[POP #9:2] The Saints – I’m Stranded

The Saints
I’m Stranded
[Fatal, 1976]

VILKEN chock att höra den här låten första gången! Ett garageband från soliga Australien, från Brisbane, The Bee-Gees hemstad. Australiensare, en blandning av får och straffångar — kunde de spela rock? Singeln snurrade på skivtallriken om och om igen utan att man kunde bestämma sig för om det var A-sidans »I’m Stranded« eller B-sidans »No Time« som var den bästa låten.

Chris Bailey och Ed Kuepper började repa i ett skjul på trummisens Ivor Hays morsas bakgård 1974. När man repar brukar man komma till den nivån då det är roligare att spela för andra än för sig själva eller så lägger man av. Saints brukade först spela på fester som de själva ordnade, senare drog de i sin orangea Ford Transit ner till Melbourne för att lira. I den vevan kom de på idén att spela in en singel på eget bolag. I England blev den en omedelbar succé och snart mumlades det om Saints även i Sverige. Motorsågsgitarr och lokomotivtrummor med en så förbannat kaxig, grötig och uppkäftig sång att få var oberörda som hörde den. Klas Lunding blev så imponerad att han döpte sitt nystartade skivbolag efter A-sidan. »I’m Stranded« rusar på som The Who på speed. Baileys röst är oefterhärmlig, paranoid, pubertal ensamhet: »I’ve got no time to be alone, there is some one coming at me all the time, baby I think I’ll lose my mind«.

Kör den riktigt högt så hör ni alla Kueppers gitarrpålägg. Det är precis som Bailey gapar: »Hey baby there is a brand new sound!«

---

Andreas Theve

Filed under: Andreas Theve, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andreas Theve, I'm Stranded, THE SAINTS