NEIL YOUNG
Sleeps With Angels
Reprise/Warner
Det har alltid funnits ett oberäkneligt, ja nästan lynnigt drag hos Neil Young. Hans långa karriär har inte följt den normala utvecklingen från ungdomlig nyfikenhet till mogen, lite fastare karaktär utan har i stället sicksackat hit och dit, mellan olika stilar och stämningslägen. Mellan himmelska toppar och ren dynga.
Det finns stunder då han betett sig som en gammal vis man, för att i nästa ögonblick stå och räcka ut tungan. Ibland elegant countrysångare, ibland elak grungegitarrist, ibland…
De senaste fem-sex åren har inte varit något undantag. Utgivningen har pendlat mellan mestadels vildsinta gitarrorgier (»Ragged Glory«) och mer ömsint balladkonst (»Harvest Moon«), mellan uppskruvad rundgångsfrenesi (»Arc«) och akustiska liveframträdanden (»Unplugged«, som för övrigt lär vara hans största säljare någonsin).
Nya »Sleeps With Angels« känns både som en utveckling och ett avbrott. Det finns inget här som vi inte har funnit hos Neil Young tidigare ömma kärleksvisor, neurotiska, nästan paranoida samhällsbetraktelser och så den där plågade gitarren som låter kkgnnnrnnrrrrrnnng. Helst i moll.
Och samtidigt verkar det som om han tömt sin musikaliska bubbelpool; rensat botten, tvättat bort alla växtrester och sedan fyllt på med nytt, friskt vatten. »Sleeps With Angels« är utan tvekan en av hans starkaste plattor någonsin, väl i klass med, låt säga, den mörka »Tonight’s the Night«, som är den mest naturliga jämförelsepunkten. De båda skivorna delar en sorts grubblande, nästan desperat attityd: det är något som inte riktigt stämmer.
Albumet börjar dock i ett ganska förhoppningsfullt tonläge. Både den lekfulla, lite barnsliga »My Heart«, komplett med dockskåpspiano och allt, och den försiktigt sökande »Prime of Life« (»Are you feeling all right/Not feeling too bad myself«) utstrålar någon sorts trevande positivism. Även om gitarrmullret i den andra låten för tankarna till ett annalkande oväder.
Sedan tar andra, betydligt mörkare stämningar över. Döden är närvarande i flera låtar här, varav två känns extra angelägna:
»Driveby« är en förledande vacker sak om slumpartad, fullständigt meningslös död, med spröd gitarr, förstrött piano och en ödeskör av nästan klassiskt snitt.
Titelspåret har redan fått stor uppmärksamhet för de påstådda referenserna till Kurt Cobains tragiska självmord. Tydligen fick Young en chock när Nirvanasångarens avskedsbrev innehöll ett citat från en av hans sånger. Det må vara hur det än är med Cobain-kopplingen för »Sleeps With Angels« är en av de starkaste låtar som någonsin skrivits om hopplöshet, vanmakt och slöseri med mänskligt liv. Väl i klass med titelspåret på »Tonight’s the Night«.
Livets förgänglighet och oförmågan att riktigt kunna handskas med bekymren går som en röd tråd genom merparten av materialet. Då kan det även gälla så »banala« saker som brustna löften och känslomässigt oavslutade förhållanden, som i »Train of Love«, vars tydliga countryarrangemang hade passat in på »Harvest Moon«.
Det är en överlag nedtonad och ganska lugn skiva, där vi sällan bjuds på några fetare smällar. Punkkaramellen »Piece of Crap« är undantaget som bekräftar regeln att Young har lyssnat på sin örondoktor. Efter »Ragged Glory« fick han ta det lite lugnare om han skulle ha hörseln kvar.
Och ändå finns här så mycket kraft och mentalt larm, även i en så balanserad låt som »Safeway Cart«, som glider fram på en väloljad basslinga, trevande, sökande, oroväckande.
Skivans kärna kretsar kring två spår som tillsammans bildar en sorts enhet kring våra möjligheter och omöjligheter: »Change Your Mind« är en typisk Neil Young/Crazy Horse-extravagans, som tycks leva sitt eget liv bortom rum och, inte minst, tid. I nästan femton minuter snirklar man sig fram, mellan verser, refränger och gitarrsolon, med kärleken, »the magic touch« som enda stöd. En magnifik uppvisning.
Den hotfulla, ohyggligt nervösa »Blue Eden« upprepar sedan de centrala orden från »Change Your Mind«, men med annan innebörd. Det är definitivt ingen lustgård vi lever i.
Instrumenteringen på »Sleeps With Angels« är enkel, men smakfullt varierad, med bland annat flöjt, marimba och dragspel. Plus det där plinkiga plonkpianot, som både inleder och avslutar skivan. »A Dream That Can Last« blir också en naturlig final på Youngs grubbel, som tagit honom från hopp till förtvivlan och, kanske, tillbaka igen: »The cupboards are empty but the streets are paved with gold«. Det är väl bara att ta för sig. Neil Young lär säkert göra det. Här finns en hunger som säkert kommer att få honom att söka vidare. Och oss att följa med.
Tiden får avgöra om »Sleeps With Angels« platsar bland Neil Youngs klassiker, som till exempel »After the Goldrush«, »Harvest« och »Tonight’s the Night«.
Men redan nu är det mycket som talar för denna ytterst angelägna skiva.
Micke Widell
Filed under: Album #09, Betyg 09, Micke Widell, Micke Widell, Neil Young
Tidskriften POP revisited 