Ron Sexsmith älskar sånger om avsked, sånger där kärleken slocknar mitt i andra versen och ångrar sig i den allra sista refrängen, men alltid gör det lite för sent. Han älskar Gordon Lightfoot, Bob Dylan, Hank Williams och Cole Porter. Och Elvis Costello älskar honom. Han började med att sjunga golden oldies för alkisar på en bar hemma i S:t Catherines, Kanada. Efter fyra fantastiska album får han äntligen sjunga i vardagsrummet hemma hos Andres Lokko.
RON SEXSMITH STÅR I MITT VARDAGSRUM OCH lyssnar på The Left Bankes »Walk Away Renee«. Först med The Four Tops och sedan originalet med The Left Banke. Han har funderat på att spela in den och när vi pratar om den råkar jag nämna The Four Tops version. Ron har inte hört den och ber mig spela den.
Han står mitt på golvet och sjunger med i vartenda ord. Han sjunger högt och tydligt med ljus röst, han sjunger med den röst som jag efter hans tre album börjat förstå är det sårbaraste instrument någon hanterat under nittiotalet.
Han sjunger »Walk Away Renee« som en liten pojke som ska sjunga en psalm i kyrkan, uppklädd i finkostymen, med mamma och pappa stolt tindrande med ögonen från andra bänkraden. Pappa fotograferar, mamma ler med hela ansiktet, den lilla pojken sjunger som om hela hans liv hängde på det.
Det är tyst när psalmen är slut, man applåderar inte i kyrkan. Den lilla pojken bockar och går och sätter sig bredvid mamma och pappa.
Mamma tar upp kammen ur handväskan och rättar till hans vattenkammade sidbena.
Och där sitter de, där på andra bänk sitter de, och väntar på att gudstjänsten ska ta slut.
På omslaget till Ron Sexsmiths andra album, »Other Songs«, finns det ett foto av honom taget på hans andra födelsedag hemma i S:t Catherines. Hans kalufs är nästan brutalt vattenkammad i sidbena, den vita skjortan är knäppt i halsen och han har en stilig liten väst över den. På bordet i bildens högra hörn står det en födelsedagstårta med två ljus i.
Jag har svårt att tänka mig en bild av Sexsmith som skulle illustrera hans musik bättre än just ett foto av honom som väldigt liten.
Han sjunger sina sånger med en röst som är sårbar som ett barns, mjuk och len, oskuldsfull och naiv.
Till och med namnet han döpt sitt förlag till, Ronboy Rhymes, låter som något från lekskolan.
Han sjunger som om han vet att han har en fin röst, men ändå verkar tycka att det är lite pinsamt att sjunga för gästerna som hans föräldrar bjudit in på middag.
Men det är en trettiotreårig kanadensare som sjunger sina egna sånger om kärlek vi pratar om. En trettiotreårig man som fortfarande, likt Leonard Cohen i »Hey, That’s No Way to Say Goodbye«, blir lika förvånad varje gång han inser att han inte är den första i världshistorien att känna som han gör. Och så skriver han sånger om det.
»Walk Away Renee« tonar ut och Sexsmith slutar sjunga. Vi säger inte så mycket mer till varandra än »jo, Left Bankes version var ju verkligen mycket starkare« till varandra och sedan går han. Det är en bra avslutning på den här eftermiddagen på Kungsholmen.
* * * * *
Jag vill berätta lite för er om Ron Sexsmith. Han har släppt fyra album, tre i eget namn, och en, »Grand Opera Lane«, tillsammans med bandet The Uncool för länge sedan på en liten indieetikett i Toronto.
Bland Ron Sexsmiths växande beundrarskara är »Grand Opera Lane« lika mytomspunnen som Belle And Sebastians »Tigermilk« eller Beach Boys »Landlocked«. Själv säger han bara att albumet inte är speciellt bra, men att det förmodligen kommer att återutges senare i år.
Sexsmiths solodebut brydde jag mig inte så mycket om: Några vänner, kollegor och personer jag litar på — från några skribenter på tidningen Pop till Elvis Costello — älskade den besinningslöst. Jag lyssnade på den och jag tyckte det var okej, men den berörde mig inte. Jag vet inte vad det var för fel, i dag har jag svårt att förstå varför jag inte föll för den. Men jag tror att det var produktionen som var boven; varenda detalj i sångerna och hans röst var utmejslade med kirurgisk precision av Mitchell Froom och Daniel Lanois. Sexsmith och hans sånger blev bara ett redskap i producenternas minimalistiska mästerverk och något, något som kanske var det allra viktigaste, slipades bort.
Det kanske bara är jag som tycker det, men så kändes det.
Inte heller hans andra album, »Other Songs«, föll jag så handlöst för som jag i dag tycker att jag borde ha gjort. Det tog lång tid.
Den bara smög sig på mig och blev en del av mitt liv. Det gick över ett år innan jag upptäckte att jag spelat »Other Songs« oftare än något annat album från det här decenniets andra halva.
