BUSTA RHYMES
E.L.E. (The Final World Front)
Elektra/Warner
På Busta Rhymes tredje album finns ett roligt litet interludium där en vit mamma med huvudet ringande av fördomar om farliga negrer och fördärvlig musik bönfaller sin son att inte lyssna på hip hop. »Om du prompt ska lyssna på svart musik kan du väl låna pappas och mina Sammy Davis Jr-skivor« föreslår hon sonen och undrar förskräckt »vad ska du ta dig till härnäst, äta crack eller?«. Sonen skakar på huvudet och ber henne lugna ner sig och lyssna på musiken i stället.
Den där mamman håller tyst resten av plattan, och det är inte undra på, för trots Bustas minst sagt respektingivande stämband och en seriös tyngd i produktion och arrangemang kan man knappast tänka sig en mer älskvärd introduktion till den hårdare hip hopen än via just Busta Rhymes och hans kamrater i Flipmode Squad.
Busta Rhymes rappar på samma sätt som Mariah Carey eller Whitney Houston sjunger, om ni förstår vad jag menar, med schvung, eftertryck och en aldrig sinande glädje över att kunna uttrycka sig i toner och ord. Trots att Busta på flera spår på »E.L.E.« rimmar myndigt om paranoia, domedagar och — suck — millennieskiftet hör man ändå tydligast hur frustande kul han tycker det är att rappa. Och det är den kvaliteten jag värderar allra högst hos honom.
Sedan Leaders Of The New School gick i graven och Busta charmade sig tillbaka upp på listorna med sparkdräkt i folie, råttsvansar och »The Coming« har han varit förbluffande produktiv — det här är tredje albumet på drygt två år. Men det råder ingen tvekan om att »The Coming« fortfarande är Bustas bästa soloalbum, både förra plattan »When Disaster Strikes« och »E.L.E.« är lite slappare i låtkvalitet, lite slarvigare i sammanfogningen. Väl många av låtarna här känns mest som, för all del helt acceptabla, ursäkter för att för femtielfte gången få trycka in vännerna i studion och vråla »yeaaaaaah, Flipmode Squad comin’ at ya!«. Det hade behövts en beatslägga av samma kaliber som »Woo-Hah! Got You All in Check«, eller något lika sexigt som Zhané-duetten »It’s a Party« — i mitt, i och för sig aningen soulskadade, tycke Bustas bästa och snyggaste låt någonsin. Inte överraskande är det också »What’s It Gonna Be« med Janet Jackson på trånsjuk sång som jag återvänder till flest gånger. Och »This Means War« med det där äckliga »Ironman«-riffet och Ozzy Osbourne som gästvokalist har möjligen nån sorts perverst kultvärde för Cardigans och andra hårdrocksnostalgiker men ni andra gör definitivt bäst i att zappa förbi den.
Men Busta är gladast i stan och jag gläds mer än gärna i hans sällskap. Och jag lyssnar bra mycket hellre på en hel timmes frejdiga »yah-yah-yaaah« än en enda takt med prettomonstret KRS-One.
Anna Hellsten
Filed under: Album vol 2 #7, Anna Hellsten, Betyg 06, Anna Hellsten, BUSTA RHYMES
Tidskriften POP revisited 