Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: BECK – Mutations

BECK

Mutations

Geffen/Universal

Det sades att Beck höll på med folkmusik.

Jag vet inte om man kan kalla »Mutations« för folkmusik. Eller ens »space-age folk rock«, vilket är vad han själv föredrar att beskriva det som.

Det här är ju trots allt Beck. Och »Mutations« innehåller förstås lika mycket country, vaudeville, bossanova och — en smula överraskande — engelsk sextiotalspop som folkrock.

Han vet ju inte hur man håller fingrarna borta från syltburken.

Så det är bara ett alldeles vanligt Beck-album, fullt med hans alltid lika noggrant övervägda, låtsasspontana infall. Det är bara lite mer tillbakalutat och avslappnat än Dust Brothers-experimenten på »Odelay«.

1998 har Beck hamnat i en lite märklig sits. I sitt kontrakt med Geffen krävde han en extra paragraf som gav honom full tillåtelse att vid sidan av de skivor han valde att ge ut på Geffen samtidigt ge ut vad han ville på små indieetiketter. Och i princip samma månad som »Mellow Gold« kom ut dök det upp två andra Beck-album, »Stereopathetic Soul-manure« på Flipside och det helt akustiska »One Foot in the Grave« för K Records.

Och så efter några år kom »Odelay«. Sedan stängdes lekstugan, och »Mutations« är det första han hunnit spela in efter två års kontinuerligt turnerande.

Beck såg »Mutations« som en naturlig uppföljare till »One Foot in the Grave« och ville därför ge ut albumet på K Records eller möjligen på Bong Load, men Geffen tjatade på tills hans gav upp.

Och nu sitter både Geffen och Beck själv och förklarar dag in och dag ut för alla som orkar lyssna att det här minsann inte är fortsättningen på »Odelay«.

Jag vet inte jag. Det är klart att »Mutations« kommer att mottas som en uppföljare till »Odealy«. Det är ett nytt album med Beck på ett stort bolag. Och det är det första han låter oss höra sedan »Odelay«.

Hade det verkligen kommit ut på Bong Load hade det varit en helt annan femma, då hade inte »Mutations« nått ut till mer än en bråkdel av hans potentiella publik.

Efter en dryg vecka med »Mutations« som sällskap är det en sak jag inte lyckas skaka av mig: Beck kommer sällan speciellt nära. Han stannar alltid en liten bit ifrån mig och jag blir aldrig riktigt berörd, mest bara imponerad av hans smarta idéer och infall. Jag nickar gillande åt arrangemang, influenser, melodier och textstrofer.

Mest överraskande är Becks nyfunna anglofili, som det tog mig flera dagars lyssnande att acceptera. I »O Maria« låter han som en fullfjädrad Ray Davies, där även bandet — musikerna är desamma som han turnerat med de senaste tre åren — och melodin ekar sent sextiotal och Kinks. För att inte tala om det glada blåset och känslan av att cirkusen i texten just har stängt för vintern. Och frågan är om det inte till och med är någon som spelar såg någonstans i bakgrunden. Även bluegrass-melankoliska »Bottle of Blues« påminner om Ray Davies muterade Muswell Hillbilly. »Lazy Flies« skulle kunna vara en outtake från Syd Barretts »The Madcap Laughs«.

»Tropicalia«, däremot, är en poppig bossa och i det närmaste en motsvarighet till förra skivans »Where It’s At«.

Om det för tre år sedan handlade om den gamla skolans hip hop så är det ganska logiskt att det 1998 har smugit sig in lite latinamerikansk dansmusik i stället. Beck har pejl.

»Sing It Again« är en countryballad i valstakt, en vacker liten bagatell från trakterna kring mexikanska gränsen och det ty cooderska gitarrsolot är dödligt enkelt och skivans vackraste minut.

»We Live Again« är en av de sötaste små popsånger Beck skrivit, med ett arrangemang som hör hemma i The Left Bankes och The Montages barockklingande soft rock.

Beck börjar alltmer framstå som en amerikansk motsvarighet till Elvis Costello. Båda är levande musiklexikon, de delar en osviklig melodikänsla och kan stjäla vad de vill från musikhistorien utan att slutresultatet låter som något annat än just Beck. Eller som Costello.

Och båda är de ibland för smarta för sitt eget bästa. Det finns de som verkligen avskyr uttrycket och hävdar att det är en omöjlighet; att man aldrig kan vara för smart, speciellt inte om man pysslar med popmusik.

Jag håller inte med. Med en universitetsexamen i bakfickan är det lätt hänt att något försvinner. Det kan vara oskulden som går förlorad, och cynism blir det enklaste och vanligaste substitutet. Att riva ner det skyddsnätet mellan artisten och publiken är svårt. Till slut blir humor och trams den enda utvägen.

Men jag kanske pratar mer om att vara för välutbildad, än att vara för intelligent.

Fast Beck balanserar ibland på en skör tråd där musik och texter som skulle kunna nå hela vägen in blir distanserat medvetna och ibland bara lättsamt ironiska. Eller så blir det just bara humor.

Costello skrev ballader som »Alison« redan på sina första skivor, medan Beck skrev Mojo Nixon-liknande lustigheter som »Satan Gave Me a Taco«.

Fast jag hade ju inte heller väntat mig att »Mutations« skulle vara en »Blood on the Tracks« eller en ny Ron Sexsmith.

Så kanske är hans egen beskrivning — »space-age folk rock« — inte så illa vald ändå. Väljer man att kalla något för »space-age« förmodar jag att en viss avsaknad av intimitet är oundviklig.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #6, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: