Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: JEFF BUCKLEY – Sketches (For My Sweetheart the Drunk)

JEFF BUCKLEY

Sketches (For My Sweetheart the Drunk)

Columbia/Sony

Att Robert Plant avgudar Jeff Buckley är inte konstigt. Buckley måste ha avgudat Plant, och han hade besvärande tendenser att bli en lika uppblåst bombastisk sångare. Men han hade också en känslighet och en nyansrikedom i sin röst som Plant bara kan drömma om.

När det gäller hans far, den mytomspunne Tim, var förhållandet omvänt. Hos den unge Buckley fanns bara en skärva av den frihet, den nästan chockerande nakenhet som karakteriserade hans fars röst. Det var en skugga han möjligen aldrig hade kunnat ta sig ur.

I och för sig hann Jeff bara göra ett enda studioalbum innan han förra våren drunknade i Mississippifloden, men å andra sidan var han då flera år äldre än hans far var när denne dog av en överdos, sommaren 1975. Tim Buckley hade då nio album bakom sig, varav minst fem räknas som högst personliga mästerverk.

Så mycket för statistiken, och perspektiven.

»Sketches« är inte ens den med spänning emotsedda uppföljaren till »Grace«. Som titeln anger är det här bara skisserna. Vägen dit.

Buckley hade i olika perioder, med början sommaren 1996, spelat in med Tom Verlaine som producent. Sista gången var i Memphis, bara några månader innan han omkom. Inspirerad av kompisarna i The Grifters och soundet han hörde på Sonic Youths »Washing Machine« hade han bestämt sig för att göra albumet i Easley Studios.

Men han var inte nöjd med resultatet. Det sägs att han till och med talade om att bränna tejperna. Han skickade hem Verlaine och sina musiker och fortsatte att testa sina låtar under en rad soloframträdanden på en liten klubb i Memphis.

Han bestämde sig så småningom för att i stället göra albumet tillsammans med producenten Andy Wallace, som gjort »Grace« och som mixat Sonic Youths »Dirty«. Inspelningen skulle börja i slutet av juni förra sommaren. Den kväll han drunknade var han på väg till den första av tre veckors repetitioner inför inspelningen.

Det här dubbelalbumet innehåller inspelningar han lämnade efter sig. Sammanställda av Buckleys mamma, mixade av Wallace.

Och första CD:n är det närmaste man kan komma det Verlaine-producerade album Buckley själv förkastade.

Anledningen till att Buckley gjorde det kan vi bara spekulera i, möjligen tyckte han som jag nu att det låter lite för enkelt om inspelningarna. Det låter som enkla och väldigt välgjorda, men rätt ospännande demoversioner. På den kompletterande andra-CD:n har man bland annat lagt in en rad hemmainspelningar och bland dessa finns nytolkningar av två av de Verlaine-producerade låtarna. Skillnaderna är definitivt inte stora, vilket gör ekvationen ännu mer svårlöst. Kanske var det helt enkelt så att Buckley tyckte sig sakna tillräckligt bra låtar för att göra det album så många väntat så länge och så förväntansfullt på?

Det är nämligen inte så många verkligt stora låtar vi serveras. Musikens kvaliteter måste sökas i rösten, inte i låtarna. Plattan inleds med en rätt tröttsam Zeppelin-variation och några andra spår bär lika tydliga som oväntade T.Rex-influenser. »Everybody Here Wants You« är en snygg och förförisk soulsak där Buckley väger orden på guldvåg — »you’re undressed/in your dreams with me/I’m only here for this moment« — men det är knappast något överväldigande låtbygge.

Och att »Opened Once« och »You and I« är plattans definitiva höjdpunkter beror mer på att Buckley sjunger dem med sin allra mest sårbara falsett än att de skulle vara fantastiska låtar. Den sistnämnda görs helt a capella, med bara en eterisk ekande ton i bakgrunden, och är ett vokalt mästarprov.

Buckley var över huvud taget en sångare som bars fram av en oerhörd teknisk förmåga. Samtidigt ger han känslan av att ha varit en väldigt självmedveten sångare. Vilket oftast är en mindre lyckad kombination. Detta står väldigt klart när man till exempel hör andra-CD:ns naivt söndersjungna liveversion av Red Hayes så djupt moraliska och handfasta countryklassiker »A Satisfied Mind«. Ge mig Porter Wagoners hitversion eller The Byrds sextiotalstolkning, any time.

Så precis som det var på »Grace«, så är det ofta här. När jag längtar efter att han ska pressa sina läppar mot min själ så blir det oftast bara en elegant kyss på kinden. Den här sångaren hade mer att lära av livet.

Lennart Persson

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: