Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Jag klagar! #1

»Very fulfilling, collecting things… very satisfying. Keep you satisfied, make you sated, make you fat and old and cold, queing up for the rock and roll show.«

JULIE BURCHILL/TONY PARSONS

KVINNLIGA popjournalister får ofta höra att de inte är tillräckligt kunniga. Visst är det viktigt att kunna sitt ämne, men jag är inte säker på att man blir en bättre litteraturkritiker för att man vet vilket år (samt vilket datum och vilket klockslag) Strindberg till exempel mätte sin snopp med en linjal. Framför allt blir man inte en bättre litteraturkritiker för att man äger en förstautgåva av »En dåres försvarstal«.

Vem vill ha en popjournalist som är lika duktig på sitt område som Paco De Lucia är på sitt?

Dessutom brukar det heta att pop är här och nu. Och ändå kommer de och dänger Motown-boxar på mig så fort jag höjer huvudet.

Jag känner ingen tjej som sätter värde i att äga en skiva. Bra låt, banda den till mig. OK? Ingen av mina kvinnliga popbekanta kan ett skivnummer. Försök inte inbilla mig att det är skillnad mellan att plugga skivnummer eller B-sidor och att bygga modellflygplan eller samla frimärken. Aldrig i livet.

Vi kommer aldrig att förstå. Vi kommer aldrig att bli imponerade.

Betrakta pojkpopen. Titta på Ride. De påminner om någon… Jo just det, alla fyra ser ut som fulaste killen i klassen i femman. Är ni ungefär i min ålder vet ni exakt vad jag menar. Mark Gardener har en tröja. Det vet alla som följt bandet på scen och i press. Precis så var det. Perra längst bak i klassrummet, samma tröja varje dag, byggde modellflygplan.

Det var inte roligt då och det är inte roligt nu. Att din lokale manlige popjournalist kanske också var fulaste killen i klassen, kan det ha någonting med hypen att göra? Bara spekulationer, kära läsare.

Samlaren (han) köper en skiva för vad den säger om honom; jag är en person som äger en sådan här sak, som kan så mycket att jag köper just den här.

Jag inbillar mig att frimärkssamlarna är på frammarsch. I en tid av boxar och popencyclopedier är det lite skrämmande. Man tar popmusiken med sig hem och pysslar med den och summerar för den kommer ändå aldrig mer att förvåna.

Förhoppningsvis är det en generationsfråga lika mycket som en könsfråga. Pop är viktigare än någonsin.


Annika Flynner

Filed under: Annika Flynner, Jag klagar!, POP #01,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: