Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: THOMAS KÖNER/NIJIUMU/PAULINE OLIVEROS & RANDY RAINE-REUSCH/PAUL SCHÜTZE – Driftworks

THOMAS KÖNER/NIJIUMU/PAULINE OLIVEROS & RANDY RAINE-REUSCH/PAUL SCHÜTZE

Driftworks

Big Cat/V2

Det är insidan som räknas. Den här boxen med fyra CD-skivor — planerad och sammanställd under två år av den brittiske musikern och journalisten Kevin Martin (»Isolationism«, »Macro Dub Infection«, Techno Animal) är oansenligt, nästan kitschigt förpackad, men strålar desto mer under ytan.

Titeln är träffsäker: musiken på »Driftworks« driver omkring i oöverskådliga ljudvärldar, utan fasta punkter, utan bifogade kartor, utan allsmäktiga upphovsmakare som norpar tag i ens öra för att dra iväg en på tydligt utstakade, på förhand bestämda turer. Även marknadsföringsmässigt är det här svårfångad musik. Den rör sig i de mest osynliga utkanterna av områden som ambient, modern komposition, jazz, improvisation och »världsmusik«. Och likt musikalisk drivved har den tagit sig hit från fyra olika kontinenter: Köners från Tyskland, Oliveros och Raine-Reuschs från USA, Nijiumus från Japan och Schützes från Australien (även om han sedan några år tillbaka är bosatt i London).

Det finns många likheter mellan de fyra CD-skivorna, men skillnaderna är lika slående. Thomas Köners musik — baserad på långt utdragna, effektbearbetade gongljud — handlar om uppstannande. Med mullrande basmassor och mikroskopiskt skiftande ackord, svävande någonstans över en avlägsen horisont, får han tiden att sakta ned tills den fullständiga stillheten är nära. Det kan uppfattas som ett tillstånd på gränsen till döden (eller, i vissas öron, till dödstråkigheten), men det kan också vara ett tillstånd av djup koncentration och en öppning mot det som journalisten Biba Kopf i en medföljande text, med filosofen Gaston Bachelards ord, kallar för »the intimate immensity within«.

Nijiumu är den japanske gitarristen och sångaren Keiji Hainos grupp. Hans uttryck är mer stillsamt här än på andra håll. På en tredelad liveinspelning formar hans distade elgitarr och intensiva röst, tillsammans med cymbaler, klockor, flöjter och en rad oidentifierbara instrument, en sorts intensiv meditationsblues. Medan Köners stillhet utspelar sig i ödsliga, ishöljda landskap, finns det hela tiden i Heinos musik en desperat mänsklig närvaro. Även när han stannar upp för kontemplation är han hjälplöst fast i den inre värld av andar och demoner som han så frenetiskt försöker handskas med på sina soloalbum och i den musik han gör med gruppen Fushitsusha.

»In the Shadow of the Phoenix« kombinerar den amerikanska kompositören Pauline Oliveros utdragna dragspelsdrones (kan låta komiskt på papper men knappast i öronen) med kollegan Randy Raine-Reuschs orientaliska blåsinstrument. Det är musik som — liksom de tre andra skivorna i den här boxen — har åtskilligt att göra med Oliveros »deep listening«-koncept: musik som inte kan uppstå på något annat sätt än genom noggrant, hängivet lyssnande, både från kompositörens och lyssnarens sida. Oliveros och Reuschs album svävar i en vidsträckt rymd, där det specialstämda dragspelet och de ostämbara blåsinstrumenten ibland sammanstrålar i märkligt främmande harmonier.

Paul Schützes CD, »Stateless«, är en utmärkt ingång till hans musik. Av de fyra bidragen här är Schützes det minst stillastående. Hans värld är geografiskt lika vagt definierad som de andras, men den är ofta rytmiskt och strukturmässigt »tätare« — mer sensuell. Musiken är en starkt personlig förening av en rad olika influenser: Brian Enos ambientskivor, Miles Davis kosmiska sjuttiotalshybrider, Jon Hassells »fourth world«-idéer, indonesisk gamelan och olika sorters etnisk rytmik. Allt är omformat och införlivat i Schützes eget språk — konsekvent och lätt igenkännligt men också i ständig utveckling.

De fyra albumen i den här boxen är värda all uppmärksamhet vart och ett för sig. Men de vinner också på att vara sammanförda. »Driftworks« pekar mot nya musikaliska möjligheter, mot en estetik som — på ett självklart snarare än anspråksfullt sätt — sträcker sig över kontinenter, generationer och genregränser. Den pekar också mot icke västerländska sätt att lyssna på musik (i religiösa/rituella sammanhang), men med referenser som har befriats från sina respektive religiösa grunder för att kunna fungera i en global, sekulariserad kultur där starka gemensamma rötter saknas.

Det händer saker på »Driftworks«, saker som kan visa sig vara profetiska. Men de fyra albumen i den här boxen är också — bortsett från allting annat — stora lyssningsupplevelser: förunderliga och uppslukande.

Sebastian Stebe

Filed under: Album vol 2 #2, Betyg 09, Sebastian Stebe, , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: