BUSTA RHYMES
When Disaster Strikes
Elektra/Warner
Som liten pys fick Busta Rhymes hälsa på Public Enemy i studion. Chuck D uppmuntrade alltid Long Island-ungdomar med vassa tungor och lät Busta smyglyssna när The Bomb Squad mixade »Rebel Without a Pause«. Chuck D gav honom namnet Busta Rhymes, efter en fotbollsspelare som ingen kunde tackla, och jag inbillar mig — i alla fall när jag lyssnar på Bustas bästa spår — att studiebesöket även gav honom en fingertoppskänsla för råa basfrekvenser.
På sitt första soloalbum »The Coming« backades han upp av trummor som inte hade långt kvar till The Bomb Squads jordbävningar. Det var samma knyckiga, ursinniga Strong Island-funk.
Mikrofonövningarna var lika storslagna, även om det som for ut över Bustas grova läppar lät mer som åskmuller än rap. Ett tag kunde man inte slå på en radio någonstans utan att få ett »woo-hah« i plytet.
Det jag gillar bäst hos Busta är att han trots sina grizzlyvrål verkar så godhjärtad. Hur mycket han än frustar och stånkar om armageddon syns alltid en ödmjuk showman bakom den tuffa ytan. Busta skriker visserligen högre än Ol’ Dirty Bastard, men på något märkligt vis känns han barntillåten. Som en ghettoversion av den rosa rastamuppen Clifford.
Därför blir jag en smula besviken när Busta på sitt andra soloalbum flippar ut i några av de råaste texterna sedan Geto Boys rappade att de skulle snitta farmor med stilett. Gangstereposet »Things We Be Doin’ For Money« sölar ner sig med äckligt mycket krutrök och blod, medan »It’s All Good« är så porrig att 2 Live Crew skulle bli generade. »Pussy drippin’ finger lickin’«-rimmen staplas på varandra, ända upp till de extrema snuskzoner där bara Kool Keith rappar med hedern i behåll. Busta borde veta bättre.
Annars innehåller »When Disaster Strikes« ett gäng låtar som kommer att få rapvärlden att veva armarna i luften ett bra tag. »We Could Take It Outside« är en uppiggande mikrofonmatch mellan Busta och hans lärjungar The Flipmode Squad, samtidigt som samplern loopar pianoslingan ur Henry Mancinis version av »The Windmills of Your Mind«. »So Hardcore« dunkar fram Bustas karakteristiska »yaaa yaaa yaaa«. »Dangerous« har brusiga, elektriska basgångar som skulle få Ralf Hütter att skaka på sina välpressade byxben. »Turn It Up« är ett sprudlande party-jam med en stor discokula snurrande i bålen.
Erykah Badu-duetten »One« såg på papperet ut som ännu en forcerad skönheten och odjuret men vecklar ut sig i lika söt som elegant soul. Erykah frågar vad hon ska göra med Busta Rhymes och konstaterar »I’m gonna have some fun« med ett lekfullt, sensuellt tonfall som annars bara Lisa Lopez från TLC får till — om hon är på gott humör. Stevie Wonders »Love Is in Need of Love Today« snurrar i bakgrunden, doakörer glider ner på änglavingar, och Busta förvandlas åter till en skojfrisk, kramgo tvåmetersgrizzly.
Fredrik Strage
Filed under: Album vol 2 #2, Betyg 07, Fredrik Strage, BUSTA RHYMES, Fredrik Strage
Tidskriften POP revisited 