Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: BLACK STAR – Mos Def & Kweli Are Black Star

BLACK STAR

Mos Def & Kweli Are Black Star

Rawkus/MNW Distribution

Ung hip hop är slappare än någonsin. Visst, jag gillar grejer med Common, Company Flow och Jurassic 5, men kvaliteten är egentligen alldeles för utspädd och ojämn för att förtjäna alla hyllningar. Och tittar man på recensionerna i svensk press finner man ingenstans referenser till enskilda låtar, till grooves och produktion; de höga betygen motiveras i regel bara med att artisterna är sköna killar med oldschool-hjärtat på rätta stället.

Jämför man dagens unga debuter med åttiotalets hip hop-album så är skillnaden enorm. Då var både albumen och de enskilda låtarna avsevärt kortare och mer koncentrerade.

Kanske har det med CD-formatet att göra. Varenda vinylversion av ett hip hop-album numera är en dubbel-LP, och hela kulturen har förändrats, mot långa meningslösa intron, överlånga låtar och en massa blajiga mellanspår på halvannan minut där artisterna faktiskt bara spånar. Sånt dök förr möjligen upp på flexisinglar från fanklubbar, typ julhälsningar till fansen. Nu fyller de ut vartenda hip hop-album.

Det ska sägas att Black Star har ovanligt lite av den varan. Ändå har de på något sätt blasket i sig, de verkar tycka att deras album bara ska puttra på lite meningslöst ibland. Det är så synd, för i sina bästa stunder låter Mos Def och Kweli som ett dubbelpar i världsklass.

Alla som hört Mike Zoots tolvtumstrilogi »High Drama«, köpte »Lyricist Longue«, gillar Native Tongue- och Rawkus-gängen och minns förra sommarens största rapsingel »Universal Magnetic«, känner igen Mos Def som den mörka rösten i duon. Talib Kweli är den ljusa och intellektuellt artikulerade, så det är han som kompletterar Mos Defs publikfrierier med politik och poesi direkt från gathörnet.

Soundet är oemotståndligt, lite som ett newyorkskt Arrested Development; med mycket minimalistisk jazz som plötsligt glider över i reggae. Några spår är redan smått klassiska: som Defs och Kwelis första samarbete »Definition« och den gripande »Children’s Story«. Annat känns som det kommer att växa. Men till och med de bästa spåren dras med jämna mellanrum ner i en omotiverad, avvaktande lunk; till och med när Kweli är som argast och Mos Def som gladast.

Det skulle inte förvåna om andra recensenter kallar detta för klassiker. Sådan är tidsandan. Liksom det skulle förvåna mig om några över huvud taget bryr sig om Common och Company Flow om tre-fyra år (även om de då gör ännu bättre skivor). Ibland behöver man kanske bli påmind om hur det funkade på förebildernas tid: att, för att ta en artist som ligger nära Black Star, Gil Scott-Heron fick sågningar i början som faktiskt lärde honom att fokusera. Och att legender som Curtis Mayfield och Marvin Gaye bara fick mer och mer respekt för varje album — i dag är det debutanterna som är legender, men bara tills andra eller tredje plattan kommit.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: