JOHNNY CASH
Unchained
American/BMG
Johnny Cash har ofta jobbat med starka, visionära producenter. Män som kunnat möta och matcha hans tjurskallighet och mod. Män som kunnat hantera hans demoner. Sam Phillips gjorde hans första, banbrytande Sun-inspelningar på femtiotalet. Jack Clement, en Memphis-galning och gudabenådad låtskrivare, tog honom in på hitlistorna i slutet av samma decennium. Don Law, som tjugo år tidigare spelat in Robert Johnson, tog honom in i sextiotalet för en lång, kreativ period hos Columbia. Att Cash i dag jobbar med Rick Rubin på American är alltså helt logiskt.
Första samarbetet spelades in i Rubins vardagsrum och gavs ut 1994 som »American Recordings«, en samling naket akustiska sånger centrerade kring mördarballaden »Delia’s Gone« och Nick Lowes kongeniala skärskådande av Cash-demonerna i »The Beast in Me«. Hårda grejor.
Den här gången är inspelningarna lite mer expansiva och utåtriktade, mer omedelbart tillgängliga. De rör sig i det gränsland mellan country och rock där Cash så många gånger tidigare uppehållit sig, men de gör det med en övertygelse och en glädje man måste gå långt tillbaka i Cash-katalogen för att hitta. Det märks att det här har varit ett kärleksarbete för Rubin, och att Cash antagit utmaningen. Han sjunger briljant, med en avspänd koncentration och auktoritet som osvikligt fångar lyssnaren.
Tom Petty och hans Heartbreakers kompar; följsamt, men ändå uppfordrande och med en känsla för countrymaterialet som förvånar. Glädjande nog finns det inga tendenser att klistra på Cash ett Heartbreakers-sound eller att överlasta bakgrunderna med tröttsamma rockklichéer. Allt verkar gjort med både tanke och känsla, det här är inget annat än en Johnny Cash-platta.
Cash har skrivit ett par nya bra låtar och återvänder dessutom till egna klassiker som »Mean Eyed Cat« och »Country Boy«, som båda svänger med ny kraft. Han gör ljuvliga, nästan sorglösa tolkningar av countrystandards som Don Gibsons »Sea of Heartbreak« och Hank Snows »I’ve Been Everywhere«. Han tar Dean Martins kolossala femtiotalshit »Memories Are Made of This« och släpper den inte förrän den fått nytt liv. Jag tror att Cash, precis som Martin, ofta hatar sina minnen, men han tar ut precis all romantik ur den rosenröda texten.
Sedan anar man Rubins inflytande, för aningen överraskande dyker Cash ner i en helt ny sångskatt. En av Pettys bästa, men mer undanskymda sånger låter plötsligt som om den vore skriven direkt för Cash. Han gör Becks »Rowboat«, han sjunger Soundgardens »Rusty Cage« som om det vore en uråldrig old timey-ballad och han gör Spains religiösa besvärjelse »Spiritual« så innerligt, så helt utan distans att man nästan känner smaken av Jesu blod i munnen.
Hårda grejor, igen. Men så har också Cash en gång för alla konstaterat att »vi gamla revolvermän aldrig dör, vi går bara vidare, med doften av svart krut omkring oss«.
Lennart Persson
Filed under: Album #21, Betyg 08, Lennart Persson, JOHNNY CASH, Lennart Persson
Tidskriften POP revisited 