ULF LUNDELL
Xavante
Rockhead/EMI
Det är inte så många som når ända in. Det är inte så många som skakar om och griper tag och hypnotiserar. Det är inte så många som verkligen berör.
Ulf Lundell hör till de ytterligt få.
Det är förstås ingen objektiv sanning. Det är min mycket subjektiva uppfattning och den bygger i hög utsträckning på den tämligen kontroversiella tes som säger att formen, när motsättningen dras till sin yttersta spets, är underordnad innehållet. Att syftet med den musikaliska inramningen är att accentuera och lyfta fram det som sägs, det som uttrycks, det som förmedlas.
Jag kan älska det saftiga svänget hos ett boogie-infekterat Primal Scream. Jag kan applådera det revolutionerande nytänkandet hos ett Prodigy. Och jag kan jubla åt stilkänslan hos ett Blur. Men det är först när det estetiskt tilltalande paras med talang för gestaltandet av riktigt angelägna tankar och känslor jag verkligen drabbas, först när en människa — helst en med rak korrespondens mellan intellekt och ande — vänder ut och in på sig själv som musik blir en upplevelse större än livet självt.
Det innebär inte nödvändigtvis att en traditionalist är bättre än en innovatör; uttrycksförmågan sitter inte precis i skinnpajen. Det innebär inte heller att den mest konkrete alltid är störst; det finns instrumentalister som säger betydligt mer än de mest vältaliga poeter, instrumentalister som förvandlar själva instrumentet till en enda stor känsla.
Däremot är den djupsinniga begåvningen obönhörligen intressantare än den ytliga.
Jag önskar ibland att det inte var så. Jag önskar, fåfäng som jag dessvärre är, att jag kunde fängslas lika starkt av den popmusik som enkom äger en »hip« form, och har därför också i olika sammanhang gett sken av att föredra just sådan.
Men det är Morrissey som betyder något på riktigt; Morrissey på jakt undan sin plågsamma ungdoms demoner. Det är Van Morrison, Bob Dylan, Polly Harvey, Lou Reed, Joni Mitchell, Neil Young, Kurt Cobain…
Och så Ulf Lundell, när han är i praktslag. Som här.
»Xavante« är faktiskt den 45-årige stockholmarens mest inspirerade ögonblick sedan mästerverket »Den vassa eggen«.
Merparten av materialet har Lundell — den numer märkvärdigt produktive — spelat in hemma i köket, ensam med gitarr, piano och synt. Det är ett upplägg som osökt leder tankarna till en platta han spelade in hösten 1984, den underskattade »12 sånger«.
Och för all del; gemensamma nämnare saknas inte.
Också »Xavante« är avskalad, också »Xavante« utgår från ett synnerligen försiktigt anslag. Det är en klok strategi. Under senare delen av karriären är det i de lågmälda momenten Lundell triumferat. De mer muskulösa rocknumren har gärna blivit baktunga och otympliga.
Däremot är »Xavante«, för att nu dra parallellerna med »12 sånger« vidare, inte fullt lika rå och inte fullt lika skrovlig på ytan. Lundell har målat en ambitiösare ljudbild den här gången, med större djup och dynamik. Tre av låtarna är till och med garnerade med stråkar — tidvis svidande vackra — och en, trots allt, inspelad med fullt band. Dock på ett hotellrum i Lund.
Den största skillnaden är emellertid att den nya skivan, rent emotionellt, är bättre sammanhållen. De elva spåren är sinsemellan ganska olika, men svetsas effektivt samman av den stämning, som löper genom hela plattan. Det är ett slags melankoli, ett bistert vemod. Kanske över åldrandet, kanske över tiderna, kanske över alla slocknade kärlekar. Kanske över alltsamman.
Samtidigt går ett stråk av hopp genom varje klang och andetag. Under askan glimmar glöden, som Lundell diktade i en helt annan tid. Främlingsskapet håller på att knäcka oss, men det finns tröst och det finns nåd, om än inte gudomlig.
Låtarna håller genomgående utomordentlig klass. Det är bara »Pigor och drängar« som faller ett par millimeter utanför ramen. Texten — om det arv ett barn av underklassen aldrig kan bli kvitt — är lysande, men melodin känns aningen forcerad, även om det ekar behagligt av Springsteens »Nebraska« i slutverserna. Det resonemanget kanske kan tyckas gå stick i stäv med de storvulna teorierna här ovan, men det måste självfallet råda harmoni mellan innehåll och form också. Som i exempelvis enkla men innerligt vackra »Rått och romantiskt«, skivans kanske största utropstecken. Där lever orden och klangerna i en alldeles perfekt symbios.
»Jag vill inte ha några pengar längre/Dom här kläderna, det här sminket, ingenting«, sjunger Lundell som i ett slags griftetal över den materialism han en gång höll så högt.
För, fortsätter han, det är bara kärleken som räknas:
»Bär mig bara till den där sängen, och viska i mitt öra att du bara är min/Älska mig rått och romantiskt/Rym med mig på ett tåg till Paris…«.
Samtidigt glider en nätt bukett stråkar nästan obemärkt in.
Just då, just där, nyper Lundell till, såsom bara de allra angelägnaste konstnärerna gör.
Ett annat sannskyldigt klimax är djupt svärtade »Skuld«, som låter som något från Dylans »Nashville Skyline« och handlar om ett självmordsförsök. Det är en sång som egentligen inte går att skriva. Ulf Lundell har gjort det ändå.
Också »Halvvägs till havet«, »Det jag vill minnas« (om upphovsmannens hopplösa längtan efter en tid då han satt i ett rum en trappa upp mot skogen och lyssnade på Neil Youngs »Everybody Knows This Is Nowhere« och allting var så mycket lättbegripligare) och »En dag när du öppnar dörren«, i vilken Lundell gör upp med livslögnen, känns helt omistliga.
Avslutningen heter »Gruva«. I den framträder Lundell som den store skildraren av sitt land och sin tid. Han berättar om det andra Sverige, det som ingen annan — i alla fall ingen verksam på rockscenen — ens vet något om; Bergslagen, ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom. Där spelades ingen golf, där åts ingen sushi, där köptes inga porschar på kredit. Det är ändå där man får betala notan.
»Jag kom till en plats där gruvan dog och flyktingar bodde i baracker/Där brände man kors mot en vägg av skog, och gav sej ut på nattliga attacker/På en T-shirt stod Absolut Arbetslös/Två armenier ägde hotellet/Kommunalhus och Konsum, små fönster som lös/Pizzerian var enda stället…«
I min värld är »Xavante« tveklöst vinterns stora skiva.
Den når ända in. Den ruskar om, griper tag och hypnotiserar. Den berör.
Per Bjurman
Filed under: Album #11, Betyg 09, Per Bjurman, Per Bjurman, Ulf Lundell
Tidskriften POP revisited 