Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: VIC CHESNUTT – About to Choke

VIC CHESNUTT

About to Choke

PLR/MNW ILR

Sitter och läser kommentarerna i häftet till »Gravity of the Situation«, den tidigare i år utgivna hyllningsplattan till sångaren och låtskrivaren Vic Chesnutt. För Mark Linkous i Sparklehorse är Chesnutt en älskad hjälte. För Ed Kowalczyk i Live är han »en hjälte av mytologiska proportioner«. För Joe Henry är han »en stjärna« och för Kristin Hersh är han »ett helgon«.

Själv gillar jag honom för att han — som han speglas i sin musik — är så förtvivlat vanlig, så mänsklig. Sur och butter ibland, jublande glad i nästa stund. Gnällig, aspackad, förälskad. Bitter, förtvivlad. Ofta i en och samma låt.

Låtar som handlar om hans liv. Ibland på ett filosofiskt eller existentiellt plan, men oftast om hur det gestaltar sig i det lilla. Vardagen. Om hur det var att växa upp i en håla i Södern, med en mamma som jobbade i byns skönhetssalong och en pappa som lastade bagage på flygplatsen i Atlanta. Om sitt utanförskap, om hur ensamheten och hundarna blev hans vänner. Om slagsmålen i skolan. Om hur han älskade countrymusiken på radion. Om droger och sprit, spyor och försvunna dagar och nätter. Om musiken som lyfte honom över tristessen.

Inte så rakt och enkelt berättat som det kan tyckas så här på papperet. Fragmentariskt och torrt, febrigt och passionerat, i poetiska ordströmmar och vridna drömbilder. I dag med en mer positiv ton än på de tidigare plattorna.

Och så sjunger han som ingen annan. »Gravity of the Situation« är naturligtvis en hygglig gest, och långt ifrån en dålig platta, men Chesnutts knotiga små låtar ska sjungas av Chesnutt själv. Han sliter i fraserna, gör sanslösa markeringar och förvandlar gnällandet till en personlig stil. Han är sin egen man, och ingen annan kan riktigt gör hans låtar rättvisa.

»About to Choke« är hans femte platta — förra årets »Brute« med gruppen Widespread Panic oräknad — och den första som (i USA) ges ut av ett storbolag. Ändå är plattan lika »lo fi«, lika skruvad, lika radiofjärmad som de tidigare. Kompet snubblar fram, upplöses i fragment, vinglar och hittar ändå hem. Den här plattan lägger inte till, den drar inte ifrån, den förskönar inte, den stryker inte medhårs. Den lär knappast vinna honom några nya fans, men vi som redan är där tar den naturligtvis till våra hjärtan.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: