Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Small Faces

Den 20 april 1991 var inte den roligaste dag Steve Marriott upplevt, inte ens om han överlevt den. Han var på toppen 1966 med Small Faces och arbetade sig sedan målmedvetet neråt. Men prickade man in formtoppen till 1966, då blev man odödlig.

STEVE MARRIOTT blev en notis i världens tidningar när han dog för ett och ett halvt år sedan. En kort text, nio meningar, där nyhetsbyrån AP i London lakoniskt sammanfattar hans liv och död:

»Steve Marriott, medlem i sextiotalsgruppen Small Faces, avled på lördagen i sitt hem i en eldsvåda som enligt polisen orsakats av en brinnande cigarett. Övervåningen och taket förstördes på 1700-talshuset nära Saffron Walden, sju mil nordöst om London. Marriotts tredje fru Toni hade bott hos vänner över natten. De hade inga barn.

Marriott, som blev 44 år, var gitarrist och sångare. De andra medlemmarna i Small Faces var basisten och sångaren Ronnie Lane, trummisen Kenny Jones och Ian MacLagen på keyboard. Marriott och Lane skrev större delen av gruppens material.

Small Faces upplöstes 1968. Marriott och Peter Frampton bildade Humble Pie, och Lane och Jones, tillsammans med Rod Stewart, bildade The Faces. Marriott inledde en solokarriär 1976.«

Det var allt det fanns anledning att skriva efter dödsfallet den 20 april 1991. Men egentligen står där väldigt mycket. Där står att inget Steve Marriott gjort de senaste 15-20 åren var något att orda om. Han började på toppen och arbetade sig tämligen målmedvetet neråt.

Och så framgår det ganska klart att Steve Marriotts sista dag inte tillhörde de roligaste han upplevt, inte ens om han överlevt den. Han dog i moll.

Sorglig läsning en söndagmorgon i april.

Man blir så klart också irriterad över att Ian MacLagans namn är felstavat, och så undrar man varför varken han eller Ron Wood fick vara med och bilda Faces, vilket de ju var, och keyboards heter det väl ändå, och Small Faces upplöstes faktiskt tidigt på nyårsdagen 1969.

Egentligen sitter man där med något slags ihåligt samvete över att en av ens forna idoler grälat med frugan och slagit på en sista brakfylla och rökt ihjäl resterna av sig själv, eller kokt sig en sil för mycket eller vad han nu hade för sig där i övervåningen — utan att man gjort något åt det.

Till exempel gått och lyssnat på Steve Marriott när han var i Göteborg någon gång i mitten av åttiotalet. Det var förmodligen inget höjdargig. Men om inte jag, som stått framför spegeln och öst primalskrin av uppskattning för länge sedan, om inte jag gick och lyssnade — vem skulle då gjort det?

Det är ju egentligen bara vanlig hederlig hyfs. En gest för att betala tillbaka lite för de omtumlande upplevelser denne lille store man erbjudit tidigare.

* * * * *

Och säkert dröjer det inte länge förrän jag slår upp tidningen och en söndagmorgon (kända artister dör alltid vid veckosluten) får läsa: »Ronnie Lane, medlem i sextiotalsgruppen Small Faces, avled i går i sitt hem efter en längre tids sjukdom. Lane, som sedan mitten av sjuttiotalet lidit av obotlig multipel skleros (MS), var en av förgrundsfigurerna för den så kallade modsrörelsen under sextiotalet och skrev tillsammans med Steve Marriott flera av Small Faces stora skivsuccéer, som >Hey Girl<, >My Mind’s Eye<, >Itchycoo Park<, >Lazy Sunday, >All or Nothing<…« och så vidare, några rader till.

Så — medan Ronnie Lane fortfarande är i livet — en liten personlig hyllning till ett av de rockband som jag haft mina närmaste relationer till. Ett band som var som bäst och fräckast det sagolikt fantastiska popåret 1966. Prickade man in formtoppen till just 1966, då blev man odödlig.

Upptakten ägde förstås rum året innan, eller rättare sagt i Steve Marriotts fall redan den 29 mars 1963, då han kom ut med sin första solosingel. »Give Her My Regards« (Decca F 11619) vilket ledde till inspelningskontakt med skivbolagskollegorna Rolling Stones legendariske manager och producent Andrew Loog Oldham, men på vinyl kom inget mer ut av det. Och debutskivan blev en flopp.

Så Steve bildade ett band, The Frantics, som strax blev The Moments, och gjorde en cover på Kinks genombrottslåt »You Really Got Me« för USA-marknaden. Emellertid förhöll sig även amerikanerna kallsinniga.

Marriott — som vid tolv års ålder blev barnstjärna vid teatern och agerade i Lionel Barts musikal »Oliver«, lagom löst baserad på Charles Dickens »Oliver Twist« — bidade därefter sin tid med diverse ströjobb. Det bästa av dessa var som biträde i en musikaffär. Dit styrde en dag Ronnie »Plonk« Lane stegen, frontmannen i East End-storheterna The Outcasts för att fräscha upp instrumentförrådet. Marriott sålde honom en bas extra billigt, och tycke uppstod.

Detta var i början av 1965, och som det var en dynamisk tid ledde det ena till det andra, och snart var en ny grupp bildad som bestod av Lane, Marriott, Lanes blyge 16-årige kompis Kenny Jones, som var en hejare på att dunka på trummor, och så Marriotts forne bandkollega i The Moments, Jimmy Langwith, som dels ägde en skåpbil och dels hade föräldrar som ägde en pub där bandet kunde repetera och som i kraft av sin höga ålder — nästan 20 fyllda — ansåg sig vara gruppens ledare.

Första veckans tre spelningar avverkades i Sheffield och Manchester samt på inneklubben Cavern vid Leicester Square i London och lär samtliga ha blivit enormt uppskattade. En tidsenligt dynamisk popmanager vid namn Don Arden skrev bums kontrakt med gruppen — vidare enligt myten utan att någonsin ha hört dem spela — och fortsatte att inte spilla någon tid. Vägen in i skivstudion var redan krattad, och den ledde åter till Decca.

* * * * *

De nyfödda Small Faces var en grupp som förenade modsrörelsens favoritmusik — USA-soulen — med en oborstad och utlevelsefylld rhythm’n blues-baserad förpunk. Sex Pistols gjorde förresten Small Faces första singel »Whatcha Gonna Do About it« till en livefavorit sisådär tio-tolv år senare, men ett sådant facit kanske är fusk att kika i.

Small Faces stil var nämligen den snobbistiskt klädmedvetna. En av modsrörelsens grundbultar var just modet, och Don Arden var en smart farbror som såg till att Small Faces hade öppet konto i alla de ledande klädbutikerna på Carnaby Street.

Namnet Small Faces, påhittat av en av Steve Marriotts tillfälliga flickbekanta, anger just det: att vara ett »face« var för ett mod det högsta stadiet man kunde nå i livet. Och små var pojkarna i Small Faces, ingen av dem var över 1.70 meter. Med undantag för Jimmy Langwith (som raskt bytte efternamn till Winston), fast det rättades till när Ian MacLagan under förödmjukande former ersatte honom vid jultiden 1965.

Den glatt studsande »Whatcha Gonna Do About It« blev överraskande en riktigt hyfsad hit, men uppföljaren »I’ve Got Mine« floppade desto grövre. Specialskriven för en konstnärligt tveksam film — »Dateline Diamonds« — om en piratradiobåt som blir inblandad i en juvelstöld, skulle singeln och filmen gett varandra draghjälp. Filmen kom dessvärre inte ut i tid.

Krismöte om framtiden hölls, och en av åtgärderna blev att förklara Jimmy Winston och hans yvigt expanderade ego som icke önskvärt på grund av samarbetssvårigheter med övriga gruppmedlemmar, framför allt då Steve Marriott.

Winston hade tagit för vana att brista ut i egendomligheter från sin plats vid Lesley-orgeln. Så hade han till exempel fått för sig att det var sologitarrist han egentligen var, och kunde plötsligt hoppa fram inlevelsefullt vevande med högerarmen med bästa (?) Pete Townshend-manér. Synnerligen opassande och enerverande, tyckte Steve, Ronnie och Kenny och på kvällen den andra november 1966 stod därför Ian MacLagan där i stället. Jimmy Winston fann sig fimpad, så där bara rakt av och för gott dessutom.

Samtidigt såg Don Arden till att tredjesingeln, den så viktiga, var av det virke som listklättrare görs av.

»Sha-la-la-la-lee« blev Small Faces totala genombrott i januari 1966. Och nu la jag örat till radion i pojkrummet.

Det där med mods hade nämligen varit lite rörigt fram till dess i Malmö där jag bodde. Dittills hade jag trott att modsstilen gick ut på att hänga på sig en militärgrön koreaduffel som det stod »Namelosers is kings« på och se så skitig och långhårig ut som möjligt, snatta skivor på NK efter skolan, kunna texten till »Satisfaction« utantill (även den konstiga passagen om de vita skjortorna i radion), samt att i frustration över någonting kasta parkbänkar i kanalen som genomflöt staden.

Det var i varje fall vad dom som kallades mods i Malmö ägnade sig åt. Det verkade en smula ostrukturerat.

Men i december 1965 smällde The Who till med sin »My Generation« och några veckor senare kom Small Faces med »Sha-la-la-la-lee« och en ny tid, med något klarare formulerad upprorsanda, randades. Och den var märkligt nog klädd i fantasifullt eleganta kreationer.

* * * * *

Bortsett från allt annat som detta språng i tidsvarpen medförde, så innebar det också att fyra singlar med midnattsblå etikett och silvertext snurrade på skivtallriken hemma åtskilliga hundra gånger det året. Jag kan fortfarande minnas den speciella Decca-doften (olika märken luktade olika) från vinylen, och den sprakande statiska elektriciteten när man drog skivan ur sitt pappersfodral, och klöste man lätt över etikettens matta yta med naglarna så gnisslade det svagt, som en kittlande föraning av de både vällustiga och dissonanta ljud som fanns inetsade i de svarta omgivande spåren och de känslor de skulle komma att framkalla.

F 12317. F 12393. F 12470. F 12500. Made in UK Dessa besynnerligt suggestiva koder som budbärarna stämplat in i hemlig skrift för oss. Dessa gamla Decca-singlar, så enkelt men genialiskt designade.

Är man 14 år begriper man förstås inte att det är en erotisk akt man begår, eller rättare sagt en övning inför något mera påtagligt som finns inprogrammerat i generna. En dag — nej, en natt, en midnattsblå natt förstås — kommer man att dra just de naglarna på just det sättet över en kvinnas rygg och höfter och kanske insidan av hennes lår, och genom alla sinnen kommer ett silverstoff av upplösta F och andra bokstäver och kodsiffror att singla i underliga formationer, och i svansen på dem kommer det att klinga och brusa av »Sha-la-la-la-lee« och »All or Nothing« och »My Mind’s Eye« och »Hey Girl« i en stor kosmisk, harmonisk kakafoni.

De fyra låtarna har allt.

Januari 1966: »Sha-la-la-la-lee« med orgelputtrande och koskällor och ett gitarrintro som Rolling Stones halvstal till »Jumpin’ Jack Flash« två och ett halvt år senare. Maj 1966: »Hey Girl« — uppstudsig, pilsk, helcool, sitter i 50 år efter första genomlyssningen. Augusti 1966: »All or Nothing«. Verkligen allt eller ingenting, balladernas ballad, inget för skvalradiolobotomerade slölyssnare. November 1966: »My Mind’s Eye«; baserad på en julsång (!), en lättsam skalövning, fullkomligt omöjlig att dansa till, egentligen bara en demo, men en kanonsingel.

Sammanlagd platssiffra på Englandslistan 1966: 18 (3-10-1-4). Har en sådan kvartett melodiska raketsteg någonsin avfyrats på tio månader av något annat band? Möjligen Beatles åren närmast innan. Och eventuellt Kinks.

* * * * *

Vad hände sedan?

Small Faces befann sig nu precis i mitten av sin korta karriär. De hade existerat i två år, och skulle bara existera i ytterligare två och dessa två återstående år skulle bli rätt så kaotiska. Men detta hade snarare varit regel än undantag även under den snabba färden mot toppen.

Att det tycktes som om Small Faces försjönk i overksamhet efter »My Mind’s Eye«-singeln stämmer alltså inte med verkligheten. Inte heller är skivbolagsbytet våren 1967, med åtföljande stilskifte, särskilt överraskande. Inte om man känner till bakgrunden, men det gjorde inte en diggare i Malmö som just fyllt moppe.

* * * * *

Det var annorlunda förr, lite mer mystiskt och magiskt och svängigt. Popstjärnorna fläkte inte ut sig oupphörligt i tidningar och TV . Och de tog inte tre år på sig för att få ur sig en 48-kanalssingel som lät precis likadant som den förra och den förra och den förra. Det var roligare förr.

Men det var inte roligt om det inte kom en ny singel åtminstone var tredje månad, som rapporterade om en ny intressant fas i ett bands utveckling. Och i Small Faces fall var det Deccas fel att jag, och en massa andra, liksom tappade bort dem ett slag.

Vad var det då jag inte kände till, där jag åkte runt på min nya vita Puch Florida och drömde om två mjuka flickarmar placerade runt livet? Tja, till exempel en sällsynt egenskap som Small Faces ägde att så ofta hamna en aning snett. Hör här:

Tidigt på sommaren 1966, när både singeln »Hey Girl« och debutalbumet red högt på listorna, kollapsade Steve Marriott i studion just när popprogrammet »Ready Steady Go« skulle spelas in. Månaden senare, efter en period av »nödvändig avkoppling«, handlade det om medverkan i ett franskt TV-program. En mycket rörig tillställning som slutade med att bandets roadmanager kom i gräl om scenshowen med producenterna, varpå Marriott stal hela filmrullen med det dittills inspelade materialet och rusade i väg ut på gatan. Officiellt beroende på att bandet inte ville medverka i så sceniskt nedlåtande sammanhang som fransmännen krävde.

Dock var det där som Steve och de andra spelade tillsammans med det unga gitarrgeniet Peter Frampton för första gången, vilket skulle komma att ha avgörande betydelse för Steve Marriotts och därmed Small Faces framtid.

Ytterligare några månader senare, när »All or Nothing« petat undan Beatles »Eleanor Rigby/Yellow Submarine« från Topp 30-listans förstaplats och låtskrivarparet Marriott/Lane definitivt tagit steget in bland de riktigt stora, nästan jämbördiga Lennon/McCartney och Jagger/Richards, då hade Don Arden lyckats få ihop en riktigt smaskig USA-turné för gruppen.

Publikhysterin är nu påtaglig. I Glasgow blir Ronnie Lane knockad medvetslös av upphetsade fans. Ian MacLagan får under eskort föras till polisstationen för att inte trampas ner. Men inom bandet känner man sig inte bara som popstjärnor, utan som om »All or Nothing« är milstolpen som bekräftar en ny och mer »seriös« inriktning på musiken.

Vad händer när USA-publiken ska få träffa detta begeistrat ambitiösa band? Jo, Ian MacLagan nekas inresetillstånd på grund av en tidigare narkotikaförseelse. Turnén får ställas in.

Så det blir till att jobba i studion på den andra LP:n, och en singel till jul, och en nyårsturné görs upp där USA-gästerna Mamas & the Papas och Lovin’ Spoonful ska agera uppvärmare. Men inte heller detta blir av, och den hårdjobbande Don Arden tvingas kasta in Small Faces på en paketturné ihop med Hollies och Nashville Teens.

* * * * *

Nu tycker Decca att affärerna sköts otillfredsställande, och vad som plötsligt händer är att det bryter ut en dispyt om vem som ska toppa annonserna för turnén och därmed utgöra huvudattraktion. Och för första gången får Small Faces kritik i musikpressen, där det syrligt antyds att de små ansiktena kanske sitter på alltför stora huvuden.

Mitt i denna nedåtgående spiral av förvirring och taskigt flyt slår Decca till med att ge ut »My Mind’s Eye« som gruppens julsingel, och Steve Marriott går i taket. Det är nämligen bara en obearbetad demoversion, utlyft ur studion utan gruppens kännedom.

Decemberhändelserna blir slutet på samarbetet med Don Arden, och ett egendomligt övergångskontrakt tecknas med Decca som ger dem option på kommande skivor, med en viss Tito Bums som ny manager. En man som, enligt Kenny Jones, visar sig sammanfatta alla saker som gruppen hatade inom show-business.

Marriott och Lane ägnar sedan våren åt att skriva och medverka på låtar åt artister i Andrew Loog Oldhams nystartade stall Immediate. Till exempel Chris Farlowe (»My Way of Giving«, producerad av Mick Jagger), P P Arnold (»The First Cut is the Deepest«, studiojobb med gruppen) och Apostolic Intervention (»Tell Me Have You Ever Seen Me«), och här dyker nu trummisen Jerry Shirley upp för att tillsammans med bland andra Peter Frampton två år senare hamna i Humble Pie. Steve Marriott sjöng och spelade gitarr på Rolling Stones’ »In Another Land« från LP:n »Their Satanic Majestic Request«.

Den nya egna singeln »I Can’t Make it« når 26:e plats och Decca stryker definitivt Small Faces från listan med investeringsobjekt. Vilket medför att gruppen abrupt står inför en 20-dagarsturné med Roy Orbison som de saknar finansiärer till. Andrew Loog Oldham löser nu ut bandet helt — och Small Faces far därefter nyförlösta på sin första och enda lilla vända till Skandinavien. Men sista slaget i kriget med Decca är inte över.

Allt detta hade jag fragmentarisk koll på där jag står i en skivaffär i Southport, två mil utanför Liverpool, en solig dag i mitten av juni 1967.

Tungt dunkande tåg kör fram och tillbaka alldeles utanför butiken, som är inpyrd av den typiskt engelska, feta stenkolsdoften, men som också är full av alla singlar jag läst om i de senaste numren av New Musical Express.

Jag är aningen sent ute modemässigt och jag har klätt mig lite för varmt denna första dag i Southport, men är ändå rätt hip. I min modkostym som det senaste halvåret sett ut så här: bruna spetsiga mockaboots, smala plommonlila byxor med kort slag och en senapsbrun kavaj med tunna svarta ränder, och så lugg ner till ögonbrynen med markerad, fyllig nacke och lite halvkort spret mitt på skallen. Kompletterat under hakan med en högknäppt och alldeles nyinköpt paisleymönstrad, strawberry fields-inspirerad indisk skjorta som jag praktiskt taget sov i.

Är den här bra? funderar jag när jag tummar på skivan med den anonymt dassgrå Immediate-etiketten och som det står »Here Come The Nice« på. Hur många är det som är trevliga egentligen? Varför står det inte »Here Comes The Nice«? Vad menas?

Det är sådana frågor som kan avgöra valet i en skivaffär vissa stunder.

Och det är klart att den var bra, fast från den sommaren minns jag ändå mest två andra saker: The Monkees »Alternate Title«, samt det häpnadsväckande framträdandet i »Top of The Pops« av ett nytt band som kallade sig Pink Floyd och som framförde sången »See Emily Play« sittande med benen i kors på små kuddar i studion.

* * * * *

Sedan åkte jag hem i början av augusti med en alldeles sprillans ny Small Faces-singel på samma dassgrå etikett där det nu stod »Itchycoo Park«. Vilket inte alls är, eller ens var, någon park utan bara en rivningstomt full av gamla elaka brännässlor, om man ska tro på Kenny Jones i en intervju i det senaste numret av Record Collector (som jag stulit en och annan faktaupplysning från till den här betraktelsen).

Han säger att den där trivsamma fasförskjutningen på trummorna var alldeles ny för den tiden, men är det riktigt sant?

Sommaren mellan dessa två förnämliga Small Faces-sånger var hur som helst kul att följa i annonshänseende. För Decca släppte en gammal Marriott /Lane-sak som hette »Patterns« veckan precis innan »Here Come The Nice« kom ut, och veckan efter kom Decca-LP:n »From the Beginning«, som fick Andrew Loog Oldhams Immediate att omedelbart kasta in den nyproducerade LP:n »Small Faces« i bataljen. Samtliga alster reklamlanserades mycket aggressivt i musikpressen.

På tre veckor kom det ut fyra nya Small Faces-skivor.

Sommaren 1967 avslutades för övrigt stilenligt med ett framträdande på Festival of the Flower Children på Isle of Man, där Small Faces toppade lördagkvällen före namn som Eric Burdon, Jeff Beck och Bee Gees, och där det slutade med att delar av scenen brann upp i den allmänna flower power-yran.

Jovisst, »Itchycoo Park« gick ju definitivt mycket på skivspelaren där hemma den hösten (i hård konkurrens med Zombies »Time of the Season«, från fantastiska »Odessey & Oracle«) i försöken att hålla kvar sommaren. Fast jag fick aldrig upp riktigt samma totalbejakande känsla för dem som för 66-singlarna, och det beror naturligtvis på att det är så flummigt drogorienterade prylar i botten på dem.

Det är för mycket rosa moln som glider genom »Here Come the Nice« och »Itchycoo Park«. Det är inte på »riktigt« som i »All or Nothing«, där det nästan är en fråga om liv och död. Och inget »Come on children« — ge järnet! It’s all too beautiful, helt enkelt.

När julen kom och Small Faces drämde i med »Tin Soldier« föll jag därför så mycket tyngre. Detta var jag inte beredd på. Gosh, vilken svinbra låt. Det var »Pop 67« med Englandslistan och Klas Burling (eller Leif H Andersson — eller Lennart Wretlind?) och mitt i julklappshandlandet med mor och far i ett becksvart Malmö, kvart över fem en torsdag eftermiddag dånar »Tin Soldier« ut i bilradion. Att jag inte dog.

* * * * *

En sådan heltung heavy metal-föraning skapad 1967 borde ha en mycket mer framskjuten plats i historieskrivningen över sextiotalsmusiken än den har.

För det är tamejfan likadant varje gång det kommer hem folk och spanar in den omfattande Small Faces-samlingen i skivhyllan. »Har du >Lazy Sunday<?« säger dom. Ska de inte höra den överskattade trädgårdsvisan så är det »Itchycoo Park« som gäller. Möjligen »Sha-la-la-la-lee«. Summa summarum: de så här i efterhand enklaste och mest gnolvänliga.

Inte konstigt att Steve Marriott fick spader på att vara popstjärna och över att bli ihågkommen som trallande allsångsledare.

Nej, 1968 var inte ett Small Faces-år i min stil. Är det någon som känner någon som verkligen gillar sagopopoperahybriden »Ogden’s Nut Gone Flake« (skojar du? red.) Detta »mästerverk« som gick direkt upp som etta på LP-listan och stannade där i sex veckor maj juni 1968. Jag var i England då med. Köpte första plattan med Peter Greens Fleetwood Mac i stället, den med hunden och soptunnan. Det lät mer Small Faces, tyckte jag. (Flippade dessutom helt på Box Tops »Cry Like a Baby«. Ruggig sak.)

Kul fodral var det för all del till Ogdens, den där runda tobaksasken i papp. Men när den enda textrad man kommer ihåg är någonting med Kuala Lumpur, då är det avgjort skumt.

Ingen ska säga att jag inte försökte, för på hösten det året träffade jag en flicka med stooora cockerspanielögon och lååångt blont hår och under förevändning att vi skulle gå ut och valla hennes strävhåriga tax om kvällarna så smet vi ner i höghusets cykelkällare och utbytte tunga flämtande kyssar. En kväll frågade hon mig om jag som hade så många skivor inte hade »Ogden’s Nut Gone Flake« också, för hon ville spela in den på sin rullbandspelare.

* * * * *

Klart, sa jag, och for tidigt nästa dag och köpte tobaksburken på Rollis i Malmö och tänkte att den här är nog inte så dum ändå. Men några veckor senare gjorde vi slut och då fanns det ingen anledning att låtsas längre.

