Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Devo – Jocko Homo/Mongoloid

Devo - Jocko HomoMongoloid

Devo
Jocko Homo/Mongoloid

[Booji Boy, 1577]

DET finns en bild av Pennie Smith, en fotograf som är mest känd för sina bilder av The Clash, där hon fångat de fem medlemmarna i Devo springandes på en palmkantad gata i Los Angeles. De springer i gruppformation och är iklädda overaller och lampskärmar på huvudet. Det är en oförglömlig och vida kopierad bild. En bild som lika tydligt som ett fotografi på Little Richard 1954 visar vad själva grunden i rock’n’roll egentligen handlar om. Att man är dömd till att vara ett missfoster — att man är utvecklingsstörd i så kallade normala människors ögon — men sedan vänder det till sin fördel. Titta på mig! Titta på mig: du kommer aldrig att få se något liknande.

Det är nog ingen tillfällighet att Devos debutsingel heter »Mongoloid«. Det är tabu att skildra eller sjunga om utvecklingsstörda människor. Devo försöker heller inte vinna sympatipoäng genom att upprört och medkännande skildra hur en mongoloid person behandlas av samhället. I stället matar de bara refrängen — »Mongoloid! He was a mongoloid!« — som det vore vilken refräng som helst. Om den låten gjorts i dag hade garanterat kvällstidningskrönikörerna ställt sig med armarna i kors och talat om förbud och skandal och moraliskt förfall (»Rockgruppen som driver med mongoloida!«); förmodligen hade det lett till samma krigsrubriker som när ett par fågeljävlar får för lite frö i ett TV-program.

Men lyssnar man noga på Devos »Mongoloid«, samt accepterar att allt i världen inte är svart eller vitt, fastnar man efter ett tag vid ett par textrader: »And he wore a hat/And he had a job/And he brought home the bacon/So that no one knew.« Är det verkligen en mongoloid person som sångaren Mark Mothersbaugh sjunger om? Eller är det egentligen sig själv och sin egen tillvaro han skildrar? En person som känt sig utvecklingsstörd i hela sitt liv. En person som varit mongoloid i smyg ända tills han upptäcker punken och då plötsligt får självförtroende att i det extremt konservativa USA 1977 kuta omkring med en fjollig lampskärm på huvudet. »Mongoloid! He was a mongoloid!«

Devo dras i dag orättvist med ett rykte som ett tokroligt syntband. Men lyssnar man på »Mongoloid«, som de aldrig lyckades överträffa, hör man punkrock lika hård som Sex Pistols. Gitarristen sliter i melodin, trummisen sparkar på den. När John Lydon bildade PIL snodde han introt från »Mongoloid« rakt av till introt till gruppens briljanta debutsingel »Public Image«.

Originalutgåvan av »Mongoloid« har gruppens signaturmelodi »Jocko Homo« på andra sidan. David Bowie fick tag i ett exemplar och erbjöd sig på stående fot att producera gruppens debutalbum; uppdraget gick sedan i stället till Brian Eno. »Mongoloid« återutgavs 1978 på Stiff Records i England.


Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , , ,

One Response

  1. […] – New Rose 3. The Nerves – The Nerves EP 4. The Saints – I’m Stranded 5. Devo – Jocko Homo/Mongoloid 6. The Only Ones – Lovers of Today 7. Elvis Costello – Less Than Zero 8. Metal Urbain […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: