YVONNE
Getting Out, Getting Anywhere
Beat That/Border
På scen har Yvonne alltid varit en svartklädd, vitsminkad rockmaskin av den mest elektriska sorten. Fem slipsklädda slashasar i bakgrunden och längst fram Henric de la Cour, en spastisk jätte med mikrofonsladden i en snara runt halsen. Jag har gillat dem varje gång jag sett dem.
Att deras första skiva »For Your Pleasure« blev en muggigt producerad historia, utan ett uns av konserternas spänning, är fortfarande svårt att förstå. Instrumenten mixades ihop till dynga och dränkte Henrics röst som förgäves försökte vara mörk och manlig.
Postat i:Album #23, Betyg 06, Fredrik Strage , Fredrik Strage, Yvonne
Den amerikanska alternativrocken beskylls ibland för att vara för smart för sitt eget bästa. Somliga menar dessutom att den är osexig och inte svänger det minsta. Ofta kan jag inte annat än att hålla med. Som nu. Visserligen har jag aldrig lyssnat på Yo La Tengo för att partaja igång helgen, den här trion har aldrig haft den funktionen. I stället har de levererat musik som med sina vibrerande, försiktigt ihopflätade gitarr- och orgelmattor triggat fram sakta stegrande stämningar med en oerhörd nerv.
»Jag har aldrig lirat på Lotto«, sjunger Bono i »The Playboy Mansion«, men hans kollega Adam Clayton har definitivt dragit en vinstlott i livet. Det är en säregen upplevelse att höra honom spela exakt samma entoniga basriff i U2:s senaste singel och albumöppnare »Discoteque«, som han gjorde på debut-LP:ns storsingel »I Will Follow« för 17 år sedan. Samtidigt som man betänker att detta faktiskt är världens rikaste basist! Trots att han inte spelat en nyskapande eller spännande ton på snart två decennier. När resten av bandet (till och med Larry Mullen har lärt sig sampla lite breakbeats och jobba med dubbla DJ-däck) mangrant anstränger sig för att hitta nya influenser och infallsvinklar, då fläskar Clayton bara på med det gamla »I Will Follow«-riffet en gång till.
Det är kul igen. Det är kul på samma sätt som när det kom en flexi på »This Friendship of Ours« med Sound Affects och jag smälte av en fantastisk refräng och lyckorusiga fioler. Eller som när jag stod en lördag på Café Kristina i Växjö och knockades så hårt av »Pants Worn Through« och »Postcard Summers« att jag dagen efter bankade in en superlativchock till konsertanmälan som Smålandspostens datasystem antagligen inte hämtat sig ifrån ännu.
Någon gång runt 1994 började My Bloody Valentines gitarrist, producent, sångare och låtskrivare, Kevin Shields, att lova en uppföljare till 1991 års mästerverk »Loveless«. »Nästa år«, sade han. Sedan dess är vi många som väntat andäktigt. Att han också gick ut och påstod att skivan skulle vara drum’n'bass-influerad höjde förväntningarna ytterligare.
