WILLIE NELSON
Spirit
Island/PolyGram
När Willie Nelson för trettiofem år sedan kom till Nashville var det ingen som trodde att han någonsin skulle passa in i vare sig musiken eller etablissemanget. Han såg visserligen väldigt städad ut, men det stod tidigt klart att han var en musikalisk rebell som vägrade att leva upp till branschens konforma förväntningar. Etablissemanget skiter han fortfarande i, men ingen kan i dag ifrågasätta hans roll i countryhistorien. Willie är en oerhört stor del av countrymusikens arv, precis som samma arv ständigt är närvarande i Willies musik. Han har alltid varit en stor förnyare, men också en enveten försvarare av musikens mest genuina former och traditioner.
Allt det verkar finnas i hans blodsystem. Det finns ett snabbt förbiilande ögonblick på den här plattans »Too Sick to Pray«, som kanske belyser just detta. När Willie spelar introduktionen på sin gitarr glider han, säkert helt omedvetet, för några takter in på temat till Ferlin Huskys countryklassiker »Wings of a Dove«. Det händer en gång till, innan han slutligen kommer rätt i sin egen melodi. Det säger en del om hans närhet till traditionen, men det säger också en del om hans avspända förhållande till inspelningsprocessen att han inte började om från början. »Spirit« låter också mycket riktigt som om den vore inspelad hemma i Willies vardagsrum under några timmar en regnig höstsöndag. Ljudet är magnifikt, fyllt av rummets atmosfär. Inspelningen är helt akustisk, trumlös och oerhört rik på intim, direktrelaterande kommunikation.
Att plattan består av enbart egna kompositioner är både roligt och ovanligt, jag kan inte på rak arm påminna mig när det hände senast. Han har alltid varit en snabb, instinktiv låtskrivare. Vännen Hank Cochran, själv en av countrymusikens stora kompositörer, har berättat om när paret en gång bestämde sig för att skriva en låt utifrån en idé Willie fått: en ensam man utan någon annan samtalspartner än de nakna väggarna i ett övergivet hus. Precis när de skulle sätta sig ner fick Cochran telefon. När han tio minuter senare kom tillbaka hade Willie låten färdig. »Hello Walls« är i dag en av countrymusikens allra mest inspelade klassiker. Under många år har Willie ändå varit bekväm och hellre plockat andras låtar till sina plattor. Här finns i stället åtta helt nya låtar, plus en stämningsskapande instrumentalsnutt. Dessutom har han plockat en handfull orättvist undanskymda alster ur sin sjuttio- och åttiotalsproduktion — »She Is Gone« från albumet »Me & Paul«, »I Guess I’ve Come to Live Here in Your Eyes« från soundtracket till »Honeysuckle Rose«, »I’m Not Trying to Forget You Anymore« från lätt glömda »The Promiseland«.
Han har själv sagt att han numera inte vill tvinga sig att skriva. »Jag kan gå in i ett rum och skriva någonting på order, men det skulle inte vara värt ett skit. Jag vill aldrig tvingas nöja mig med en medioker textrad i stället för att leta efter en som betyder något.« Den här plattan är alldeles uppenbart sprungen ur kärlek, inte tvång.
Lennart Persson
Filed under: Album #19, Betyg 08, Lennart Persson, Lennart Persson, Willie Nelson
Tidskriften POP revisited 