R KELLY
R
Jive/Zomba
Ingen i hela världen sjunger om kärlekens baksidor så som R Kelly. Den spralliga swingbeatstjärnan som inledde sin karriär med att sjunga om kravlöst sex och svängiga flickor med smaskiga skinkor har på sitt tredje album utvecklats till den störste och sällsammaste soulsångaren i modern tid — en man som lider, blöder och sjunger ut sitt hjärta som få före honom gjort. Han är långt ifrån en tekniskt fulländad sångare — många mindre namnkunniga bröder sjunger både bättre och mer slipat — men det han eventuellt saknar i magstöd och perfekta vibraton kompenserar han med en så vanvettigt stark passion och inlevelse att folk som BeBe Winans och Kenny Bobien framstår som finniga kastrater.
Och hans kompositioner har bara blivit mer distinkta. Precis som man kan känna igen exempelvis en Curtis Mayfield-låt på några sekunder har Kelly hittat en egen, omisskännlig formula, ett slags low key-arrangerade halvtempoballader byggda på ett par-tre intilliggande ackord som löper som grundmelodi genom hela sången. »G.H.E.T.T.O.U.T.«, »All Day, All Night«, »Down Low (Nobody Has to Know)«, Sparkle-duetten »Be Careful«, den enastående remixen på Kelly Price »A Friend of Mine«, »When You Call on Me« som han skrev till Luther Vandross och så »Half on a Baby« — alla går förträffligt att nynna till varandra. Men han är också en fena på traditionellt snickrade soulballader, de där med an, melodi och eftertryck som liksom faster vingar på den som lyssnar. Här finns inget som toppar förra plattans »I Can’t Sleep Baby (If I)« eller den magiska, vidrigt underskattade singeln »I Believe I Can Fly« (som av någon anledning lagts in som bonusspår på skivan trots att den är två år gammal och lanserades i samband med »Space Jam«) men »Get Up on a Room« med Sparkle på mjuk kör och en drop dead-sensuell melodi kommer ganska nära.
Som vanligt är Kelly allra mest tilltalande när han tittar fram bakom solglasögonen och är en ömklig stackare som alla vi andra; någon som gnäller och ältar och formligen vältrar sig i självhat och patetik. Om Kellys sånger är självbiografiska — och det vill man ju gärna tro — verkar han gå fram som en tornado i sina kärlekshistorier. Med undantag för ett par fonkiga party-all-night-long-låtar och ett par förförelsediton — »Get Up on a Room«! — redogör han i låt efter låt samvetsgrant, med plågsam uppriktighet för sina tillkortakommanden, svek och otroheter. I »Down Low (Double Life)« håller han sig med två fruar som tillsammans hämnas genom att spöa upp honom och sedan kröna verket med att hälla varm majsgröt över honom. I sångens sista vers sover han hemma hos mamma — och inte ens hon tycker synd om honom: »she says your sorry ass deserve no better«. I »When a Woman’s Fed Up« har hans kvinna lämnat honom och han sörjer inte bara hennes kärlek, skönhet och grace utan också hennes matlagning: »some of the best cooking you ever had«.
När superstjärnor bedyrar att pengar och berömmelse minsann inte betyder någonting luktar det oftast koketteri lång väg, men hos R Kelly känner man att den där ångesten och rastlösheten verkligen är på riktigt — för han är alltid, alltid ensam. Singeln »Half on a Baby« tyckte jag, när jag hörde den för första gången för ett par månader sedan, andades hoppfullhet och tilltro — jag tyckte mig höra en man som verkligen famlat i mörkret men lyckats hitta en väg ut i en kvinna som älskar honom och vill bygga ett liv tillsammans med honom. När jag så fick se videon, en sagolikt vacker Hype Williams-historia där en ensam vitklädd Kelly vandrar runt i ett stort, ödsligt hus, framstod hans längtan efter barn och sann kärlek bara som fåfänga och hjärtskärande sorgsna drömmar. Samma sorgkantade romantik läser jag in i »What I Feel/Issues« — när Kelly sjunger »scandalize my name when you see it in the paper, trying to turn it all around when it wasn’t that way/you know I ain’t done shit wrong so why you want me in your cell/you don’t like my songs well it pays the bills« kan jag inte låta bli att se det som en senkommen, djupt bitter kommentar till det kraschade förhållandet med Aaliyah.
Ibland tippar geniet över i galenskap — minilåten »Opera« där Kelly med svullen baryton mässar »are you down with me« till avrättningstrummor i sisådär en och en halv minut är bara konstig och i »Dancing With a Rich Man« där han med tveksam spansk accent mumlar »but firrrst, we muft danfe!« låter han ungefär lika löjlig som Antonio Banderas i trailern till »Zorro«. Och om valet av duettpartner i »You Are My Angel« — kräkmedlet Celine Dion — skulle man kunna säga en hel del, men jag tänker inte göra det. Bara att effekten av deras röster ihop är ungefär som att se ett pulserande hjärta på en blankpolerad bårhusbrits.
Briljanta och rastlösa själar har en olycklig förmåga att lämna oss i förtid — Donny Hathaway, Marvin Gaye och Chet Baker gjorde musik som skänkte den skönaste tröst och renaste glädje, men själva tog de med sig sina demoner och plågoandar ner i alldeles för tidiga gravar. Och när Kelly den här gången skriver en sång med titeln »Suicide« och sjunger »I can’t fathom life« blir jag, och det här är alldeles sant, rädd. Rädd på riktigt. Det är inte ofta jag ber till Gud, men här och nu bönfaller jag om att cirkeln inte behöver slutas, att R Kelly inte tvingas gå samma väg som de. Vi behöver honom häruppe.
Anna Hellsten
Filed under: Album vol 2 #7, Anna Hellsten, Betyg 08, Anna Hellsten, R. KELLY
Tidskriften POP revisited 