Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: MESHELL NDEGÉOCELLO – Peace Beyond Passion

MESHELL NDEGÉOCELLO

Peace Beyond Passion

Maverick/Warner

Med androgyn framtoning, rakad skalle och en packe knivskarpa formuleringar insvepta i en brokig mantel av jazz, blues, vibrerande hip hop och pur soul levererade MeShell NdegéOcello 1993 den magnifika »Plantation Lullabies«.

MeShell mutade in ett område någonstans i närheten av Sades svårmodiga elegans, Cassandra Wilsons jordiga soul och Digable Planets ystra hip hop, och tillsammans med bland andra Wah-Wah Watson, DJ Premier och unga jazzsensationer som pianisten Geri Allen och tenorsaxofonisten Joshua Redman, åstadkom hon ett album som kändes, för att använda en sliten fras, fullkomligt unikt. I dag rör sig Bahamadia i viss mån i samma jazzbemängda farvatten — hon gör en snygg nickning åt genren när hon i »Word Play« mumlar »Monk he see/Monk he do« — men där Bahamadia är relativt renodlad hip hop, är MeShell mycket mer komplex och svårdefinierbar i sitt musikaliska uttryck.

På »Stolen Moments«, tredje släppet i Red Hot and Cool-serien på legendariska Impulse!, samarbetade MeShell med Herbie Hancock, men här hade egensinnet fått stryka en aning på foten. »Nocturnal Sunshine« kändes, precis som hela samlingen, lite för mycket som en duktig och välkammad uppvisning i piffig US3-estetik, och det är ett intryck som, om än svagt, dröjer sig kvar också efter första genomlyssningen av »Peace Beyond Passion«. Jag hade gärna sett att MeShell drivit sitt experimenterande några steg längre, men alla kallt bedömande invändningar raderas när jag lyssnar en gång till. Det låter ju fantastiskt.

De raka melodierna skruvas till med stuffiga, synkoperade rytmer och snubblande ackordföljder, ljudbilden är varm och dynamisk och har, tack vare knirkande basgångar, flyhänt blås och, inte minst, MeShells djupa och mättande stämma, en påtaglig livekänsla. Där »Plantation Lullabies« tematiskt rörde sig mellan kärlek och intelligent socialrealism, har MeShell på »Peace Beyond Passion« i flera låtar lyft blicken mot himlen. Det handlar om den sublima och gudomliga kärleken, om »Who Is He and What Is He to You«, om »God Shiva«, om »Mary Magdalene«, men med hennes mjuka, närapå hypnotiska framförande känns det aldrig ansträngt eller pretentiöst. I avslutande »Make Me Wanna Holler«, en vemodig hyllning till MeShells mamma, har hon lånat refrängen från Marvin Gayes »Inner City Blues«. Originalets lätta anslag är ersatt av ett tyngre, ödsligare, med nästan ohörbara stråkar i fonden och en pådrivande bas i förgrunden, och det går varken att ta miste på eller värja sig mot det återhållna raseriet i hennes sång.

På samma sätt som »What’s Going On«, eller, för att ta en nyare jämförelse, Maxwells makalösa »Urban Hang Suite«, kryper »Peace Beyond Passion« in under huden. MeShell har, precis som Marvin och Maxwell, hittat den fulländade symbiosen mellan hjärna, hjärta och ett brinnande engagemang och därför är »Peace Beyond Passion« ett av årets bästa och mest angelägna album.

Anna Hellsten

Filed under: Album #19, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: