Han vill bara tacka för ett gammalt råtthål på Tegnérgatan. Och hålla indielågan brinnande. Terry Ericsson spetsar öronen inför ett nytt demoår.
JAG SAKNAR Pet Sounds Bar. Ja, nu när indievindarna fortsatt blåsa starkt efter urladdningen på Emmabodafestivalen känner jag att det finns ett tomrum efter det där råtthålet Tre Backar på Tegnérgatan i Stockholm, där klubben huserade. Stället i sig var av underordnad betydelse. Det var den perfekta timingen som gjorde att den normalt sett hopplösa källarlokalen blev en klassisk mötesplats för indiepossen och indiepopgenrens alla lovande band. Året var 1993, månaden september och i ungefär samma veva hade jag själv känt anstormningen av nya intressanta popband runt om i landet (det blev en artikel i POP #5+6 kallad »I Skolan« som summerade den största indievågen som drabbat den svenska popscenen).
Nu, fyra år senare, är läget inte riktigt detsamma vad gäller nya bra grupper. Att nästan samtidigt kunna presentera nya förmågor i klass med bob hund, Cardigans och Brainpool kan vi nog bara drömma om. Fast det finns helt klart en rörelse som liknar den 1993. Det jag framför allt saknar är ett ställe med den där känslan som liksom fanns i väggarna på Pet Sounds Bar. I princip samma klubb har visserligen fortsatt på Studion, men det har aldrig blivit riktigt samma sak. Och någon annan, lika given knutpunkt för svensk oberoende musik än Pet Sounds Bar har åtminstone inte jag upptäckt.
Inför nästa år ser det ändå ljust ut för de små oetablerade bandens möjligheter att visa upp sig, åtminstone i Stockholm. Ställen som Fritz’s Corner (tidigare Bottleneck), Demoteket Lava, Kafé 44 och Volym (som troligen kör en livesatsning på Tantogården) slår sina kloka huvuden ihop och satsar friskt i samband med att Stockholm firar sin status som Europas Kulturhuvudstad ’98. Men om det blir något som tangerar de bästa och blötaste kvällarna nere i den där källaren på Tegnérgatan återstår att se. Jag ville bara säga tack så här några år i efterskott. Tack för att ni förstörde alldeles för många av mina hjärnceller. Tack för alla roliga minnen. Tack, tack, tack.
Trägen vinner. Göteborgstrion Oracle har bombarderat mig med demosar under det gångna året och för varje ny kassett har de tagit små steg framåt. Den senaste demon slår det gnistor om. Jonas Hasselgrens band har gett sig fan på att bli bäst, och på spår som »Distant Clouds« och »Want Me?« närmar de sig den riktigt intressanta sidan av amerikansk undergroundrock där ansiktena utåt är de nästan uttjatade förebilderna Sonic Youth och Dinosaur Jr. »Distant Clouds« inleder försiktigt för att plötsligt spraka till i ett elektriskt inferno. Det låter som alla propparna i ett elskåp brinner upp samtidigt. Det J Mascis-inspirerade gitarrsolot på »Burning Now« är rena vulkanutbrottet. Vid något tillfälle tangerar dessutom Jonas sång den självsäkra stil som fanns hos Johan Holmlund, sångare i indielegenderna Easy. Oracle är definitivt ett band att hålla extra utkik efter under nästa år.
Detsamma kan sägas om stockholmskvintetten Pimm’s. I frontpojken Sung-Kyu Choi har de en stjärna i vardande — hans röst kommer att sätta många popflickors hjärtan i brand. Jag gillar egentligen den förra demon bättre men kan samtidigt se och höra vilka möjligheter de har med sin stundtals bombastiska, Suede-färgade pop. Om bara en tiondel av Sveriges samlade Suede-fans upptäcker dem är succén given. På »Malplacé« är Sung-Kyu och rotar i Roy Orbisons sångregister och han är sannerligen inte långt efter Magnus Carlssons uppmärksammade vokala insatser i Weeping Willows.
»Kevin Shields i stället för Git Shields, Downers i stället för Uppers, vitt brus i stället för svart soul…«. Lite nostalgisk och lätt imponerad blir jag när jag lyssnar på Kumlas shoegazertrio Swoon. Även om jag kan ifrågasätta meningen med att så uppenbart försöka återskapa exakt de ljud som My Bloody Valentines Kevin Shields gav ifrån sig för många år sedan.
Plain och Emerick har båda subtila Eggstone-influenser på varsitt av sina insända spår. De förstnämnda gör på »The Day According to Tomorrow« en sofistikerad pop med snygga tempoväxlingar. Men är mindre roliga när de skojar med kända Black Sabbath-riff och spelar punk.
I karlstadbandet Supernova återfinns ex-basisten i Crush, Thomas Rosevall, i sättningen och jag har än i dag lite svårt att smälta att hans förra band aldrig infriade mina högt ställda förväntningar efter några explosiva demos. Kanske når Supernova längre, men de måste nog hitta något mer eget. Bra men identitetslös svensk indie.
Oförargligt popnördiga Neil Armstrong fortsätter ånga på i sin Brilliant Corners/Housemartins-stompiga stil. Småkul, men utan låtar som riktigt griper tag.
Halmstad-kvartetten Sparky är fyra unga flickor som än så länge drivs av det gamla punkidealet hellre än bra. Tänk er en svensk motsvarighet till Talulah Gosh. Tänk Kill Rock Stars, det lilla skivbolaget i Olympia som blivit ett starkt fäste för Riot Grrrl-relaterade band som Huggy Bear, Bikini Kill, Lung Leg och Pussycat Trash. Sparky lyckas inte alltid så bra, men deras egna »Persecutor« är bedårande amatörpop.
Slutligen dags för fem-i-topp-listan över årets bästa demoband:
1. Sideshow Bob
2. Sobsister
3. Pimm’s
4. Oracle
5. Kracklites
Årets mest minnesvärda demolåt var Pimm’s »One Time, Ten Times, Too Many Times«, en låt som fick vuxna män att åtminstone kippa efter andan.
Årets julhälsning skickar jag till alla som på något sätt försökt lyfta fram alla små oberoende popband (såväl svenska som utländska), från fanzineskribenter till konsert- och festivalarrangörer. Ni vet vilka ni är. I augusti nästa år firar vi att det var tio år sedan My Bloody Valentine gav ut sin epokgörande tolva »You Made Me Realise«. Tills dess: håll indielågan brinnande.
E-MAIL TILL TERRY: ericsson@ot.se
EMERICK c/o Peter Björkman, Gränsvägen 286, 163 52 Spånga
NEIL ARMSTRONG c/o Levi Orebjörk, Uttinivägen 1, 129 38 Hägersten
ORACLE c/o Jonas Hasselgren, Bäckegatan 30 B, 413 16 Göteborg
PIMM’S c/o Niklas Landberg, Tjärhovsgatan 43, 116 28 Stockholm
PLAIN tel. 040-97 56 85 (Kristoffer Jonzon)
SPARKY c/o Christine Björk, Sniljegången 3, 302 44 Halmstad
SUPERNOVA c/o Niklas Gustafsson, Engholmsgatan 6, 652 21 Karlstad
SWOON c/o John Hård, Hägergatan 84, 692 36 Kumla. Hemsida: http://www.harald.net/shallow-swoon
Terry Ericsson
Filed under: POP vol 2 #3, snart, Terry Ericsson, Emerick, Neil Armstrong, Oracle, Pimm's, Plain, Sparky, Supernova, Swoon, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 