Det var inte lätt att älska Humble Pies »As Safe as Yesterday is« heller när den kom ut nån gång på våren 1969, och man hoppades att Steve Marriott i den nya supergruppen, ihop med Peter Frampton, Jerry Shirley och Greg Ridley, äntligen skulle ägna sig åt fler »Tin Soldier«-liknande saker. De hade tjuvtränat det senaste halvåret utan att grabbarna i Small Faces anat något, och Steve Marriotts plötsliga avtåg från Alexandra Palace-scenen i norra London sent på nyårsafton 1968 kom som en blixt från klar himmel.

Mycket väsen för ingenting, kunde man sedan konstatera om debutalbumet. Inte ens den där Steppenwolf-låten var något vidare. Sedan tappade jag intresset helt. Och vad var nu de här Faces? Samt varför? Inte visste jag. Men Rod Stewarts två-tre första soloplattor är rätt fina. »Maggie May« och »You Wear It Well« spelade jag ofta på jukeboxen när jag låg i lumpen i Göteborg 1971 och längtade hem.

Men Ronnie Lane är ju killen det handlar om, insåg man senare på sjuttiotalet. Kolla bara in »The Wedding Song« på andra solo-LP:n med Slim Chance! Klokt nog ställde han inte upp (bara på videon precis innan) när Small Faces, förstärkta med Wings-gitarristen Jimmy McCullough och basisten Rick Wills, återbildades 1976 och spelade in två halvtaskiga album i samband med återutgivandet av »Itchycoo Park« och »Lazy Sunday«.

Och sedan hamnade Kenny Jones som trummis i Who när Keith Moon dött, och Ronnie Lane spelade in en platta med Pete Townshend. De två grupper som en gång slagits om epitetet ledande modsgurus samarbetade nu och — det var nog ändå samma hjärta som bankade där hela tiden.

* * * * *

Steve Marriott försvann ut i boogierockens mera pubsvampiga tröggung och jag lät bli att gå och lyssna på honom när han var i Göteborg för första och sista gången. Och hade det inte varit för den undersökande journalistikens skull hade jag aldrig kommit mig för att gå och köpa CD:n med den framsynta titeln »30 Seconds To Midnite«.

Det är Steve Marriotts »comeback«, inspelad 1989. Trettio sekunder innan mörkret för alltid slöt sig om honom.

Här gästmedverkar P P Arnold, och här sjungs det covers på låtar av till exempel John Fogerty, Smokey Robinson, Curtis Mayfield, Donovan (!), Bob Marley(!!), David Byrne(!!!), och så finns här »All or Nothing«.

Kanske var detta hans pubrepertoar under åttiotalet, vad vet jag. Men det är ett helt OK avsked. »All or Nothing« framförs av en människa som sett framgången komma och gå, det hör man, och som fått både allt och inget. Och ändå (eller kanske just därför) är Steve Marriott vid 42 års ålder kapabel att slå eld i facklan från hans tonårstid, så att den flammar och brinner stolt en sista gång innan han går in i den stora tystnaden.

Det är, som sagt, ett rätt så värdigt farväl som väl knappast kunde bli bättre.

Det enda som kunde bli bättre är om medkompositören till »All or Nothing« reser sig ur sin MS-säng och skickar oss ytterligare en bunt av sina vemodigt svängiga hälsningar efter tolv års skivtystnad.

»Ronnie Lane, medlem i sextiotalsgruppen Small Faces…«


Anders Hansson

Filed under: Anders Hansson, , POP #01, ,

One Response

  1. Barbro Hellströmer skriver:

    Hur hamnade jag här? Kollar Ajax-Manchester United, finalen i Europa League. Så började jag fundera över sextiotslsgrupper från Manchester.
    Så kul att läsa om Small Faces. Läste Ian Mac’s självbiografi för många år sedan. Men mycket var nytt. Steve Marriotts röst, alltid varit en av favoriterna. Som sagt, kul läsning. Välformulerat och rappt. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: