COMET GAIN
Sneaky
Wiiija/MNW ILR
Comet Gain har en hel del gemensamt med Kevin Rowlands och hans Dexy’s Midnight Runners. De har liknande musikaliska rötter — punk och northern soul — och liksom Dexy’s försöker Comet Gains faktiskt säga någonting med sin popmusik. Frontfiguren David Christian är inte lika konsekvent som Rowlands var på sin tid och inte heller lika besjälad i sin socialism. Men det märks ändå att han besitter en viss glöd när han försöker väva samman arbetarklassens vardagsproblem med sin musik. En popmusik som inte minst hämtat inspiration från anorakpopens största förebilder: The Pastels och skivbolaget Sarah.
Comet Gains debutalbum från 1995, »Casino Classics«, var en provkarta på dessa två inspirationskällor. På låtar som »A Million and Nine« och »Another Girl« var deras spröda pop så känslig och vacker att de till och med kunde nämnas i samma mening som saliga Marine Girls (gruppen som gav oss Tracey Thorn och Everything But The Girl). Producerat av trumslagarpojken från Loop och The Servants, John Wills, glänste »Casino Classics« nästan rakt igenom. Sarah Bleachs sköra och oskuldsfulla röst hade samma oemotståndliga touch som Altered Images Clare Grogan. Kort och gott — drömanorakpop. Velvet Underground, Subway Sect och modspop var några andra inslag. I konvoluttexten kryllade det av socialistiska slogans. Punk, pop och politik.
Den socialistiska ådran finns kvar på samlingen »Sneaky« som Comet Gains bolag Wiiija nu satt ihop av minialbumet »Magnetic Poetry« och några singelspår. »These Are the Dreams of the Working Girl« når inte upp till Paul Wellers »Private Hell«, men kamrat David försöker verkligen. Även »Tighten Up« för tankarna till Weller och hans oförglömliga »Mr Clean«. Och anorakpopen står fortfarande högt i kurs. Pastels, Sarah, Velvet Underground, Belle And Sebastian (de två sistnämnda kunde ha skrivit »Pier Angeli«, sången om den svala italienska skådespelerskan som 1971 tog sitt liv)… Här finns också några mindre lyckade, för att inte säga usla, stunder av punk (»Language of the Sky« är Wire dagen efter i replokalen) och garagepsykedelia (»Final Horses« är Robyn Hitchcock med tvångströja).
Någon ny »Casino Classics« är det inte och det märks onekligen att David Christian numera är den enda som finns kvar från den sättning som på debut-LP:n satte anorakpopvärlden i gungning.
Terry Ericsson
Filed under: Album vol 2 #2, Betyg 06, Terry Ericsson, COMET GAIN, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 