MC EIHT
Death Threatz
Epic/Sony
Västkustrapparen MC Eiht hade en biroll i bröderna Hughes ghettoskildring »Menace II Society«. Han spelade småfifflaren A-Wax och fick samtidigt en hit med »Streiht Up Menace« från filmens soundtrack. Tre år senare glider han fortfarande omkring på samma smutsiga bakgator i Los Angeles med sitt gäng Compton’s Most Wanted i släptåg. De ser bröder skolka från skolan. Hänga i gathörnen. Råna affärer. Och raderas ut av en överdos eller en svärm pistolkulor innan de fyllt 25. Inte undra på att Infinite Mass diggar honom stenhårt och har låtit honom producera två spår på sitt kommande album.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Album #18, Fredrik Strage , Betyg 3, Fredrik Strage, MC Eiht
TVÅ MÅNADER efter sin sjuttioårsdag, 14 juni 1994, avled Henry Mancini. Sörjd av både film- och popvärlden som tidernas främste soundtrackkompositör.
Det begynnande steget mot odödlighet tog Henry när han som elvaåring såg sin första ljudfilm på bio. På stående fot, eller snarare sittande bak, bestämde han sig för vad han skulle bli när han blev stor: filmmusikkompositör. En något udda framtidsdröm i en omgivning där alla andra grabbar drömde om att bli fotbollsstjärnor eller baseballproffs, men slutade i stålfabriken.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Kjell Häglund, POP #09, hej då , Henry Mancini, Kjell Häglund
DET MÅSTE HA varit så där elva år sedan jag första gången hörde textraden »det kanske låter banalt, men jag saknar dig så« i Ratatas »Jackie«, den enda svenska poplåt som någonsin varit i närheten av att fånga saknaden i The Doobie Brothers »What a Fool Believes«.
Att Scocco saknade henne var egentligen ingen överraskning, det brukar man göra i poptexter. Men det var första gången jag hörde en manlig sångare erkänna att formuleringen, själva känslan var banal. Det var pinsamt att sjunga den där raden. Precis lika pinsamt och svårt som att säga »förlåt« när det verkligen behövdes.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Andres Lokko, POP #09 , Andres Lokko, Mauro Scocco
Det här är viktigt. Det handlar om musik som gör dig varm i huvudet av upphetsning, om att all populärmusik i hela världen hänger ihop; om ett uråldrigt, kanske genetiskt behov att befria sig med musik. Det pågår ett krig därute och piratradion har ockuperat luftrummet. KJELL HÄGLUND försöker förtvivlat följa utvecklingen från ett hotellrum i en stor stad.
SEN FREDAG EFTERMIDDAG, sensommaren nittiofyra. Om radionätet vore väder skulle hela London svepas in i dess tungt frekvensbelamrade dimma och piratstationerna smattra som ett hällande regn mot biltak och sovrumsfönster. Himlen skulle kröka rygg under fyrtio parallella kriminella kanaler med house och jungle, utsända från rökiga kök i rivningskåkar, mögelblöta förortskällare och urinluktande uppbrutna vindskontor i halvövergivna höghusområden. Tim Westwoods rapshow på Capital FM och Pete Tong’s Essential Selection på Radio One står överraskade och dränkta i skyfallet medan ledande kommersiella dansstationen Kiss FM visserligen snabbt etablerat en jungleshow, men naturligtvis i torrt väder; om onsdagarna.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Kjell Häglund, POP #09 , Kjell Häglund
MAZARINE STREET
The Beast of…
Fine Tone/Border
Det var ingen tillfällighet att rockgurun Ebbot Lundberg gästade en av Mazarine Streets spelningar på klubb Hemulen i Göteborg, ett inhopp jag hade turen att bevittna.
Det är ingen tillfällighet att stockholmarna känner sig mer hemma i rocknästet Göteborg där de kan snacka boogie med sina själsfränder Silverbullet och Ebbots The Soundtrack Of Our Lives.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Album #18, Terry Ericsson , Betyg 6, MAZARINE STREET, Terry Ericsson
IVAN MATIAS
Something Special
Arista/BMG
För nittiotalets amerikanska R&B-artister har attityden och kläderna ofta varit gatusmart hip hop, även om musiken varit ren soul. D’Angelo, Jodeci och Mary J. Blige skulle alla göra sig utmärkt på annonspelare för Tommy Hilfigger eller Lugz. Den visuella gränsen mellan hip hop och R&B är för länge sedan utsuddad.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Album #18, Hanna Åberg , Betyg 6, HANNA ÅBERG, IVAN MATIAS
London, ett och ett halvt år senare. Brett Anderson har flyttat, sköldpaddan är död och gitarristen och låtskrivaren Bernard Butler har lämnat Suede. Det är en inte alltigenom vacker historia som Brett har att berätta. Men en ny skiva, »Dog Man Star«, ligger klar och bandet har en ny gitarrist. Det är höst och, tro det eller ej, vi behöver Suede mer än någonsin.
DET HAR HÄNT en hel del sedan vi sågs sist. Då var det februari 1993 och Brett hade just kommit hem från Suedes första spelning utanför England. Europa höll som bäst på att lära sig uttala Suede, allt medan Brett försökte kurera en förkylning i sin stökiga lägenhet vid Notting Hill. Suedes debutalbum var precis färdiginspelat, »Animal Nitrate« var ögonblickets bästa singel och POP utnämnde Suede till världens bästa popband.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:Andres Lokko, POP #09 , Andres Lokko, Brett Anderson, Suede
Hon inte bara kände honom, han drack ofta upp allt hennes kaffe. Kristina Adolfsson minns mannen som hittade på den europeiska rockjournalistiken. Sebastian Stebe satte på bandspelaren.
»FÖRSTA GÅNGEN jag träffade Nick Kent var backstage på en popfestival. Av någon anledning slog sig Nick ner hos mig och min man, Henri Padovani, och satt sedan där hela dagen, kvällen och långt in på natten.«
— Nick Kent var redan en levande legend och hela tiden dök det upp unga män och sade saker som: »Kim Fowleys produktion av Modern Lovers kan inte mäta sig med John Cales«. Efter ett tag tröttnade Nick och blev allt bryskare i sina bortviftningar. Plötsligt kom en nervöst svettig »vanlig« kille och började prata om Genesis eller nåt liknande. Då kom Nick igång och gick igenom hela Genesis katalog med honom och förde en diskussion om »The Lamb Lies Down on Broadway« gentemot »Selling England By the Pound«.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:POP #09, Sebastian Stebe , Nick Kent, Sebastian Stebe
Sebastian Stebe följer med Mushroom, Daddy G och 3D till matsalen för att prata lite om gigantiska bananer, virtuell verklighet, EU och nya albumet »Protection«.
MASSIVE ATTACK är hungriga. Våldsamt hungriga. De har väntat och väntat, i nästan två timmar, på att få smörja sina krås. Men på grund av oförutsägbara illvilligheter som sena flygplan och trögstartade tåg visar klockan långt över lunchtid när jag andfått checkar in på Virgins huvudkontor i London.
Mushroom, 3D och Daddy G spelade tillsammans med vänner som Tricky Kid och Shara Nelson in 1991 års mest uppmärksammade album »Blue Lines«. En unik kombination av house, dub, soul och hip hop som tog den brittiska kritikerkåren och hela världens trendmedvetna poprörelse med storm.
Läs hela artikeln
Arkiverat i:POP #09, Sebastian Stebe , 3D, Daddy G, Massive Attack, Mushroom, Sebastian Stebe
