DELTA 72
The Soul of a New Machine
Touch And Go/Border
Den mytomspunne MC5-managern och White Panther Party-ideologen John Sinclair har suttit i New Orleans och skrivit en översvallande omslagstext till den här plattan, med ett litet skitband från Washington… och jag menar, man lyssnar ju onekligen lite extra.
Speciellt när han skriver saker som att Delta 72 anknyter till en tid då musiken »made you feel like shaking your ass at somebody while the music danced inside your body and your brain« eller att det sväng som finns i botten på den här musiken »can carry you through the shit and raise you up above it«. Rock’n’roll, med mycket attityd och rätt idoler, typ.
Och sedan är det rätt bra i verkligheten också. Åtminstone när det inte låter som en andraklassens attack av Jon Spencer-mani.
»The Soul of a New Machine« är gruppens andra album och det är tydligt att de börjar få ordning på sina idéer och influenser, sina skeva riff och sina tvära kast mellan den svarta musikens olika traditioner. Det är James Brown (naturligtvis) och Funkadelic och Modern Jazz Quartet och Miles Davis. Det formligen stinker Booker T & The MG’s om vissa partier och när de avslutar plattan med en låt som »We Hate the Blues« är det alldeles tydligt att det är tolvtaktsfascister med Gibson-gitarrer som druckit för många öl och spelar för långa gitarrsolon i sömnen, som står i skottgluggen. Howlin’ Wolf och Hound Dog Taylor eller T-Model Ford behöver inte ta åt sig.
Det är med andra ord alldeles politiskt korrekt, det svänger styggt och med en energinivå man verkligen inte kan förneka. Ändå är jag tveksam till om det här verkligen håller, hela vägen, som det gör för Spencer och hans gäng. I en liten klubb med lyckligt blöta människor på ett tätpackat dansgolv, säkert, men där har jag inte varit. Än.
Lennart Persson
Filed under: Album vol 2 #2, Betyg 06, Lennart Persson, DELTA 72, Lennart Persson
Tidskriften POP revisited 