»Other Songs« bara fanns där, som en gammal vän att ty sig till när jag inte orkade tänka själv eller engagera mig. Fortfarande, två år efter att den släpptes, är det ett album som aldrig sorterats in i skivhyllan. »Other Songs« har legat framme bredvid stereon hela tiden, för säkerhets skull, medan hundratals, kanske tusentals andra skivor, kommit och gått.
* * * * *
Ron Sexsmith älskar sånger om avsked, sånger där kärleken slocknar mitt i andra versen och ångrar sig i den allra sista refrängen men alltid gör det lite för sent.
Ron Sexsmiths favorittexter, de han önskar att han själv hade skrivit, handlar nästan alla om avsked, ensamheten och de där chanserna i livet man inte vågade ta.
Leonard Cohens »Hey, That’s No Way to Say Goodbye«, Cole Porters »Ev’rytime We Say Goodbye«, Randy Newmans »Marie«, Bob Dylans »To Ramona« och »If You See Her Say Hello« och Hank Williams »I’m So Lonesome I Could Cry«.
Han säger att de sångerna betyder mycket för honom för att de beskriver sanningen med så enkla ord. Och så har de alla de vackraste melodier, lika melankoliskt bitterljuva som någonsin texterna.
— Jag är fruktansvärt petig med mina egna melodier, säger han. Jag gillar inte vaga melodier. När jag lyssnar på andra artisters skivor letar jag ju just efter melodierna. Ju självklarare de är desto bättre. Alla mina hjältar skrev fantastiska minnesvärda melodier. Men när jag lyssnar på alla dessa amerikanska kvinnliga Singer-songwriters som är så stora — och så hyllade — i USA hör jag inga melodier. Jag hör en affekterad röst, ibland hör jag en groove. Men hör jag melodier? Nej, oftast inte. Väldigt många artister gömmer dåliga låtar bakom en massa bjäfsiga produktioner som de kallar »konstnärliga« eller »experimentella«. The Carpenters och The Beach Boys gjorde aldrig det. Inte ABBA heller.
Ron Sexsmiths första album släpptes i USA för mer än fyra år sedan, tidigt 1995, utan att någon märkte det.
— Det bara dog. Skivbolaget hatade den och ville först inte ens ge ut den.
Men strax innan skivan ändå kom ut intervjuades Elvis Costello — en artist som först ganska nyligen börjat gömma sina geniala melodier bakom »konstnärliga« och »experimentella« produktioner — i engelska Mojo och tillbringade en stor del av intervjun med att prata sig varm för Ron Sexsmith.
— Utan Elvis omfamning hade skivan kanske aldrig släppts. Han har ju jobbat med Mitchell Froom och de råkade träffas i en bar i London. Elvis undrade vad han höll på med. »Jag håller på och producerar en kanadensisk kille« och så gav han Elvis en tape av LP:n som han råkade ha med sig. När jag fick höra det var jag helt övertygad om att han skulle avsky den.
Varför då?
— För att min röst är så… vänlig och låtarna för sockersöta, kanske? Jag vet inte. Jag känner honom nu, men då hade jag fortfarande en bild av honom som ung och förbannad rocker. Det sitter väl i sedan min storebror spelade hans »Armed Forces« hela dagarna när jag var liten.
— Men jag ringde genast skivbolaget och berättade att Costello pratade om skivan i England. Det hjälpte till att få ut skivan, men ingen köpte den. Jag var säker på att jag aldrig skulle få göra en skiva till.
Men i slutet av 1995 dök skivan upp på ett imponerande antal kritikerlistor över årets bästa album. Än en gång var det Costello som höll Sexsmith fana högst; och än en gång i Mojo, men den här gången höll han upp albumet på tidningens omslag.
Och det är ju så, eller har i alla fall varit så, att när Elvis Costello talar om musik han älskar så lyssnar och antecknar världens samlade Mojo-läsare (det bör påpekas att Mojo-läsaren fanns långt innan tidningen med samma namn).
För rockskribenter och musikälskare världen över har Elvis Costellos ord periodvis varit lag. Med »Olivers Army« fick han en hel punkgeneration att omvärdera ABBA, med den fortfarande oöverträffade »Get Happy!« från 1980 övertalade han oss att det sena sextiotalets sydstatssoul var det bästa som fanns. Med »Almost Blue« gjorde han året därpå detsamma för Nashville och country. Samtidigt valde han ut låtarna — och skrev en kärleksfull omslagstext — till ett samlingsalbum med Gram Parsons och varje gång jag hamnar på en skivbörs letar jag fortfarande efter Leon Paynes originalinspelning av »Psycho« som Costello spelade in på en singel i samband med »Almost Blue«. Och så fortsatte han ända fram till det obegripliga samarbetet med Brodskykvartetten, »The Juliet Letters«.
Då orkade jag inte längre.
Men under resans gång kom Costello längre än kanske någon annan artist i modern tid med sitt missionsarbete att forma sina lyssnares musiksmak. Som styrelseledamot i lilla Demon Records gav han ut album med nya amerikanska rock- och countryband som ingen i Europa annars skulle upptäckt och, framför allt, såg till att en stor del av de skivor han själv inspirerats av under sina olika faser gjordes tillgängliga på underetiketten Edsel:
Chairmen Of The Boards och Laura Lees bästa inspelningar för Invictus och Al Greens samtliga sjuttiotalsalbum. The Beau Brummels, Doug Sahm, Mose Allison, Clyde McPhatter, Bobby Womack, Moby Grape, Chuck Willis, Sam & Daves »I Can’t Stand Up For Falling Down« som han själv spelade in på »Get Happy!« men som inte gick att få tag på, Dr. Feelgoods »Down By the Jetty«, James Booker, Phil Ochs, Steve Young och Sly & The Family Stones »There’s a Riot Going On«. För att bara nämna några av de skivor som i början av åttiotalet inte hade gått att köpa om det inte hade varit för Costellos kunskap, kärlek och mission som folkbildare.
Samtidigt talade han sig i intervjuer alltid varm för nya band och bad dem spela förband på turnéerna med The Attractions: Aztec Camera, Prefab Sprout, The Bluebells, The Specials och The Pogues. De tre sistnämndas debutskivor producerade han dessutom.
Costello hjälpte till att forma och utbilda den, enligt många, allra sista generationen för vilka popmusiken fortfarande var något som föräldrar inte begrep och såg som något hotfullt.
Det här var länge sedan. Men det förklarar kanske vilken effekt Elvis Costellos ord än i dag har på den gråhåriga Mojo-läsaren.
Dina melodier påminner en del om just Costellos.
— En del har sagt det. Men Elvis själv sade att mina låtar påminde honom om Jesse Winchesters första LP. Jag hade inte hört den så han köpte den åt mig. Jag har aldrig varit så inne på Costellos skivor som folk verkar tro. Min storebror hade »Armed Forces« och jag minns att jag hörde »Everyday I Write the Book« på radion väldigt ofta. Och senare upptäckte jag »King of America« som är en lysande skiva.
— Efter att Elvis började prata om mig överallt hörde folk som John Hiatt, Nick Lowe och Paul McCartney av sig och sade snälla saker. Och så en dag satt jag hemma hos McCartney, vi småsnackade om Beatles och spelade lite låtar för varandra som om det vore den naturligaste sak i världen. Jag har fortfarande inte förstått hur jag överlevde det.
Vad Costello och du onekligen har gemensamt är ju era imponerande kunskaper om musikhistorien.
— Det kanske finns en annan slags renhet i musiken hos artister och unga band som inte är fanatiska på samma sätt som jag. Men jag älskar musik, jag vill alltid höra mer. Elvis är ju precis likadan och jag tror inte att det begränsar vad man kan göra. Jag skriver lika gärna countryballader som soulsånger. Problemet är bara att jag måste sjunga dem med min egen röst också.
Äh.
— Men det är lite märkligt att det är massa gamla gubbar som gillar min musik. Inte för att jag har något emot det, men det kanske skulle vara bättre för min skivförsäljning om Marilyn Manson pratade om mig. Men, jag vet inte, min musik och mina texter handlar ju inte direkt om att vara ung.
— Jag spelade i Holland nyligen och det var inte en enda kvinna i publiken. Det var bara fyrtioåriga män i glasögon så långt jag kunde se. Samma sak när jag spelade i England sist. Det verkar mest vara folk som kan extremt mycket om musik som gillar mina skivor. Och det är ju oftast män i min ålder som verkligen älskar musik på det sättet.
Det är inte sant.
— Nej, kanske inte. Förhoppningsvis är det inte det. Men jag tror inte musik betyder så mycket för lika många i dag som det har gjort förut. Det är väldigt få som orkar anstränga sig för att hitta de där riktigt starka musikupplevelserna. Gemene man köper mest skivor för att de tror att man måste ha något att spela hemma, så de köper en hög skivor som ligger högt på försäljningslistorna.
Och så kommer de hem med Garth Brooks, i stället för en riktigt bra countryplatta.
— Ja, och jag kan inte för mitt liv förstå hur han är så stor. Jag känner ingen, har nog inte ens träffat någon, som äger en enda Garth Brooks-platta. Hans röst är fullkomligt tom. Det påstås att han sjunger country, men han är så långt från Merle Haggard det över huvud taget är möjligt att komma. I den amerikanska södern — bland folk som verkligen älskar musik — är Garth Brooks känd som »The Anti-Hank« för att han flyger omkring i en vajer bland explosioner och bomber på gigantiska fotbollsarenor. Och det är där musiken befinner sig i dag. Och filmbranschen också. En schyst explosion är visst att föredra framför något som berör.
— Unga människor lyssnar på sångerskor som låter som nioåriga flickor och så kallade R&B-sångare som wailar bort all eventuell själ låten eller texten ursprungligen hade. Och de gör det i varenda rad. Jag försöker ju spela Dusty Springfield för min tioåriga dotter, bara för att jag vill att hon ska få höra en riktig sångerska.
— Jag älskar Beth Ortons röst, men det finns inte många riktigt bra röster just nu, röster som verkligen når hela vägen in. Beth är en av de få.
Han glömde en röst. Sin egen. Sexsmith har en av de där unika rösterna som inte kan beskrivas på något annat sätt än hans egen beskrivning av Beth Ortons: en röst som når ända in.
* * * * *
Lyssnar man noggrant på Sexsmiths låtar, i synnerhet de på »Other Songs« och på nya »Whereabouts«, känns det ofta som om de tillhör en helt annan tid än det sena nittiotalet.
Många av hans melodier och texter skulle kunna vara skrivna på Tin Pan Alley. De får mig att tänka på alla de låtskrivare och textförfattare — George & Ira Gershwin, Johnny Mercer, Cole Porter, Richard Rodgers & Lorenz Hart, Jerome Kern och Sammy Khan — som skrivit sånger så klassiska att alla, precis alla, känner till dem, sånger som alla — förr eller senare och på ett eller annat sätt — förknippar med outplånliga minnen, de som man tar med sig i graven, ögonblick som man inte är säker på om man verkligen upplevde eller bara såg på film.
Sånger som är en så outbytbar del av den amerikanska låtskatten att dina föräldrar — och förmodligen dina farföräldrar — dansade sin första dans till någon av dem, precis som dina barnbarn kommer att göra. De kommer också att höra »Autumn Leaves«, »My Funny Valentine«, »The Way You Look Tonight«, »These Foolish Things« eller »Ev’ry Time We Say Goodbye« under sluttexterna av en film på sin allra första date.
Och i någon bar någonstans i en orwellsk technoframtid kommer en pianist att sjunga dem för de ensamma.
Förhoppningsvis kommer också Ron Sexsmith att sjunga dem en vacker dag.
Han är en sångare som skulle kunna göra Cole Porters »Ev’ry Time We Say Goodbye« och dess geniala minimalism rättvisa. Den allra första raden — »ev’ry time we say goodbye, I die a little« — består bara av en enda not, den andra — »Ev’ry time we say goodbye, I wonder why a little« — likaså.
Precis som Sexsmith gör med sina sånger skalade Porter bort allt onödigt, så att bara den till synes enklaste av melodier återstod och blev ett med texten.
When you’re near there’s such an air of spring about it
I can hear a lark somewhere begin to sing about it
There’s no love song finer
But how strange the change from major to minor
Ev’ry time we say goodbye
Ev’ry time we say goodbye
I die a little
Ev’ry time we say goodbye
I wonder why a little
Ev’ry time we say goodbye
Cole Porter; »Ev’ry Time We Say Goodbye«
Fascinationen för Tin Pan Alleys vackraste ballader är också något Ron Sexsmith delar med just Costello. Även Sexsmiths favoritböcker är från en helt annan era.
— Jag älskar Charles Dickens. Jag upptäckte Dickens när jag hade gått ut high school. Jag upptäckte att det var värt att läsa böcker först när jag hade slutat skolan, när ingen längre tvingade mig att läsa. Jag provade förstås att läsa annat också, men Dickens skriver så poetiskt och med en humor som tilltalar mig. Jag läser alltid Dickens när jag flyger och sitter och skrattar för mig själv.
På planet till Stockholm läste han Dickens »The Old Curiosity Shop«.
Känner du att du passar in i det sena nittiotalet?
— Nja… jag vet inte om det är rätt eller fel av mig, men jag känner ett visst släktskap med Beck. Han har sin grej med grooves och beats, men som låtskrivare är vi nog ganska lika. Folk brukar nämna mig och Elliott Smith i samma andetag och det har jag inget emot. Rufus Wainwright är i och för sig en väldigt god vän till mig, men honom har jag en oerhörd respekt för. Wilco är fantastiska och de gillar vad jag gör och så Beth, förstås. Jag försöker passa in så gott jag kan.
* * * * *
Ronald Eldon Sexsmith föddes i S:t Catherines, en halvstor stad nära amerikanska gränsen, inte så långt från Niagarafallet och ungefär två timmars bilresa från Toronto.
— Min mamma hade en fantastisk samling med singlar. Jag lyssnade på varenda en av dem så fort jag var lång nog att nå upp till bordet med skivspelaren. Jag minns att hon hade »Ring of Fire« med Johnny Cash som skrämde livet ur mig första gången jag satte på den, för jag tolkade texten bokstavligt. Och eld var ju läskigt. Buddy Hollys »It Doesn’t Matter Anymore« var en annan av hennes singlar som jag nästan spelade sönder. Hon hade mycket country, som Tammy Wynette och George Jones. Jag satt bara och spelade dem om och om igen och sjöng med tills jag kunde alla låtar utantill. Charlie Rich var min favoritsångare och det är han fortfarande.
— Det var musik överallt. I alla fall är det så jag minns det. Hör jag en låt från min barndom så påminner de mig alltid om något, även om det bara är något så trivialt som att sitta i grannens sandlåda. Och jag sjöng för våra släktingar och när de bjöd hem vänner på middag. Först när jag började i high school försökte jag sätta ihop ett riktigt band.
Trivdes du i skolan?
— Nej, det kändes bara som slöseri med tid. Så fort jag var klar spelade jag covers med en akustisk gitarr på en bar i S:t Catherines. Jag var alldeles för ung för att få komma in på en bar, men jag sökte specialtillstånd av regeringen för att få spela. Jag spelade fem set varje kväll för en massa alkisar. Och jag tyckte det var fantastiskt.
— Jag blev känd i S:t Catherines som den lilla killen som sjöng på den där baren precis varenda kväll. Folk kom faktiskt dit för att lyssna och få en glimt av missfostret uppe på scenen. Jag förstår varför. Jag har en tape från en av de där kvällarna och jag var verkligen urusel. Fast då tänkte jag ju inte på det, jag var bara lycklig över att få sjunga.
— Dessutom blev jag bjuden på massa fester och sånt bara för att jag sjöng. Jag var inte direkt mobbad eller utfryst i skolan, men jag var aldrig någon större hit bland flickorna.
Vad spelade du för låtar?
— Jag spelade det folk skrek efter i baren. Neil Young, Creedence Clearwater Revival… Buddy Holly… Paul Simon-låtar och Beatles. Min bror var gammal nog att komma in på baren så han förklarade vilka låtar folk helst ville höra och de lärde jag mig.
— Själv lyssnade jag på Tom Waits, Randy Newman och The Kinks och efter ett tag tröttnade jag på att vara folk till lags och började spela grejer som jag gillade i stället för det de vrålade efter. Och så gjorde jag misstaget att börja skriva musik själv. Och vem f-n går till en bar i Kanada för att höra någon sjunga sina egna låtar?
Så Ron fick sparken från baren i S:t Catherines och flyttade till Toronto med sin gitarr.
— Kanada, och speciellt Toronto, är den felande länken mellan två väldigt tongivande och starka kulturer; den amerikanska och den brittiska. Dessutom pratar halva landet franska.
— Vi har nog samma relation till USA som de flesta andra nationaliteter. Även om folk i Europa ofta ser på Kanada som antingen amerikansk delstat eller som USA:s bortglömda lillebror.
— Men man kan aldrig bortse från USA. Där finns ju både det allra bästa och det allra sämsta världen har att erbjuda. Jag älskar New York och alla musikstäderna: Austin, Nashville och korta besök i Los Angeles.
Vad skiljer kanadensiska artister från amerikanska?
— Vi har inte samma respekt för rötterna som amerikanska artister har. Jag vet inte om du har tänkt på det, men de flesta kanadensiska artister som blivit något utomlands har varit soloartister. Och det är nog för att soloartister har något att säga som är så personligt att det inte finns några substitut. Det finns bara en Joni Mitchell, en Neil Young, en Leonard Cohen och en Anne Murray. Men är du med i ett countryrockband så finns det alltid femtio lokala alternativ.
— Vi är mer reserverade än de flesta amerikaner och påminner nog en hel dem om skandinaver, i alla fall om de jag träffat.
Ron Sexsmith har träffat ganska många skandinaver, speciellt svenskar.
»Beautiful View« på hans nya album handlar om en svensk journalist, en kvinnlig journalist som han träffade förra gången han var i Stockholm och som han inte kunde glömma, så han skrev en låt om deras möte.
Han är god vän med Sara Isaksson och The Cardigans, som han dessutom turnerat med. Han tar inte in på hotell när han är i stan, utan sover över hemma hos Micke Loehse, en gång i tiden medlem i Atomic Swing och numera i The Kooks, och de flesta nätter under hans vecka i Stockholm kunde man se Ron Sexsmith hänga vid bardisken på Kvarnen vid Medborgarplatsen.
Den ena anledningen till att han är i Stockholm just nu är att han lovat att försöka skriva lite låtar tillsammans med Karolina Lundgren i Loudean för deras kommande album. Den andra anledningen är att han om några dagar ska spela sånger från »Whereabouts« på Cirkus som uppvärmare åt den — i alla fall i Sexsmiths fall — alltid närvarande Elvis Costello.
När Sexsmith själv säger att hans publik mest består av fyrtioåriga Mojo-läsare i glasögon pratar han knappast om Sverige och definitivt inte om Stockholm.
Här har han tagit över stafettpinnen från Red House Painters Mark Kozelek som förebild för nästan oproportionerligt många små band och låtskrivare. Vart jag än går, vem jag än pratar med: är de med i ett band älskar de Ron Sexsmith. Och de är fan inte bara närsynta fyrtioåringar.
Det finns inte ett nytt popband i Sveriges huvudstad 1999 som inte har i alla fall en medlem vars husgudar, i tur och ordning, heter Nick Drake, Mark Kozelek och Ron Sexsmith. I vissa fall kan man byta ut Nick Drake mot Tim Hardin. Bara för att det alltid är lite coolare att vara nere med döda amerikaner än med döda britter.
Jag försöker absolut inte göra mig lustig på de här bandens bekostnad, jag är bara lite förvånad och glatt överraskad att Sexsmith verkar ha blivit en stor inspirationskälla. Och att han blivit det just i Sverige, utan att den övriga världen verkar ha fattat någonting. Förutom Mojo-läsarna då.
Men vi verkar älska vuxna män som skriver vemodiga sånger om avsked och sjunger dem med de hjälplösaste av svaga röster.
Det borde också förklara varför artister som Chris Isaak och Lloyd Cole fortfarande är så stora just här och ingen annanstans.
Fast indiebanden är inte ensamma.
Om man öppnar omslaget till Ulf Lundells mastodontverk »På andra sidan Drömmarna« kan man veckla ut en bifogad plansch; ett collage med foton av honom själv, konstverk, fåglar, vänner, vyer, flickvänner, författare och skivor som Lundell håller nära hjärtat. De mer väntade — Springsteen-bootlegs, Dylan-tripplar, Patti Smith och mörkhåriga vackra kvinnor från reklamkampanjer för Rothmans — är förstås representerade. Men i ett hörn — inklämd mellan ett vintrigt vykort av Gamla Stan, Venus De Milo och en skäggig Springsteen i flanellskjorta — har han klistrat in en bild av Ron Sexsmith. Jag tror inte Lundell vet att komplimangen återgäldades på »Other Songs« där en märklig figur på texthäftets sista sida ser exakt ut, och då menar jag exakt, som Ulf Lundell.
Fast det kan förstås bara vara ett sammanträffande.
* * * * *
Ron Sexsmith hade precis fyllt 29 när han spände fast säkerhetsbältet i ett flygplan för första gången. Han jobbade för en budfirma i Toronto och musiken var fortfarande bara en dröm. Men nu satt han i en Boeing. Biljetten som skulle ta honom till Los Angeles var betald av ett skivbolag.
— Ett av de tusen ex av »Grand Opera Lane« som vi tryckte hamnade hos någon boss på Geffen Records i New York som flög upp och tittade på oss i Toronto. Han gillade låtarna och skulle återkomma. Men han fick sparken veckan därpå. Fast några månader senare ringde han och hade fått ett nytt jobb på ett stort förlag, Interscope, och bad mig komma och spela mina låtar för de andra cheferna.
Framtiden såg plötsligt ganska ljus ut och den packade publiken på barerna i S:t Catherines kändes väldigt avlägsen.
Hösten 1998, efter två album som inte sålt så mycket som skivbolag brukar förutsätta att musik ska göra, såg allt annorlunda ut.
Förläggaren som upptäckt honom hade, som så många andra, fått sparken när det stora skivbolaget köptes upp av ett gigantiskt företag som inte visste något om musik och talade om skivor som produkter.
Sexsmith var övertygad om att han också skulle få sparken.
— Det är ett litet mirakel att jag sitter här i dag och har fått ut tre album. Musikbranschen är märkligare än någonsin, men på åttiotalet hade jag inte haft en chans att få in en fot över huvud taget. Allt handlade om vedervärdiga synttrummor och underliga frisyrer. Men under det här decenniet har reglerna ändrats. I alla fall lite grann.
— Och av det som fortfarande hänger kvar från åttiotalet… tja, jag ser ju inte så fruktansvärt gammal ut. Jag tappade inte håret och på omslaget till första skivan ser jag ju mer ut som nitton än tjugonio. Men min musik handlar ju inte om att vara nitton, texterna är inte beroende av min eventuella sexuella utstrålning eller karisma.
— Jag går och ser min största hjälte, Gordon Lightfoot, en gång varje år när han gör sina årliga konserter på en teater i Toronto. Han är över sextio men kan spela vilka låtar som helst från hela sin karriär utan att skämmas över en enda av dem. Han har alltid varit lojal mot sig själv och vad han velat säga. Han har aldrig varit hipp eller hakat på vad som gällt det ena eller andra året. Det är så vackert att höra honom spela.
Lightfoot är ju en av Bob Dylans favoritartister.
— Ja, med all rätt. Mina vänner förstår inte min fascination för Lightfoot, men jag älskar honom. Och hans spelningar är som julafton för mig, större än julafton faktiskt.
Gordon Lightfoot är en av Kanadas bäst bevarade hemligheter och något av ett nationalhelgon i sitt hemland. I den övriga världen är han mest känd för sin första hit »If You Could Read My Mind« och för att han var den allra första att spela in Kris Kristoffersons »Me and Bobby McGee«.
Men alla hans album för Warner Brothers från sjuttiotalets första fem-sex år innehåller oändligt vackra sånger i gränslandet mellan den lenaste akustiska pop och uråldrig folkmusik.
— När jag började skriva sånger på allvar så tänkte jag väldigt mycket på just Gordon Lightfoot och att kunna åldras med sångerna på samma sätt som han har gjort. Men det gör jag inte längre. Jag skriver om det som är relevant för mig.
— Jag kan ju inte förändra mig själv. Jag är en trettiotreårig man från Kanada som sjunger om mitt liv. Och rent kommersiellt har jag inte en chans mot all bump’n’grind. Inget ont om bump’n’grind och R Kelly, men det får inte mig att vilja dansa. Min son dansar till det hemma dagarna i ända. Men jag behöver Sly Stone eller Curtis Mayfield för att få igång en groove. Jag tänker inte förställa mig och låtsas vara häftig och göra en LP med The Dust Brothers eller nåt. Som Stones. Det är obegripligt att Jagger vill vara så ball hela tiden.
De bästa låtarna med Stones på nittiotalet är ju de där de inte anstränger sig så hårt. Låtar som »Sweethearts Together« och »The Worst« är ju helt fantastiska.
— Javisst. Jag håller med. Men det är som med David Bowie som så desperat försöker få kidsen att tycka att han är häftig. Jagger är likadan. Och de borde verkligen inte bry sig. Titta på Tom Waits. Där har du en förebild! Han är ju coolast i stan. Han har skapat en alldeles egen värld och ingen annan kan skriva sånger om den världen utom Waits.
Ingen annan skulle heller komma på tanken att kalla en skiva för »Mule Variations«.
— Precis. Men i musikindustrin har alltid sjuttonåringarna rätt och de köper ju mest filmsoundtracks för få tag på en enda låt. Jag skriver musik för att människor som tänker lyssna på låtarna ordentligt och ge dem tid att kanske bli en del av deras liv. Om du tittar på Neil Young eller Bob Dylan; hur många skivor har de gjort? Vem vet. I slutändan blir skivorna i sig ointressanta och det som lever kvar är sångerna i sig. När de hamnar i en CD-box blir skivorna ointressanta och de individuella låtarna allt.
— När Neil Young dör kommer de att kalla honom för mannen som skrev »Heart of Gold« och kanske, kanske kommer någon att minnas »Secret Heart« när jag är borta.
* * * * *
Från september förra året till mars i år satt Sexsmith och bara väntade på att få veta om hans tredje album någonsin skulle komma ut.
— Nästan alla låtarna på »Whereabouts« är skrivna i hotellrum och just de första fem-sex spåren är sprungna ur ett långt brev som jag borde ha skrivit, men aldrig skrev, till Gud. Jag var ute på ännu en oändlig turné som uppvärmare till någon som hade lyckats. Jag tror att det var Sheryl Crow och det kändes som om jag bara stod kvar på samma fläck utan att röra mig framåt.
— Och någonstans just då dog Jeff Buckley. Jag var på Irland när jag fick höra nyheten att han hade drunknat och jag minns bara att det var en oerhörd chock och jag skrev ner orden till »In a Flash« på ett papper.
»Whereabouts« börjar ju väldigt lågmält och nedstämt.
— Men den blir gladare ju längre in man kommer. Både textmässigt och musikaliskt. Första sidan är bara en massa frågor, andra sidan består förhoppningsvis av en del svar.
— Jag gillar historien om hur Springsteen gjorde klart »Born in the USA« och Jon Landau tjatade på honom att skriva en låt till, för att han saknade en riktigt singel, och Springsteen kom tillbaka med »Dancing in the Dark«. »Still in Time« var min motsvarighet som jag skrev när jag hade lyssnat lite för mycket på The Left Bankes »Walk Away Renee«.
— Men det är ju bara i min fantasi som »Still in Time« skulle kunna vara min »Dancing in the Dark«. Jag försöker skriva bra låtar, men jag har ingen aning om hur man skriver hits. Samtidigt finns det ju en slags lyx i att inte kunna skriva klockrena hits, att inte bli så hårt förknippad med en enda låt. Jämfört med de flesta låtskrivare i dag ger jag nog intrycket av att vara större än vad jag egentligen är. Men det känns som om jag möts av en oerhörd välvilja bland de som faktiskt har skivorna och gillar dem.
»Right About Now« är nog det souligaste du spelat in.
— Mitchell gillade inte hur jag sjöng den för att låten just är ganska svart. Och den skulle nog låta bättre med en riktig soulröst. Jag tänkte mycket på Bill Withers när jag skrev den och jag tror att han skulle kunna göra en magnifik tolkning av den.
Du verkar så missnöjd med din röst. Jag förstår inte varför.
— Inte missnöjd direkt. Jag känner bara att det finns sånger som jag inte kan göra rättvisa. Jag ville att »Beautiful View« skulle låta lite som The Faces, men jag kan inte sjunga som en ung Rod Stewart. Det går bara inte.
Han kan å andra sidan inte sjunga som Ron Sexsmith. På Rod Stewarts senaste album »When We Were the New Boys« har han — bland desperata covers av både Primal Scream och Oasis — också spelat in Sexsmiths »Secret Heart«.
Sexsmith är glad att Rod gjorde den, men tycker att Nick Lowe gör den mycket bättre.
— Jag skulle verkligen vilja göra ett coveralbum. Men jag kämpar så hårt nu med att få ut mina egna sånger så det dröjer nog. Fast det är en låt som jag verkligen måste spela in till nästa album, »How Did We Ever Get This Way?« med Andy Kim.
Är inte han också från Kanada?
— Jo. Det är en så vacker sång, den var en hit hemma i Kanada, jag vet inte om den var det någon annanstans. Men den kanske skulle hjälpa mig få en hit.
Ron Sexsmith återkommer hela tiden till drömmen om att göra riktiga hits.
— Det är som med Harry Nilson, en fantastisk låtskrivare, men vars enda hits var låtar av Fred Neil och Badfinger. Ett annat skäl att göra ett coveralbum är ju för att jag inte uppfann musiken, jag älskar den bara, och försöker ge i alla fall något tillbaka till den för att den inspirerat mig så mycket och alltid funnits där när allt annat har varit ganska värdelöst.
— Självklart hör du ju varifrån jag kommer, vad jag lyssnat på. Men så har det ju alltid varit. Dylan beskylldes för att vara en pretentiös slyngel som låtsades komma från den djupaste amerikanska södern när han egentligen var från Minnesota. Folk kallade Beck för komiker och det tog lång tid innan någon tog honom på allvar. Jag älskade hans senaste album, »Mutations«. En underbar skiva och utan tvekan hans bästa, där texterna och sångerna verkligen berörde mig.
»Whereabouts« och »Mutations« känns nästan som syskon. De hör ihop på något vis.
— Jag vet vad du menar. När »Mutations« kom ut var »Whereabouts« redan inspelad och jag var väldigt fascinerad över att vi båda verkade vara inne på just Kinks och music hall. Fast från början var det inte meningen att »Kinks-låtarna« på mitt album, »One Grey Morning« och »Every Passing Day«, skulle låta det minsta som Kinks. Just på »One Grey Morning« försökte vi fånga den där partyvibben som Dylan hade på »Rainy Day Women«. Men den finns ju på Kinks »Dead End Street« också, om än i en mer brittisk music hall-tradition.
I vintras medverkade Sexsmith på »The Tom T. Hall Project«, ett briljant hyllningsalbum till countrylegenden Tom T. Hall vars storhetstid sedan länge är förbi. Alla artister som medverkar valde också att spela in låtar från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Utom Ron. Han valde en nyskriven låt.
— Den jag egentligen ville göra var hans »That’s How I Got to Memphis«. Men så såg jag Tom T. Hall spela på The Bluebird Café i Nashville och där spelade han en ballad från sitt nya album, »Songs From Sopehoppy«, som hette »Ships Go Out« och jag blev verkligen berörd. När jag kom hem igen visade det sig att Kelly Willis redan hade gjort »That’s How I Got to Memphis« så jag undrade om jag kunde göra »Ships Go Out« i stället. Jag hade bara hört den live, så någon skickade mig ett ex av skivan och den var fruktansvärd. Produktionen lät som det värsta från åttiotalet, det var knappt samma låt som jag hade hört i Nashville.
När Sexsmith sjunger de första orden i »Ships Go Out« förvandlas Tom T. Halls ballad genast till en Sexsmith-låt. Han sträcker ut varje ton som vore det en sång av Cole Porter. Varenda not och varenda ord i Halls två år gamla låt behandlar han lika varsamt som vore det »Ev’ry Time We Say Goodbye«. Det låter som om Sexsmith är rädd för att musiken ska gå sönder och hans röst svävar osäkert, men målmedvetet, långt ovanför musiken.
Sexsmith tillhör den där exklusiva skaran artister som andas musik.
— Det där är svårt för familjen. Men barnen börjar bli så stora att de ändå är för upptagna med sitt för att hinna prata med mig. Jag blir stressad av att vara på andra sidan jorden hela tiden, och jag tjänar ändå inte särskilt mycket pengar. Jag önskar att jag hade råd att köpa ett större hus åt dem.
— Men jag kan ju inte göra något åt det. Det här är det enda jag kan. Och musiken fanns ju där långt före dem och jag känner att jag måste vara lojal mot musiken Familjer kan splittras, förhållanden kan ta slut. Men musiken har alltid funnits där, den har aldrig svikit och jag måste följa mitt hjärta.
Ron Sexsmith är aktuell med sitt tredje album, »Whereabouts«. Den som vill upptäcka Gordon Lightfoot bör skaffa 4 CD-boxen »Gordon Lightfoot Songbook« som släpps på Rhino i sommar.
Andres Lokko
Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #8, Andres Lokko, Ron Sexsmith
Tidskriften POP revisited 