozier var just i färd med att spela upp en ny låt, som han tyckte borde passa Marvelettes. Men Wanda Young, en av solosångerskorna tyckte inte om den nya låten och tackade nej. Låtens titel: »Where Did Our Love Go«.

Läs hela artikeln

Filed under: , Hans Olofsson, POP #04, , ,

[POP #4] Samla mammas Tamla

Ett dussin Motown-singlar i backspegeln.

JAG KOMMER IHÅG den första singelskiva jag köpte. I den kombinerade bok- och pappershandeln i Åkersberga, norr om Stockholm. Cyklar sålde de också. Och grammofonskivor. Det var sommaren 1962 och skivan var »Please Mr. Postman« med The Marvelettes. Den var utgiven på Simon Brehms vackra etikett Karusell. För det skulle dröja ända till 1965 innan Motown blev så framgångsrikt att man fick en egen etikett i Europa. De allra första plattorna på Berry Gordys bolag gavs ut i England på London och Fontana, senare på Oriole och Stateside. Och i Sverige, som sagt, kom »Please Mr. Postman« ut på Karusell.

Läs hela artikeln

Filed under: Hasse Huss, POP #04, , ,

[POP #4] Vett och etikett

Hela historien om herr Hitsville och hans imperium.

DET VAR I JULI 1960. Anledningen var utgivningen av The Miracles singel »Way Over There«. Halvsidesannonsen i branschtidningen Cashbox sparade inte precis på krutet. Budskapet var kaxigt och iögonfallande:

From out of the midwest comes a new label destined to take it’s place among the leaders of the industry; Tamla, prexied by one of the young, driving geniuses of the music business today — Berry Gordy Jr, Mr Hitsville.

Läs hela artikeln

Filed under: , Lennart Persson, POP #04, , ,

Kategorier