BRODER DANIEL
Broder Daniel Forever
Dolores Recordings/MNW Distribution
Broder Daniel är tillbaka! Det är värt ett utropstecken, för även den här gången var det säkert få som vågade hoppas på att det skulle bli ännu ett album. Det är ju så det har varit ända från begynnelsen med Broder Daniel. Hela deras existens har på något sätt känts oviss, och själva har de ofta sagt saker som »vi gör den här plattan, sedan lägger vi av«. Alltid vid sidan om, alltid i opposition mot den övriga musikbranschen, alltid på väg att explodera.
Men här är de igen, och de bevisar än en gång att rocksverige skulle vara oerhört mycket tristare utan Broder Daniels poplåtar och Henrik Berggrens förlorartexter. Här finns inget utrymme för trams, bara raka popdängor. En drivande gitarrfigur, trummor som smattrar som om Phil Spector varit där och mekat, rasslande tamburin, körer som stöttar Henriks klagande sång och texter som säger allt trots sin simpelhet.
Det har sagts att Broder Daniel räddat liv med sin musik, och inte minst då Henriks texter; att texterna varit det perfekta bollplanket för några av de vilsna själar som precis som Henrik förlorat, inte bara i kärlek, utan i precis allting. Det ser kanske lite löjligt ut med guldstjärnorna i Henriks ansikte, men det är banne mig inget löjligt med att det han säger betyder så mycket för en del av de som lyssnar unga människor som kanske inte fötts med silversked i mun, eller som av någon anledning förlorat och förlorat stort.
Parallellt med Broder Daniels tredje album lyssnar jag på Peter Svenssons och Joakim Bergs projekt Paus, och den omtalade textraden »i någon sång någon gång, ska jag berätta allt« är en pärla. Men är det egentligen så mycket skarpare än när Henrik sjunger »when your love dries, my heart dies«? Jag tycker inte det. Det är inte alla förunnat att kunna få enkla och universella textrader — och det blir aldrig mer universellt än »I love you« — att låta trovärdiga. Henrik sjunger vidare, och det sticker till i hjärtat när jag hör rader som »I died at twentyone, as you left me I grew old in just one day«.
På ett annat ställe säger han, om inte allt så i alla fall nästan allt, i en enda rad. »We’d rather be gone, than be nothing at all…«. Mitt i prick! Det är så vi vill ha vårt Broder Daniel. Och jag kommer att tänka på de gånger jag sett gruppen predika sin gospel på scen, Henrik Berggren med pekfingret riktat rakt upp mot himlen.
För mig fungerar Broder Daniels förlorartexter och deras raka poplåtar som en föryngringskur. För tonåringarna med glitter i ansiktet är de det där perfekta bollplanket som jag skrev om tidigare — ett plank som låter bollarna studsa tillbaka med förnyad och på något sätt förvandlad energi.
Terry Ericsson
Filed under: Album vol 2 #5, Betyg 07, Terry Ericsson, Broder Daniel, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 
världens bästa skiva . fortfarande