Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: CADALLACA – Introducing Cadallaca

CADALLACA

Introducing Cadallaca

K Records/Border

»Massor har under åren skrivits om hur flickpopen influerade den brittiska popinvasionen, beredde väg för kvinnornas definitiva inträde i rock’n’roll och hjälpte till att bryta ned rasbarriärerna i radio, på listorna och i konsertlokalerna. Allt det är sant, men att förlora sig i diskussioner om historisk betydelse är att missa poängen. Vad det handlar om är att ytterst lite är mer njutningsfullt än att lyssna på en gammal singel med The Angels, Shangri-Las eller Lesley Gore. Det är kul. Och det är skivor som tar fram det allra bästa av det tidiga sextiotalet på ett sätt som väldigt lite annan musik lyckas göra.«

Det är skribenten Don Charles som i CD-häftet till den rätt fantastiska girl group-samlingen »Growin’ Up Too Fast« sammanfattar vad flickpop mest av allt gick ut på. Att det var och fortfarande är enormt kul musik.

Cadallaca är en trio riot grrrls från Portland som gjort en källarskramlig popplatta på lo fi-rockiga kultbolaget K Records. De gillar också flickpop. Så mycket att de poserar i en El Dorado från 1966 på omslaget, travesterar introt till Shangri-Las »Leader of the Pack«, har artistnamnen Junior, Dusty och Kissy och fyller sina låtar med naiv och minst sagt framträdande farfisaorgel.

Men där sextiotalets tjejgrupper i alla fall på ytan strålade av rosaskimrande oskuld sjunger Cadallaca om olycklig lesbisk kärlek och om att bli full.

Och ska man kategorisera det här »hobbybandet«, vars medlemmar också återfinns i konstellationer som Sleater-Kinney, spartanskt sympatiska The Crabs och för mig okända The Lookers, känns Cadallaca trots allt som ett rätt typiskt K-band. Inte minst för att Calvin Johnson har producerat och för att Corin Tucker och Sarah Dougher i Cadallaca, precis som Calvin och Doug Martsch i Halo Benders, gärna sjunger varsin text samtidigt.

Visst finns det något tilltalande i det här mötet mellan fromt ljusblå melodier och white trash-sunkig indierockrealism. »June and July« och »You’re My Only One« är onekligen fräcka poplåtar.

Problemet är bara att Cadallaca verkar ha tänkt lite för mycket. Det känns ibland som om de, likt de högtravande flickpopanalytikerna Don Charles var inne på, tar sina idéer några varv för långt, vill mer ände mäktar med och glömmer bort att musik aldrig får bli tråkig. Den behöver absolut inte vara The Angels-kul (herregud, jag älskar ju Nick Cave!), men den får aldrig, aldrig, aldrig bli tråkig.

Så lita inte på de skribenter jag sett beskriva Cadallaca som ett flickpopband för det moderna indieamerika och liknande.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 05, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: