WILMER X
Snakeshow
EMI
Wilmer X gjorde i mitten av åttiotalet ett par halvhjärtade försök att bredda sin publik, rent geografiskt. Låtar från »Under hot« och »Tungt vatten« översattes och skickades på export, men utan större effekt.
Kanske det kan bli tredje gången gillt. Nya Dan Sundquist-producerade »Snakeshow« är av en helt annan klass och ligger, rent musikaliskt, väl i linje med gruppens senare storsäljare på modersmålet. Den här gången bjuder de dessutom på idel nya låtar, från bullrigt larmiga »Hell-a-Vision« till nonsensskramliga »Rock’n’Roll Party on the Moon«.
Många Wilmer-beundrare tycker — inte helt obefogat, kanske — att Nisse Hellberg ska sjunga och skriva på varmt rullande, diftongdrypande malmöitiska. Och visst: en stor del av gruppens egenart sitter just där. Hellberg leker gärna med språket på ett enkelt men ytterst effektfullt sätt. Han kan ta rocktexternas mest utslitna klichéer och motiv och göra något eget av dem. Stilkänslan är oklanderlig. Och precis som Peps och salige Kal P. Dal har Hellberg förstått att utnyttja skånskan som rockdialekt.
På engelska blir resultatet inte riktigt lika spännande, med en del uddlösa, urvattnade schabloner i texterna. Det är svårt för en icke-engelsman att skriva på engelska, i alla fall om man vill få med alla nyanser och undertoner. »Back on the Street« på nya skivan kan gå som skolexempel. Den är inte ens i närheten av några gator.
Däremot är själva musiken på »Snakeshow« mestadels av mycket hög kvalitet och dessutom angenämt varierad, från busigt gitarrstök à la Clash över bålrullande Bo Diddley-gung till vilt flirtande powerpop och sidenklädda Motown-pastischer. »Get a Little Love From My Heart« är en sådan färgklick, med oskuldsfulla sextiotalsgitarrer och bedårande körsång av Titiyo.
Här finns även en och annan öldoftande bluesrockare av det där riktigt grabbiga slaget, främst det nattliga familjegrälet »Sorry I Just Don’t Know«, som är stöpt i samma form som »Om en hund mådde så här« och »Ah du, hur fan ser du ut«. Med inbyggt luftgitarrsvaj.
Två låtar sticker ut lite extra: det djungeldansande titelspåret, där de Sundquist-arrangerade stråkarna slingrar sig fram som kåta snokar. En låt som verkligen är mån om »Mona«.
Och så har vi Crampsaktiga »Web of Sin« — med hysteriskt Elvis-hulkande och allt. Den skulle ha passat in i någon B-skräckis från tidigt sextiotal. Men också på syndig nittiotalsskånska. Får vi be om en översättning?
Micke Widell
Filed under: Album #09, Betyg 07, Micke Widell, Micke Widell, Wilmer X
Tidskriften POP revisited 