PAVEMENT
Crooked Rain Crooked Rain
Big Cat/MNW 56
»If I could settle down, I would settle down«, mässar Pavement-drumlarnas chefsideolog Stephen Malkmus på skivans nyckelspår, »Range Life«.
Om han bara kunde…
Malkmus vill gärna bli vuxen nu. Mogna. Slå sig till ro. Både musikaliskt och privat. Men det går inte, vare sig på det ena eller andra planet.
Människan Malkmus är för rastlös för att kunna förmå sig att kliva av den skateboard han alltid störtat fram på genom tillvaron. Och musikern med samma namn är för begränsad och för rigoröst vaccinerad mot mainstream-baciller för att mäkta med att helt frigöra sig från sitt New York-ryckiga no wave-kaos. Det hjälper inte att han sparkar trumslagarpajasen Gary Young och kopplar upp gruppen mot den stora rocktraditionens nätverk. Pavement står kvar med ena benet vid det otillgängliga vägskäl där amerikansk underground möter The Fall.
Ändå känns »Crooked Rain Crooked Rain« inte, som man kunde tro, tvehågsen eller förvirrad. Jo, förvirrad kanske, men det är i så fall bara en fördel.
Mötet med riktiga melodier, riktiga rytmstrukturer och riktiga influenser från såna som Neil Young, Beach Boys, Lou Reed och Gram Parsons ger den ostyriga Pavement-punken en snudd på unik gestalt. Lyssna på nämnda »Range Life«, eller singeln »Cut Your Hair«. De låter, sina raka melodier till trots, oerhört säregna.
Samtidigt plöjer Malkmus ner sin livskris i vad som definitivt framstår som hans hittills mest angelägna, och därmed bästa, texter. Det är över huvud taget sällan man stöter på så starka — i alla bemärkelser — texter på plattor sprungna ur den amerikanska underground-vegetationen.
Vissa av Pavements gamla fans kommer säkert att gnälla om »utslätning«. Men strunta i dem.
De har inte fattat nåt. »Crooked Rain Crooked Rain« är den amerikanska kvartettens överlägset starkaste album.
Per Bjurman
Filed under: Album #07, Betyg 07, Per Bjurman, Pavement, Per Bjurman
Tidskriften POP revisited 