BELLE AND SEBASTIAN
The Boy With the Arab Strap
Jeepster/Virgin
»Belle And Sebastian were the product of botched capitalism. It would be nice to say they were the children of socialism, but it would be a fib«
Belle And Sebastian skriver i omslagstexten till sitt andra album »If You’re Feeling Sinister« att de nog är bluffsocialister. I själva verket är Belle And Sebastian det ärligaste, det mest genuina, det minst bluffande band jag hört sedan jag började lyssna på popmusik — och att de är socialister i själ och hjärta är uppenbart.
Inga andra popband än Belle And Sebastian, med chefsideologen Stuart Murdoch i spetsen, har heller hållit huvudet så högt i fråga om att leva efter det gamla punkidealet: att inte låta sig manipuleras av skivbolag, musikjournalister och alla de personer som kan sorteras under begreppet »skivbranschen«. Stuart Murdoch vill inte prata med journalister och han vill inte bli fotograferad. I »Get Me Away From Here, I’m Dying« sjunger han, med en ironisk grimas, att Belle And Sebastian inte har en chans; med största sannolikhet är det skivbranschen han syftar på.
På detta nya, tredje album gör Murdoch upp med branschen i »Seymour Stein«, som inte bara är musikaliskt gripande utan också klär av hela branschen på ett sofistikerat, närmast genialiskt sätt. »Seymour Stein« är en rätt avlägsen släkting till Sex Pistols »EMI«; angreppssätten de båda banden använder sig av — både musikaliskt och textmässigt — skiljer sig markant. Men andemeningen är densamma: Ge fan i oss! Varför kan vi inte bara få skriva vår musik utan att någon lägger sig i?
Jag vet inte om »Seymour Stein« är en metafor för hela skivbranschen, eller om det verkligen var så att den legendariske skivbolagsmannen, grundaren av Sire Records, ville äta middag med Stuart Murdoch och diskutera kontrakt och avge löften om framgång och rikedomar. Det är i alla fall en makalöst vacker uppgörelse med dem som skulle kunna ha mage att störa Stuart Murdoch när han sitter i sin ombyggda kyrka i Glasgow och skriver sina sorgsna men samtidigt livsbejakande poplåtar.
Belle And Sebastians musik har samma intensiva närvarokänsla som Velvet Undergrounds tredje, självbetitlade album. Låtar som »Seymour Stein« och »Chick Factor« har samma atmosfäriska skönhet som Velvet Undergrounds »Candy Says« och »Pale Blue Eyes«. »Chick Factor« skulle kunna vara Belle And Sebastians postuma hyllning till Andy Warhol, motsvarigheten till Lou Reed och John Cales »Songs For Drella«. Den kanske bästa Velvet-tolkningen — för jag vägrar att ta ordet pastisch i min mun — är annars en låt som otroligt nog inte har kommit med på albumet. »I Know Where the Summer Goes«, som finns med på en förhandskassett, tillhör det vackraste Belle And Sebastian har gjort.
Stuart Murdochs texter är lika speciella som musiken. Med sin spröda röst förstärker han dessutom färgskiftningarna på ett fantastiskt sätt: de sorgsna sångerna blir ohyggligt sorgsna, medan de sprudlande låtarna, som »Ease Your Feet Into the Sea« och den hisnande »Dirty Dream 2«, blir maximalt lyckliga. Och där finns aldrig några pekpinnar i Murdochs texter. Det blir aldrig heller pretentiöst — bara varmt, mänskligt och stilistiskt briljant.
Jag trodde länge att upplevelsen av popmusik aldrig kunde bli större än när jag såg The Jam eller The Clash första gången, men mina känslor för Belle And Sebastian är precis lika starka. Även andra nostalgiska kopplingar uppstår. Förutom The Jam och The Clash tänker jag på The Smiths, Love, Zombies och The Byrds — de ger sig alla, på ett eller annat sätt, till känna i Belle And Sebastians musik och texter. Jag tänker också på de mer bortglömda, engelska favoriterna McCarthy, som kombinerade knivskarpa socialistiska texter med popestetiska utflykter som »Up, up and away, on the beautiful tune…«, till musik som liksom Belle And Sebastians har det där oförklarliga, magiska skimret. McCarthys »Red Sleeping Beauty« är en föregångare till nästan allt det jag älskar hos Belle And Sebastian.
Jag zappar tillbaka till »Seymour Stein« för tusende gången och ryser till av glädje när jag hör låten tona ut till ljudet av det flygplan som tar Seymour Stein hemåt med oförrättat ärende. Det blev aldrig någon mutmiddag med Stuart Murdoch, skivbolagsjätten fick aldrig chansen att avge några löften om framgång och rikedomar. Stuart ville ju hellre skriva ännu en sång om någon orättvisa, liten eller stor, som han gått och retat upp sig på. Och så ville han skriva fler av de där sorgliga sångerna — de som slutar med rader som »I could kill you sure, but I could only make you cry with these words«.
Terry Ericsson
Filed under: Album vol 2 #6, Betyg 10, Terry Ericsson, BELLE AND SEBASTIAN, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 