Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Bra för att vara svenskt

För bra för att vara svenskt nr208

1

Aaron Phiri & Cari Lekebusch: The Circle EP

tolva, Grundtakt

Premiärtolva från Cari Lekebuschs nystartade etikett Grundtakt. Vi visste redan att han behärskar house och disco lika väl som techno. Men inte att han kan programmera hip hop-beats som får det mesta på den svenska scenen att låta gammaldags. Före detta Boogaloo-rapparen Aaron Phiri, som mest brukar sitta hemma med en akustisk gitarr, går loss i ett hysteriskt spoken word-flow där han bland annat skriker »hip hop will eat itself and leave me some« och »I’m not hard, I’m difficult« genom en walkie talkie.

2

Nicolai Dunger: What Tomorrow

spår från kommande »This Cloud Is Learning«, Dolores/MNW

På sitt nya album, som släpps i augusti, visar Sveriges Will Oldham upp en del nya sidor. Som att han är heltorsk på tidig sjuttiotals Van Morrison. »What Tomorrow« är ett ljuvligt stycke »Tupelo Honey«-pop, komplett med diskret bakgrundsorgel, lite slide, en upbeat akustisk gitarr och en röst som spricker sådär Morrison-charmigt i andra varvet av refrängen. Fast den där läckra mariachi-orkestern är ny!

3

Thomas Rusiak: Break Out

singel, Warner

Tunga metallgitarrer! Svettig rap! Sitar! Crossover! Ingen har gjort en sådan här låt utan att framstå som en idiot sedan »Judgement Day«-soundtracket, men Rusiaks attack-paus-attack-paus-produktion är så snygg att allt låter skitbra.

4

Johan Kugelberg

producent på Spains »She Haunts My Memories«, Restless/BMG och Freddie Wadlings »En skiva till Kaffet«, MNW

Tillsammans med bland andra pianogeniet Esbjörn Svensson har »The Koog« (som han kallas i Grand Royal-kretsar) presterat ett litet mirakel på Spains andra album. Han lyckas både förvalta och förädla den stillsamma — snudd på andäktiga — magin från gruppens debut. Mer piano, mer stråkar, men framför allt ännu ett par steg närmare lyssnaren, tills bandet nästan sitter i knät på oss. Ett av sommarens vackraste och starkaste album — åtminstone tills vi hunnit höra det Kugelberg-producerade Wadling-albumet framåt augusti. Inte illa av en gammal Union Carbide-saxofonist.

5

Honey Is Cool: Early Morning Are You Working?

LP, Rabid/Border

Karin Dreijer och Honey Is Cool fortsätter envetet att skriva egensinnig popmusik som alldeles för få köper eller lyssnar på. De har fastnat i det så kallade Bear Quartet-syndromet, alltså. Jari Haapalainen från BQ är med och spelar och producerar men det som överskuggar allting annat på albumet (som de ger ut på egen etikett i augusti) är Karins uttrycksfulla röst, lika stark som en operasångerskas.

6

The (International) Noice Conspiracy

12-spårsdemo

»Refused är döda — länge leve Refused«. Så avslutades pressmeddelandet från den svenska hardcorescenens rödaste och argaste fanbärare när de gick i graven. Nu är Dennis Lyxzén tillbaka och den politiska lågan brinner minst lika starkt som tidigare, men musiken är numera den mest hårdsvängande garagepop vi hört från ett svenskt popband sedan The Namelosers glansdagar. Ian Svenonius och The Make-Up är den givna referensramen, även när det gäller att klä sig enligt exemplarisk modstil. Soulpower, bröder och systrar!

7

Pluxus: Fas 2

CD, Slowball Recordings

Glöm bort allt vad anemiskt matematiskt blippande och konceptalbum baserade på Gilles Deleuze heter för ett tag, för vad ni verkligen behöver är själfull, melodisk och infallsrik djävlar-anamma-electronica.

I ett nötskal: du behöver Pluxus debutalbum »Fas 2«.

8

Busty

4-spårsdemo

Calle Lundell och Busty har inte haft det lätt. Debutalbumet »The All Time Low« (vilken ironisk titel!) hann aldrig släppas när deras skivbolag Mega bommade igen Sverige-kontoret och att ständigt bli påmind om att ens farsa är ett levande nationalmonument måste tära på krafterna. Men att jobba i motvind har gjort underverk — på denna fyrspårsdemo har de glöd i gitarrerna och en Calle som vässat till sången ordentligt.

9

Kashal-T

rappare

Han avfärdades som Arsel-T på Ayos tolva »Hip hop bönder« och Eminem snodde rim från hans demo och gav honom en pungspark på sitt album med raden »I listen to your demo/Pretend that I don’t like it/Six months later it’s your lyrics on my shit«. Samuel Gezelius från Bålsta låter sig inte nedslås av det utan fortsätter att rappa med vänner som Loop Troop, El Sherifo (lyssna på »Who’s Testin’« från sheriffens självbetitlade tolva!) och kollektivet Authentic Human Persons. Kashal har en mjuk, smidig röst och skriver skojiga rhymes som »You still wonder why you’re whack/Don’t bother/Cause I sent Will Smith back in time to inseminate your mother«.

10

The Nomads: I’ve Seen Better

spår från »Big Sound 2000«, White Jazz/House Of Kicks

Nya albumet är rätt stelbent och tråkigt, men här blixtrar det till som förr. En klassisk tvåminutersexplosion med återanvända Dictators-riff (det går utmärkt att sjunga refrängen till »16 Forever« lite varstans i den här låten) blixtrande gitarrdueller och ett avväpnande gott humör. Fast det är fortfarande Robert Johnson som gjort årets bästa svenska gitarrslammer…

Postat i:POP vol 2 #8, , , , , , , , , , ,

2 Responses

  1. J skriver:

    Obs att vinjetten är ”bra för att vara svenskt”, inte ”för bra för att vara svenskt”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: